Intervju – Camilla Sten

Foto: Kajsa Göransson

 

Hej Camilla, välkommen till Deckarhuset!

 

När lärde du dig läsa och hur såg dina första läsår ut? 

Mina föräldrar började lära mig läsa när jag var 4-5 år gammal – jag minns att mamma började väva in läslektioner i godnattsagorna under den perioden. Det enda problemet med det var att jag var en lat liten rackare och därtill duktig på att lära mig saker utantill, så ibland försökte jag mygla mig undan läsandet genom att memorisera styckena när hon läste dem för mig och sedan bara upprepa dem ord för ord när det var min tur.

 

Trots mina ansträngningar att förbli okunnig lärde jag mig ändå att läsa innan jag började skolan. Precis som de flesta barn – särskilt lata barn! – motiverades jag ordentligt av att vara duktig på saker, så när jag upptäckte att jag var bättre på att läsa än mina klasskompisar så sporrade det mig snabbt till att läsa mer och läsa bättre. Det var först då jag upptäckte att jag tyckte om det! Efter bara ett par månader hade jag gjort mig till bästa vän med skolbibliotekarien och på den vägen var det. Under låg- och mellanstadiet brukade mamma faktiskt ringa till biblioteket om jag inte kommit hem till middag – hon visste att sannolikheten var mycket högre att jag fastnat i en bok och glömt bort tiden än att jag var kvar på fritids.

 

 

Har du alltid velat bli författare eller slumpade det dig så? Vilken eller kanske snarare hur? Har  din mamma författaren Viveca Sten påverkat ditt författarskap?

Enligt familjelegenden ville jag bli kaninskötare när jag var riktigt liten, men jag kan tyvärr inte verifiera det själv. Så länge jag kan minnas har jag velat skriva böcker – mitt första minne av att någon frågade mig vad jag ville “bli när jag blir stor” är från när jag gick i ettan, och då svarade jag att jag skulle bli författare och skriva JÄTTELÅNGA böcker. (Så värst jättelånga har de ju inte blivit ännu, men jag jobbar på det.) Så författardrömmarna har varit en del av mig lika länge som kärleken till böcker har varit det.

 

 

Lustigt nog skrev jag ovetandes min första “bok” i samma veva som min mamma skrev sin första deckare, så någon slags temporal koppling fanns det där! Hennes höll ju avsevärt mycket högre kvalitet än min gjorde vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag var 14 år gammal. Men nog tror jag att kombinationen av att lyckas skriva klart en hel bok på 300 sidor samtidigt som min mamma demonstrerade att man faktiskt kunde få en bok utgiven gjorde något för att sporra på mina egna författardrömmar. Känslan av att veta att jag kunde skriva en hel bok, att det var något jag tagit mig an och slutfört, i kombination med att på nära håll få se hur processen kunde se ut och vad som krävdes – det gjorde drömmen konkret och greppbar.

 

 

Vad läser du helst själv? Och vad läser du just nu?

Åh, jag läser nästan allt! Det är mycket beroende på humör. Just nu är jag inne i en “domestic thriller”-period – tänk Liane Moriarty, Celeste Ng. Den enda gemensamma nämnaren för böcker jag tycker om brukar vara karaktärer med djup och tydligt definierade motivationer. Det är den gamla psykologistudenten i mig som kräver det, jag är helt oförmögen att ha överseende med tunna karaktärer oavsett hur vackert språk eller skickligt tecknad miljö en bok har.

 

För tillfället läser jag om “Vi måste prata om Kevin” – en av mina absoluta favoritböcker, och en av de bästa karaktärsstudier jag någonsin läst.

 

 

Du skriver ju lite barn/ungdomsdeckare ihop med din mamma och har nu skrivit två vuxenromaner. Vilken kategori trivs du bäst med att skriva? 

Lustigt nog uppfattar jag dem inte som olika. Skrivupplevelsen är nästan identisk för min del. Jag upplever nästan aldrig att jag väljer genre själv – snarare väljer boken sin egen genre. Låter det flummigt? För mig känns det alltid som att boken växer ur en berättarröst, och vem den berättaren är bestämmer vilket tonfall boken kommer att ha. Tuva i “Havsfolket”-serien är tolv år, och därför är det en ungdomsserie, medan Alice i “Staden” är närmare trettio, och således blev det en bok för vuxna. Berättarperspektivet bestämmer hur historien kommer att gestaltas, eftersom en tolvåring kommer att uppleva den genom en tolvårings perspektiv, och en trettioåring kommer att se på den med en vuxens ögon.

 

 

Det kan ju finnas både fördelar och nackdelar med att ha en känd författare som mamma. Vilka fördelar/ev nackdelar känner du att du upplevt kopplat till ditt eget författarskap?

Den stora fördelen – som jag upplevt det – är att jag har fått växa upp i bokbranschen. Jag fick se och uppleva alla aspekter av författararbetet inifrån i många år innan jag skrev min debutroman, och jag tror att det gjorde mig mycket bättre förberedd på upplevelsen än de flesta debutanter, vilket var en fantastisk tillgång.

 

Vad gäller nackdelar så är det klart att mammas namn kastar en skugga. Det är nog många som känner att de ofta jämförs med sina föräldrar, men det är få som kan googla sig själva och se Google beskriva en som “(mammas) dotter”! Jag visste att det skulle bli en utmaning när jag valde att ge mig in i den här branschen, och i perioder har det varit väldigt tufft att inte få vara en egen person. Jag har sagt att om jag känt att jag hade något val med vad jag ville ägna mitt liv åt så skulle jag ha valt något annat. Men jag älskar skrivandet för mycket för att inte tycka att det är värt det. Jag har drömt om det här sedan jag var sex år, och nu får jag leva den drömmen. Vad gör det då att emellanåt behöva påminna folk om att mitt fullständiga namn inte är “Vivecas Dotter Sten”?

 

 

Hur är du som författare? Gör du mycket research och fakta? Eller går du mer på fantasi och impulser? Kanske en blandning? 

Väldigt intuitionsdriven! Jag vet aldrig vart en bok ska ta vägen när jag börjar skriva den och det gör det lite svårt att veta vad som behöver researchas. Oftast skriver jag klart ett första utkast innan jag börjar göra research. Berättelsen kommer först, sedan fakta.

 

 

Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig? Var skriver du? Är det kaos runt omkring med papper överallt och gamla kaffemuggar eller är du ordningsam med strikta tider? 

Det här är en extra rolig fråga för att jag just nu har sex använda kaffekoppar på nattygsbordet. Jag ska diska snart, jag lovar, men jag är inne i en period med flow – då får porslinet vänta! Jag skriver allra oftast i sängen, med min tjocka katt på fötterna, iförd en huvtröja snodd av en gammal pojkvän och med Petter i lurarna. En bild av mig mitt i manusarbetet skulle fungera mycket väl för att avskräcka den som tror att författarlivet är glamoröst.

 

 

När jag är mitt i ett manus så skriver jag 2000 ord om dagen, fem dagar i veckan, tills boken är klar. Det tar ungefär 1-1.5 timme. Ibland går jag över den ordgränsen, men jag har funnit att det är ungefär så mycket hittepå min hjärna klarar av att spotta ur sig varje dag utan att bränna ut. I den takten tar det ungefär två månader att få ur sig ett första utkast till en bok för vuxna, en månad att färdigställa ett första utkast på en bok för ungdomar. Jag är mer eller mindre okontaktbar sista veckan och mina nära och kära har lärt sig den hårda vägen att det inte är någon idé att försöka prata med mig – jag är för djupt inne i boken för att komma ihåg vad jag heter, än mindre eventuella middagsplaner. Det är ett mirakel att de står ut med mig, ärligt talat.

 

 

Vad är svårast att komma på? Titeln på boken eller första meningen i boken? 

Titeln. Titeln, titeln, titeln. Jag är värdelös på titlar. Jag tror bara att jag hittat på en slutgiltig titel själv. (“Sjörök”, andra boken i Havsfolket-serien.) Men det verkar som att min arbetstitel KANSKE får stå kvar för min kommande ungdomsbok på Rabén & Sjögren, så det går framåt!

 

 

 

Nämn tre författare som påverkar dig starkt på något sätt.

Stephen King inspirerade mig till att skriva min allra första bok när jag var 14 år. Lustigt nog har jag aldrig läst hans bok om skrivande (“Att skriva”) – jag inbillar mig på något sätt att jag lärt mig att förstå hans skrivprocess bättre genom att lära hans böcker om och om igen än jag någonsin skulle kunna lära mig genom att läsa en manual. För några veckor sedan jämförde en recensent “Staden” med Stephen King, och pinsamt nog fick jag faktiskt tårar i ögonen. Han är på intet sätt en perfekt författare, men han har varit en enormt stor influens på mig som skribent.

 

 

Får man säga Astrid Lindgren, eller är det helgerån? Jag skulle aldrig våga jämföra mig med Astrid, som jag uppriktigt betraktar som en av de största författare jag någonsin läst, men jag tycker att jag lärt mig mycket av henne. Hon hade en förmåga att uttrycka det allra svåraste med enkla ord som jag finner djupt fascinerande. Men framför allt har jag tänkt mycket på Astrid Lindgren när jag skrivit för barn och ungdomar i det att hon alltid, alltid tar barnen på allvar. Hon behandlar deras tankar, känslor och perspektiv som om de har lika mycket värde och validitet som en vuxens, och det är så lätt att glömma att göra det när man själv passerat barndomens yttre gränser.

 

När jag skriver barn och unga försöker jag ta dem på allvar, och det är tack vare Astrid Lindgren.

 

Är det töntigt om jag säger min mamma? Ja, va? Men det är sant! Jag och min mamma har väldigt olika stil, men jag har lärt mig så, så mycket om skrivprocessen av henne. Allt från vikten av att hålla deadlines till värdet i att utbilda sig om skrivandet som hantverk. Jag tror absolut att jag skulle ha börjat skriva utan min mamma, men jag hade varit en mycket, mycket sämre författare utan hennes tips och vägledning.

 

 

 

Berätta kort varför du tycker man ska läsa din nya bok Staden.

Jag tycker främst att man ska läsa den för att det är en väldigt spännande berättelse med mycket driv och komplexa karaktärer (hoppas jag!). Men en bok är ju heller aldrig bara en bok – det är en berättelse om rädsla, och utsatthet, mental ohälsa och religion. Vad som händer när tvivel övergår i ilska och en kyrka förvandlas till en kult. Därför tycker jag att man ska läsa den.

 

 

Hur skulle du sammanfatta boken i fem meningar? 

1959 försvann hela den lilla bruksorten Silvertjärns befolkning på nästan 900 personer spårlöst. Sextio år senare vill en av stadens ättlingar Alice göra en dokumentär om Silvertjärn och lösa gåtan med vad som hände när hennes mormorsmor försvann en gång för alla. När hon och hennes lilla filmteam anländer i Silvertjärn har staden stått övergiven i mer än ett halvt sekel, men ju mer de utforskar de tomma, förfallna husen, och ju närmare de kommer gåtans lösning, desto mer börjar de undra om de verkligen är ensamma. Parallellt med Alice och hennes team får vi följa Alices mormorsmor Elsa under de sista, skälvande sommarmånaderna innan försvinnandet, när Silvertjärn sakta men säkert togs över av en karismatisk pastor med ett grumligt förflutet.

 

Broder Jakob/Ur aska i eld

 

Emelie Schepp och Jenny Rogneby är två av Sveriges hetaste deckarförfattare just nu. Båda släppte nyligen varsin efterlängtad bok. Broder Jakob (del 5 i Emelies serie) och Ur aska i elden (del 4 i Jennys serie).

 

Det finns en del likheter med två mycket starka kvinnliga huvudkaraktärer som huvudpersoner men framför allt tycker jag de symboliserar den här tidsandan. Liza Marklund skapade en viss stil med fokus på den kvinnliga “detektiven” och familjeliv på 90-talet. I de här böckerna är kvinnorna också i fokus men de är mer självständiga kvinnor med ett psykologiskt bagage och utan familjeidyll.

 

Emelies Jana Berzelius är en ensamvarg med ett mycket våldsamt och traumatiskt förflutet. Hon gömmer sig bakom rollen som duktig, mycket korrekt men lite stel åklagare och arbetar med framför allt två poliser. En manlig “duktig” polis som känns lite som en kopia av Camilla Läckbergs polis Patrik och Mia som är lite mer av en slarver som trasslar till sitt privatliv. I den här boken får Danilo en allt större roll. Danilo delar Janas förflutna  men deras liv fick helt motsatta inriktningar. Relationen är fylld av hat men det finns ett band som är svårt och är (omöjligt?) att bryta. I Broder Jakob jagar de en seriemördare som lemlästar och dumpar kvinnor i vattnet.

 

Jennys Leona Lindberg är en polis som försöker vara så “normal” som möjligt utåt men som kämpar mot alla konventioner. Familjelivet passar inte henne, hon är spelmissbrukare och bryter mot lagar och regler om det gynnar hennes kamp för ett oberoende liv utomlands. Nu har hon legat lågt ett tag efter att hon nästan blivit påkommen i tidigare böcker men “ekorrhjulet” tär på henne och hon smider nya planer på fel sida lagen. Trots det har hon  en viss moral och när ett gäng ungdomar mystiskt dör i en våldsam brand gör hon allt för att ta reda på orsaken. Extra plus för slutet!

 

Både Jenny och Emelies böcker är fartfyllda och spännande bladvändare. Serierna är väldigt beroendeframkallande och man vill verkligen veta hur det går för Jana och Leona. Längtar redan efter uppföljarna!

 

Läsåret 2018

Bättre sent än aldrig kommer min sammanfattning för mitt läsår 2018. Jag satte samma mål som tidigare år (50 böcker) och i år nådde jag målet med en läst bok i veckan.

Så här gick det…

– 52 lästa böcker (målet nått!)

– 73% deckare

– 60% svenska författare

– 58% kvinnliga författare

 

Precis som 2016 och 2017 läste jag flest deckare, föredrog svenska författare och läste mest böcker av kvinnliga författare.

 

Kastanjemannen

Det går inte att komma ifrån att vissa böcker lockar mer än andra. Bara det faktum att Sören Sveistrup skrivit manus till TV-serierna Brottet och The Killing gör att ribban sätts högt. När man dessutom fick en liten kastanjegubbe i en kartong skickad till sig med ett datum måste jag erkänna (ja jag vet att det är marknadsföring) att jag blev ännu mer intresserad.

 

I vissa fall kan det få motsatt effekt. Förväntningar blir för höga mot vad boken faktiskt levererar. I det här fallet så levererar den precis det jag förväntade mig. En spännande och fartfylld thriller-deckare som man gärna sträckläser. Sen finns det lite brister. Det är lite väl smaskigt ibland och sannolikheten att vissa saker ska hända är kanske lite väl otroliga men ändå, tillräckligt sannolika för att man ska köpa det för stunden och det är vad det här är. Läsning för stunden. Huvudkaraktärerna Naia Thulin och Mark Hess är kanske lite aviga och udda men det är nästan mer regel än undantag i moderna deckare. Föga förvånande bär båda på massor av issues och trauman  som vi gissningsvis kommer få ta del av i nästkommande bok/böcker.

 

Handling: Någon mördar och stympar kvinnor och lämnar en liten kastanjegubbe. Fallen verkar också ha en koppling till en försvunnen flicka.

 

Kort sammanfattat. Skickligt och välskriven bladvändare för den som gillar fartfyllda thrillers med smaskiga hemskheter.

Himmelskriket

 

Nyligen släpptes Himmelskriket av Mons Kallentoft. Det är hans 12 bok i serien om Malin Fors och den tredje (av fem) i hans serie om de fem sinnena. Tidigare har han och Malin gått igenom årstiderna och de fyra elementen. I Djävulsdoft nådde Malin botten i Bangkok och i Bödelskyssen (känsel) återvände hon till Sverige och återgick till sin tjänst. I Himmelskriket (ljud) börjar hon hitta sig själv och kärleken? igen.

 

 

Jag blir ofta galen och irriterad på Malin även om jag verkligen vill att det ska gå bra för henne. Den här boken är inget undantag. Hennes val och metoder är inte de jag skulle välja (intalar jag mig i alla fall). En tes i boken är att människan gör de val de måste för att överleva eller för att skydda sina egna och jag får väl hoppas att jag aldrig behöver hamna i en sådan situation.

 

Boken börjar med en chockartad mardröm för alla men framför allt föräldrar. Är man dessutom nybliven förälder som jag blir det nästan för mycket och mycket otäckt. En mamma gör något som man som föräldrar bara inte får göra. Hon glömmer sin son i bilen en het sommardag och pojken dör… Drevet går och mamman får utstå hat och hot.

 

Konsekvenserna av drev på sociala medier och traditionella medier är populärt bland deckarförfattare i höst bland annat i Camilla Grebes Dvalan. och det kanske inte är så konstigt då det hårda klimatet på sociala medier är ett högst aktuellt. Människor som filmar olyckor istället för att hjälpa till och sen sprider helt ocensurerat eller säljer till kvällstidningar. Drev i media som leder till att folk tar livet av sig. Nätroll som spyr ut elakheter de aldrig skulle stå för i verkligheten. Fejkkonton, och människor som sprider både hat och kärlek samtidigtbara för att de kan…

 

Frågan som ställs är: Kan man förlåta vad som helst och hur långt är man beredd att gå för att skydda sitt barn? Den frågan brottas Malin med som känner stor skuld över vad hon utsatt dottern för som alkoholist. Nu får hon plötsligt en chans att kanske sona lite av sin skuld genom att hjälpa henne. Visserligen får hon gå över vissa lagliga gränser men vad gör man inte för sitt barn?

 

Mycket obehaglig läsning med intressanta och svåra teman men ser man till själva mordgåtan och upplösning är jag halvimponerad.

Dvalan

Dvalan

Dvalan är Camilla Grebes uppföljare till Husdjuret som faktiskt är en hyfsat fristående deckare. Vi får träffa flera personer från Husdjuret men skiftar fokus från polisen Malin till polisen Manfred.

 

Manfred och hans team arbetar med ett mordfall där en ung man har hittats i havet. Strax efter hittas ett till och det står klart att någon torterat offren innan de dumpats. Samtidigt ligger Manfreds dotter i koma efter en olycka i hemmet. Parallellt får vi även följa Samuel, en strulpelle och slacker i övre tonåren, som hamnar i rejäl knipa när hans mamma slänger knarkpåsarna han skulle leverera åt en fruktad gangster. På flykt tar han ett arbete som assistent åt Jonas som vårdas i hemmet av sin mamma Rakel. Samuels mamma Pernilla, en jobbig tjatmorsa, enligt Samuel, kämpar med sin son som aldrig lyckas sköta sig. Nu står hon inför ett vägval. Följa kyrkan och församlingens uppmaning att släppa sonen eller följa modersinstinkten och göra allt vad hon kan för att försöka hjälpa sin son trots hans brister.

 
Titeln sätter temat och här talar vi om dvala på många olika plan. Manfreds dotter ligger bokstavligen i dvala på sjukhuset men Manfred och hans fru går också in i en form av dvala av maktlöshet i väntan på att hon ska vakna men på olika sätt. Pernilla börjar vakna ur en form av social dvala skapad av församlingen hon är medlem när hon tvingas göra vissa val. Jonas mamma Rakel är i sin dvala, förlamad av sorg, över sonen som förlamats efter en olycka. Sociala medier kopplas också till temat och Camilla Grebe har onekligen en poäng. Sociala medier har en tendens att försätta folk i en form av dvala blinda för saker som sker i nuet samtidigt som narcissismen frodas.

 

Husdjuret kammade hem två tunga priser förra året. Dels Svenska Deckarakademins bästa kriminalroman och dels det skandinaviska priset Glasnyckeln. Dvalan är en riktigt bra deckare även om jag nog tycker att Husdjuret var snäppet bättre med lite mer driv och spänning. Det som gör Camilla Grebes böcker så bra är framför allt två saker. Det är alltid psykologiskt intressant med väl genomarbetade karaktärer men framför allt är hon kanske skickligast i Sverige på att skapa en “Åh fan känsla”. Man blir överraskad och är det något jag längtar efter när jag läser deckare är det att bli överraskad. Jag vill bli lurad och tänka tanken, så klart! Det värsta som finns är när man listat ut vem mördaren är endast några kapitel in i boken eller att det är någon som man på riktigt aldrig har en chans att lista ut.

 

Med Dvalan visar Camilla Grebe åter igen att hon är en tungviktare i deckarsverige och jag ser fram emot bok nr tre i serien.

Intervju – Lina Bengtsdotter

Hej Lina! Välkommen till Deckarhuset!

 

LinaCopyright/fotograf: Gabriel Liljevall

 

 

För den som inte läst dina böcker, vem är Charlie och vad handlar din nya bok Francesca om kortfattat. (Recensioner av båda böckerna finns här på deckarhuset)

Min huvudkaraktär, Charlie Lager, är en kvicktänkt kriminalkommissarie, en svagstark ung kvinna som lever efter sina egna ramar. Charlie växte upp med en psykiskt sjuk mamma minnen från uppväxten plågar henne. Hon hanterar sina barndomstrauman genom att självmedicinera, något som ställer till det för henne både privat- och i arbetslivet.

I Francesca återvänder Charlie till Gullspång (där hon själv växte upp) efter att hon fått höra talas om tonårsflickan Francesca som försvann därifrån för snart trettio år sedan. Något i det gamla olösta fallet påverkar Charlie och snart plågas hon också av märkliga drömmar om sin mamma Betty och diffusa minnen från uppväxten. Vad betyder drömmarna? Finns det en koppling mellan dem och Francesca? När vännen Susanne ber om hjälp för att reda upp sitt liv bestämmer sig Charlie för att resa tillbaka till Gullspång. Med sig bär hon mardrömmarna från barndomen och de obesvarade frågorna kring Francescas försvinnande. Men hon upptäcker snart att inte alla i bygden uppskattar att hon börjar gräva i fallet.

 

 

Du har ju minst sagt börjat din deckarkarriär på ett, nästan sensationellt sätt och fått flera utmärkelser och nyligen kom Annabelle som var din debut, på andra plats i ”Årets bok”. Vad tror du själv har varit framgångsreceptet för debuten?

Oj, det är så svårt att svara på. Det är nog en mix av tur, hårt jobb, satsning från förlaget och förhoppningsvis också att jag skriver på ett sätt som läsare uppskattar.

 

 

Hur ser en typisk arbetsvecka ut för dig?

Jag har ju mina barn varannan vecka så det ser lite olika ut. Nu är det ju också mer hektiskt än vanligt i och med lanseringen av Francesca. Oftast försöker jag skriva på förmiddagarna och ägna eftermiddagarna åt annat som hör författarlivet till, intervjuer, förbereda samtal på bibliotek och sådant.

 

 

Vad fick dig att börja skriva och framför allt hur kommer det sig att det blev just deckare?

Jag har skrivit berättelser sedan jag var väldigt liten, före skolåldern till och med, så jag minns inte vad som fick mig att börja. Det är bara något som jag alltid gjort.

Att det blev deckare var inte alls planen från början, då jag först skrev en fiktiv uppväxtskildring. Den räckte inte riktigt ända fram och det var när jag beklagade mig över det som en barndomsvän sa att jag borde skriva något åt spänningshållet istället. Och då gjorde jag det.

 

 

Kan du känna lite extra press på att dina kommande böcker (om det blir några) ska bli lika bra efter att du har fått så mycket positiv kritik på de Annabelle och Francesca? Och hur hanterar du i så fall det?

Jag är faktiskt förvånad över att jag inte kände mer press inför bok två för jag är tyvärr en lättstressad person med höga krav på mig själv. När jag började med Francesca var det svårt först. Jag började reflektera för mycket och tänka på vad folk ville ha. Efter en tid fick jag nog och tänkte att ingen kommer ju att dö om jag så aldrig mer skriver en rad. Jag ville inte förstöra skrivglädjen med en massa oro så jag försökte att tänka bort läsare och recensioner för att bara gå in i min fiktiva värld så som jag älskar att göra. Det fungerade.

 

 

Jag brukar vilja föreställa mig författare när de arbetar. Var sitter du när du skriver? Hur ser det ut? Är det olika platser eller flexibelt? Arbetar du koncentrerat och disciplinerat vissa klockslag eller när andan faller på?

När jag jobbar hemma sitter jag vid köksbordet, men jag kan skriva nästan överallt eftersom jag är van att ta varje tillfälle jag kan (sedan jag jobbade heltid som lärare). Jag försöker vara disciplinerad, men har inga krav på antal tecken eller så. Inte heller sitter jag i flera timmar i streck och skriver. Jag måste ha ganska mycket pauser.

 

 

Du är ju också lärare i svenska och psykologi och huvudpersonen i dina böcker – Charlie – har ju milt sagt ett och annat att ta tag i på det psykologiska planet. Jag funderar lite på om du har tänkt ut olika psykologiska fenomen och skapat karaktärer efter det eller skapade du karaktärerna först och så ”utvecklade” de sina problem eller vävde du in psykologin för att det skulle passa handlingen?

Allting börjar med mina karaktärer och jag tänker inte ut dem innan alls faktiskt. Inte heller tänker jag ut handlingen så mycket. Berättelsen föds när jag har fingrarna på tangenterna.

 

 

 

En fråga som jag ställde mig när jag läste Francesca var varför du inte nämnde Francesca i Annabelle? Det hade ju varit naturligt eftersom Francesca precis som Annabelle försvann mystiskt.  Den frågan ställer sig även huvudkaraktären i boken. Kan det vara så att du inte hade planerat boken Francesca när du skrev boken? Eller tänkte du inte på att du kunde plantera in det Francesca redan där?

Haha, jag hade inte planerat det. Det har också sina nackdelar att vara oplanerad.

 

 

 

Har du tänkt dig fler böcker om Charlie (snälla säg ja!) och vet du redan nu hur många?

Jag är snäll och säger ja. Det är en tredje bok på gång i detta nu. Sedan vet jag inte riktigt vad som händer med Charlie, men jag har kontrakt på en fristående bok också, en spänningsroman.

 

 

 

Här kommer 5 snabba frågor som du gärna får utveckla men du får bara välja ett av alternativen!

 

Pusseldeckare eller hårdkokt?
Mer roman med spänningsmoment. 

 

Sorterad bokhylla eller osorterad bokhylla?
Åh vill ha sorterad, men har osorterad tyvärr

 

Arbeta bara som lärare eller arbeta bara som författare?
Om jag måste välja, bara författare, men helst författare som hoppar in som lärare ibland på grund av att det är väldigt givande.

 

Streamingtjänst eller Tablå-TV?
Streamingtjänst

 

Brittiska kriminalserier eller amerikanska kriminalserier?
Brittiska tror jag

 

 

Om dina böcker någon gång skulle filmatiseras och du fick välja vem som skulle spela Charlie, vem skulle du välja då?

Oj, så svårt. Jag skulle helst vilja ha någon okänd talang, gärna med en  touch av västgötska i talet.

 

 

På sistone kan man nästan säga att det går en trend i deckarvärlden att man skildrar mindre orter som platser man helst vill fly från. Dina böcker innehåller också lite flyktlängtan från orten. Själv noterar jag att det är väldigt många deckarförfattare och andra kulturmänniskor som själva kommer från mindre orter men sen hamnar i storstäder. Är det något du reflekterat över och vad tänker du i så fall kring det?

Ja, det är verkligen något jag tänker på. Den här känslan av att inte riktigt höra hemma någonstans. En elev sa en gång att det är så väldigt mycket orten i mig, och det stämmer, samtidigt har jag ju påverkats av att bo i stan och leva en annan typ av liv än jag kanske skulle ha gjort om jag stannat. Jag tror att många känner som jag och att det hör till tonåringens psyke att vilja bryta sig loss var man än växer upp. 

 

 

Nämn en författare som…

 

…inspirerat dig
Sylvia Plath, Karin Boye

 

…du beundrar
Alice Munro

 

 

…du skulle vilja träffa
Selma Lagerlöf

 

 

Nämn den bok som…
…du önskar du hade skrivit
…som alla borde läsa minst en gång
…som påverkat dig allra mest
”Glaskupan” av Sylvia Plath

 

 

Vad läser du just nu?

”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg.

 

 

 

Om du ska läsa en bok och är ensam hemma en kväll vad läser du, var läser du, och har du något tillbehör i form av mat, dryck, musik osv?

I min soffa eller i sängen. Ingen musik och inget att äta, bara jag och boken.

 

 

Tack Lina!