Etikettarkiv: filmatisering

Slutet på kedjan

Publicerat av

Klassisk thriller

Gillar du Dan Brown böcker  kommer du garanterat att gilla den här boken. Det är en klassisk thriller med högt tempo som man läser i rask takt. Boken är redan såld till många länder och ett stort amerikanskt filmbolag har köpt filmrättigheterna.

Fredrik T Olsson

Är en svensk manusförfattare som bland annat har skrivit manus till Johan Falk filmerna och de senaste Maria Wern-filmerna. Olsson har berättat att han egentligen ville göra en film av den här storyn men då en svensk budget inte skulle räcka längre än till första explosionen fick det bli en bok.

Rädda världen

Är ett rätt vanligt tema för spänningsromaner. I den här boken är det ett mystiskt virus som hotar. Vår hjälte heter William Sandberg och är f.d. kryptolog som i början av boken är långt ifrån sina glansdagar. Efter ett misslyckat självmordsförsöka blir han kontaktad av en organisation som behöver hans hjälp. Tillsammans med andra forskare och experter måste han under tidspress hitta en lösning som kan stoppa det livsfarliga viruset. Problemet är bara att han endast får ta del av viss information. Förutom William har vi den kvinnliga hjälten, en hemlig organisation och en exfru som är chefredaktör på en tidning Det är absolut inget fel på karaktärerna men jag kan tycka att formeln – Äldre manlig hjälte med ung kvinna med skinn på näsan som bihjälte –  inte känns speciellt nytänkande.

Internationell, aktuell och som gjord för filmduken

Boken utspelar sig i flera olika länder i Europa och känns kusligt aktuell nu i samband med Ebola-viruset. Föga förvånande är boken väldigt filmiskt uppbyggd. Jag har inga svårigheter att föreställa mig hur det här kommer att gestalta sig på film. Ett pampigt slott någonstans i alperna, en kvinnlig forskare med skinn på näsan, strikta militärstrateger mediahysteri, bilkraschar, hemliga operationer och en en trött hjälte som har möjlighet att rädda världen. Receptet fungerar helt enkelt som det ska men det hade behövts den där extra moderna kryddan för att göra det fulländat.

Recension: ”The Shining” av Stephen King

Publicerat av

Tänk att jag aldrig läst The Shining tidigare! Det blev en minst sagt ojämn läsupplevelse, men som nog ändå slutade gott…

HANDLING

När Jack Torrance får ett jobberbjudande om att ta hand om det gamla anrika hotellet Overlook, som ligger Colorados imponerande bergsområde, tar han chansen. Han har på grund av sin alkoholism misslyckats med allt annat; förlorat sitt lärarjobb, lyckas aldrig avsluta sina skrivprojekt och relationen med frun Wendy och sonen Danny går utför – bland annat på grund av en händelse i hemmet som han inte kan göra ogjord… Det blir inte lättare av att deras son verkar ha en dold förmåga, som vid ankomsten till Overlook gör sig alltmer påmind. När mystiska saker börjar hända dras gamla konflikter upp till ytan – men vems är egentligen skulden? Vilka fasor har utspelat sig i rum 217? Och kommer ondskan inifrån – eller från någonting i själva hotellet?

KRÅNGLIG BÖRJAN

Det tog faktiskt flera veckor för mig att ta mig igenom The Shining. Det beror till viss del på att jag helt enkelt inte tagit mig tid att läsa den – och istället läst en massa annat istället – men även på att översättningen inte är den bästa, vilket hindrat min läsning. Riktigt synd. Samtidigt är berättelsen väldigt ordrik. Intrigen är full av läskigheter, något annat kan man inte säga, men jag tycker ändå att Mr. King här använder alldeles för många ord. Är det inte alltid så med King? Nej, faktiskt inte, jag har läst ett flertal tegelstenar av honom där jag ändå njutit av mängden sidor. Men det är svårt att veta varför läsningen blev så spretig den här gången; kanske hade mina sinnen helt enkelt inte riktigt ork.

ANGELÄGNA HEMSKHETER!

Samtidigt är det en väldigt intressant berättelse. Jag håller med verkligen med Yukiko Duke som så träffande beskrivit King som en stor berättare. Berättarglädjen sprutar ut på sidorna och ger i det här fallet inte bara en skräckstory. Jag kan faktiskt förstå varför Stephen King aldrig tyckte om filmatiseringen med Jack Nicholson, som enbart är skräck och inte ägnar någon uppmärksamhet åt familjerelationerna som utgör en stor del av boken. Och Wendy i boken är inte alls samma skrikande våp som i filmen. Och utöver att motsättningarna utgår från Jacks alkoholism berör intrigen även teman som arvsynd och sorgebearbetning. Jag hade hört tidigare att boken handlar om Kings egna problem med spriten – men jag har aldrig hört att det även handlar om kärleken till och sorgen efter en förlorad förälder. Sådant gör att jag som läsare vaknar till liv – skräcken blir verklig och berättelsen angelägen! Jag skrev häromdagen på Bokdetektiven om min syn på realism och tror nu att jag kommit fram till att jag, trots viss förkärlek till litterär eskapism, inte alls har något emot varken realism eller tragik. Det är den trista vardagligheten som gör vissa moderna deckare så tråkiga, tycker jag. Första gången jag i förfäran slår handen för munnen medan jag läser The Shining är under en scen där Jack tänker tillbaka på sin barndom, på när hans far misshandlade hans mor. Det är verkligen en bestialisk scen, men så fruktansvärt bra skriven att den konkurrerar med våldsscenerna i Mörka platser av Gillian Flynn.

 

Våldet är intrikat, ja. Men det fyller ett syfte – och det är att sätta in karaktärerna i sitt sammanhang!

 

Det blev en krånglig läsupplevelse, men jag kommer minnas The Shining som en både hemsk och intressant bok. Läs om du känner dig nyfiken! Och dela gärna med dig av dina åsikter om boken!

/Kriss

Recension: ”Rosemarys baby” av Ira Levin

Publicerat av

Filmatiseringen av Ira Levins kritikerrosade skräckklassiker Rosemarys baby såg jag för ett par år sedan – och nyligen läste jag att boken ska bli tv-serie! Naturligtvis blev jag tvungen att läsa boken, men att den till och med skulle vara bättre än Polanskis välgjorda och riktigt läskiga filmatisering från 1968 var jag inte förberedd på.

 

HANDLING

 

Historien börjar ganska idylliskt, med ett ungt nygift par som lyckas få drömlägenheten i det höga huset Bramford på Manhattan. Rosemarys make är en hårt kämpande skådespelare med fler motgångar än medgångar, hon själv en lite naiv och försiktig flicka från en stängt katolsk familj. Att Rosemarys vän Hutch varnar dem för att flytta till det eftertraktade Bramford hindrar dem inte – trots att han berättar om ett flertal underliga händelser som skett i huset. Människor har dött i konstiga olyckor och husets övriga hyresgäster har bestått av allt från två spädbarnsätande äldre damer till djävulsdyrkare som gått till historien. Trots imponerande eldstäder och vackra franska fönster börjar det nya livet i lägenheten inte vidare bra. Olyckor inträffar, men det är först när Rosemary under mystiska omständigheter blir gravid som de verkliga underligheterna börjar. Vad är det för fester som grannarna verkar ha? Vad finns i garderoben, förutom linnehanddukar? Och vad är det egentligen i skyddsamuletten Rosemary får av den hjälpsamma lilla tanten i lägenheten intill?

 

MELLAN IDYLL OCH OBEHAG

 

Jag kan, för första gången på länge, säga att boken jag läst är bland de mest intressanta och givande läsupplevelserna jag någonsin haft. Det är en bok jag lär minnas och förmodligen läsa om. Språket är enkelt och lättillgängligt, nästan lite hemtrevligt – intressant nog balanserar både språk och intrig mellan idyll och obehag. Det är tydligt att detta gjorts medvetet för att skapa kontrast mellan den från början så lyckliga tillvaron och bokens (underbara) skräckinslag. Som läsare är jag ingen lättskrämd person, men till och med jag tyckte att det här var lite obehagligt. Trots att Rosemarys beteende visar en delvis flydd kvinnoroll (boken är skriven 1967), har jag efter ett tag lätt att identifiera mig med henne och dialogerna känns trovärdiga. Och vem har inte letat lägenhet med ljus och lykta och suktat efter sekelskiftets lockande charm (skyldig) – när man väl får tillfälle tackar man knappast nej på grund av några diffusa rykten…

Det hade inte jag heller gjort.

Berättelsen har faktiskt en ganska tydlig Twin-Peaks-stämning. Boken har även en rad intressanta teman som vävs in i intrigen; religion och tabu, vad människor är beredda att göra för att nå framgång, föräldraskapets kraft… Berättelsen känns dessutom både modern och nutida, även om det märks att den är skriven för ett tag sedan: de ser filmer med Humphrey Bogart, lämnar kläder på ”kemiska tvätten” och över lag känns allt väldigt 60-tal. Otroligt stämningsfullt.

Alla bör omedelbart läsa Rosemarys baby. Läs den långsamt, som jag, för att inte missa ett enda ord.

Härligt att jag lyckades komma över ett ex med ett bokomslag som förmedlar bokens 60-talsstämning också: den ska nu få stå prydnad ovanpå min antika spegel, här i det gamla sekelskifteshuset som vi flyttade in i för ett tag sedan…

Återkommer med info om tv-serien, som NBC  börjar spelas in just i detta nu…

/Kriss

Recension: ”En man utan samvete” av Patricia Highsmith

Publicerat av

Efter en bloggpaus under sommarens värsta hetta är jag nu tillbaka med förnyad kraft! Borta är sommarstugor med usla internetanslutningar och rabatter som måste rensas men som på något vis ändå aldrig blir det. Istället har jag ägnat mig åt att läsa. Och visst är det härligt när man kommer över en bok som är så bra att man vill suga åt sig varje ord i den?

 

”RIPLIADEN” – FEM BÖCKER OM TOM

Jag har tidigare recenserat ” The Talented Mr Ripley (”En man med många talanger”) av den psykologiska thrillerns mästarinna Patricia Highsmith, en bok som senare blev en mycket sevärd film med Matt Damon och Gwyneth Paltrow. Frågan är dock om inte andra boken i serien på totalt fem böcker om mytomanen och psykopaten Tom Ripley, ”Ripley under ground” (”En man utan samvete”) är bättre än den första.

Boken är skriven hela femton år efter den första (undrar varför, men det märks i alla fall inte) och utspelar sig på 30-talet. Den här gången har Tom gett sig in i en härva av avancerade konstförfalskningar, en situation som blir allt farligare när en nyfiken amerikan dyker upp och inte bara riskerar Toms angenäma tillvaro i det vackra huset på den franska landsbygden, utan även hans lika behagliga äktenskap med fransyskan Héloïse Plisson (en stormrik ung kvinna med ungefär samma moraliska nivå som Tom själv). Héloïse är för övrigt ett mycket intressant inslag i boken, inte bara för att hon är en spännande karaktär utan även för att jag i den första boken drog slutsatsen att Tom är homosexuell. Kanske är han bisexuell. Eller så är hans äktenskap bara en lögn bland många andra…

Naturligtvis gör dessa frågor Tom ännu mer intressant och komplex. Och snart är mordet oundvikligt. Mordet leder till fler lögner. Som leder till ännu ett mord.

Eller vad är det egentligen som händer?

PATRICIA HIGHSMITH – EN IDOL

 

Det är något med Highsmiths språk som gör berättelsen beroendeframkallande. Det är paradoxalt nog väldigt mysigt; ett stort fransk stenhus, höststormar, dåtidens telefoner som aldrig fungerar… Kombinationen av Highsmiths säregna sätt att skriva som om man befann sig inuti Toms huvud samtidigt som hon lyckas behålla en distans som gör att man aldrig riktigt förstår sig på honom är helt enkelt oslagbar.

Boken är ett perfekt exempel på att nutida deckare och thrillers alltför ofta innehåller mycket ytliga och endimensionella karaktärer.

Tom är inte en sådan.

Fridens liljor! /Kriss

Klosterdeckare och kartor!

Publicerat av

I tonåren frossade jag i Ellis Peters medeltida klosterdeckare med munken broder Cadfael i huvudrollen. Böckerna utspelar sig i 1100-talets England och är bra exempel på hur miljön har stor betydelse i deckare. Omgivningarna i klostret, mörka gångar och tornrum och den lilla klosterträdgården där Cadfael odlar kryddor… Allt gjorde böckerna perfekta för en historisk deckarnörd som jag.

Över lag tycker jag att historiska miljöer är viktiga för stämningen i en deckare, oavsett om det handlar om brittisk medeltid eller 80-talets svenska småstad. 

KARTOR I DECKARE

Något jag förutom miljöerna minns speciellt var kartorna som fanns i början av varje bok. Eftersom jag aldrig läst mer än någon enstaka fantasybok var kartor något hyfsat nytt för mig och jag njöt i fulla drag. Idealet hade dock varit att kartan på något vis bar lösningen till mordgåtan – jag fantiserade om att jag kunde räkna ut vem mördaren var bara genom att inspektera kartan tillräckligt uppmärksamt – men så blev tyvärr aldrig fallet.

DECKARKLASSIKER

Rosens namnNär jag nyligen föll över deckarklassikern ”Rosens namn” av Umberto Eco (1980), insåg jag att det var dags igen. Även här; underbar karta! Och kanske, kanske kan jag lista ut gåtans lösning… 

Låt vara att jag redan vet hur det ligger till, eftersom jag sett filmatiseringen från 1986 med Christian Slater och Jean Connery. Men det gör ingenting alls! Denna gång utspelar det sig i 1300-talets Italien och jag har hört att boken ska vara mycket bättre än filmen (som i och för sig också är bra).

Klostermiljön är verkligen en perfekt miljö för en deckare och på Bokdetektiven recenserade jag nyligen en annan gammal mysdeckare i klostermiljö, ”Döden går i kloster”. Exakt när jag ska hinna läsa de 538 sidorna i ”Rosens namn” återstår att se, men planen är att ägna stor del av sommaren åt att just läsa – så kanske återkommer jag med en recension!

Kommentera gärna om du läst den (eller Ellis Peters böcker) och vad du tyckte!

Fridens liljor! /Kriss