Döden klär i Domino

 

Marie Bengts är en av få deckarförfattare idag som skriver pusseldeckare. Tack för det! Ibland behöver man en vanlig hederlig pusseldeckare bland alla bestialiska seriemord och trasiga människosjälar och det blir långtråkigt i längden att läsa om Agatha Christie, Maria Lang m.fl.

 

Marie debuterade med En sax i hjärtat som utspelar sig på landet. Den här utspelar sig i Stockholm och det passar faktiskt mig bättre. Jag har alltid föredragit storstad med tillhörande glitter och glamour före landet.

 

Hjältinnan är modeskaparen (eller kanske snarare, aspirerande modeskapare…) Hannah Lönn. Karriären går så där och hon får nöja sig med att sy dominoslängkappor som rekvisita för en modevisning av det anrika Svenska Kompaniet. På plats på visningen är Sveriges modeelit. Visningen var planerad att bli spektakulär men inte sluta med ett mord. På plats är även första kriminalissistent Johan Holm och fröken Laila från förra boken. Hannah kan givetvis inte låta bli att nysta i fallet.

 

Eftersom det är en pusseldeckare finns det som vanligt en rad möjliga misstänkta. Främst från två konkurrerande familjer i modeindustrin. Det som ger boken en lite mer modern prägel är den feminism som präglar böckerna. Givetvis omger sig Hannah av duktiga och kompetenta yrkeskvinnor i bekantskapskretsen även om de för tiden (50-tal) arbetar i motvind bl.a. som aspirerande kriminalreporter och stackars Johan Holm framstår faktiskt som en odugling i den här boken. Den vimsiga grannen, madame Irma ger ett charmigt tillskott till vänkretsen.

 

Döden klär i Domino är perfekt läsning i hängmattan en slö sommardag och ett välkommet tillskott till pusseldeckargenren.

 

Appropå bilden… Jag hade med boken till Stockholm i veckan och tänkte ta en bild på den framför Operan där mordet sker men vi kom aldrig till Operan. Inte heller hittade jag min blåa klänning med vita prickar i 50-tals stil som hade varit fin som bakgrund. Istället får ni stå ut med min egenodlade gurka på bilden som jag är väldigt stolt över =)

Pojken i snön

Pojken i snön är Samuel Björks tredje deckare om Holger Munch och Mia Krüger som arbetar för Oslopolisen. Trots att huvudkaraktärerna till stor del är lite av deckarklichéer gillar jag seiren. Geniet Mia med sin tvillingsysters död hängande över sig som en depressiv filt och Munch som fortfarande sörjer sitt misslyckade äktenskap och går in på tok för mycket i sitt arbete. Som de tidigare böckerna är morden spektakulära och nästan artistiskt utförda i ritualform. En ung kvinna hittas mördad i ballerinaklädsel i en sjö på ett fjäll. (Frågan är varför boken inte fick heta flickan i sjön?)

 

Munch får ansvaret för utredningen efter att ha varit hemma och vårdat sin dotter (som ju råkade illa ut i förra boken) och får på nåder tillbaka Mia trots att hon anses högst labil. Men ledningen har ögonen på dem. Dessutom finns det misstankar om att de har någon som arbetar för “andra sidan” på avdelningen. Frågan är vem?

 

En spännande bladvändare men är ändå lite besviken. Det känns som om författaren lite slarvar bort själva mordgåtan och bara presenterar ett “hepp” det här var lösningen trots att lösningen var oväntad. Är inte helt tillfredsställd med det och är säker på att Samuel Björk kan bättre än så här. Men jag är trots det helt tvärsäker på att jag vill läsa mer om Munch och Mia. Slutet för huvudkaraktärerna gör mig dock tveksam till om det blir någon fortsättning? Jag röstar för!

Arvet

 

Yrsa Sigurdardóttir är en av Islands främsta deckarförfattare. Hon har tidigare skrivit en deckarserie om advokaten Thóra Gudmundsdóttir. I vår släpptes den första boken med psykologen Freyja och polisen Huldar,

 

Det tog emot lite att läsa en bok som utspelar sig vintertid när det är sommar men när jag väl satte igång gick det fort! Det här rätt spännande med varning för mycket bestialiska mord. Prologen sätter tonen när några barn ska tas om hand av socialtjänsten efter en familjetragedi och man inser genast att det här kommer aldrig sluta bra…

 

Huldar är en polis som plötsligt får ansvaret att leda utredningen av ett mord något han inte räknade med. Eftersom det första mordet på en kvinna i medelklassen delvis bevittnades av offrets dotter tar de hjälp av barnpsykologen Freyja. Huldar och Freyja har träffats förut, ett möte som avslutades på ett pinsamt sätt och bidrar till en viss obekvämhet i samarbetet.

 

Parallellt följer vi en ung nördig man som är radioamatör. När han plötsligt börjar få underliga kodade meddelanden blir han besatt av att lösa koden. Snart inser han att det har kopplingar till morden men hur? Inte hjälper det att två enda och värdelösa kompisar inte riktigt tror på honom.

 

Det här är en bra och rätt klassisk polisdeckare med intressanta karaktärer och snyggt komponerad mordgåta. En stor behållning är frågan om vad som är arv och vad som är miljö. Är det alltid bäst att veta sanningen om sin bakgrund? och vad kan sanningen göra med en person? Jag kan ibland ha lite svårt för isländska deckare som beskriver karga dystra landskap och det slipper man i den här boken.

 

 

Staden

Jag var lite nyfiken på Camilla Stens bok Staden samtidigt som jag var lite tveksam då jag har lite svårt för deckare som är åt skräckhållet.  Jag är en person som också drar öronen åt mig när en debutant (i alla fall som deckarförfattare för vuxna – hon har tidigare skrivit ungdomsböcker och en roman) jämförs med Stephen King. Men det är onekligen ett spännande koncept med en stad där invånarna plötsligt försvann för 60 år sedan och jag gillade starkt den historiska berättelsen. Det är riktigt otäckt då och då men tack och lov mest psykologiskt även om det finns lite övernaturliga inslag.

 

Boken är uppdelad som Camilla Läckbergs böcker, vi får följa händelseförlopp i nutid och dåtid som vävs ihop. Det som drog ner boken lite var nutidens handling. I och för sig en logisk handling. En ung kvinna har kopplingar till en av familjerna som försvann och vill ta reda på sanningen men den delen grep aldrig riktigt tag i mig och det känns som om den delen är skriven som en ungdomsbok. Vilket är både synd och lite konstigt eftersom den historiska delen är klockren och superspännande med riktigt intressanta karaktärer. I och för sig kanske det säger mer om mig och min ålder (snart 40!)…

 

Helt klart en intressant deckardebut (för vuxna), speciellt om man gillar lite skräck men med ett litet steg kvar i ungdomsgenren. Nästa bok hoppas jag hon har hunnit ta ett par steg till.

Intervju – Camilla Sten

Foto: Kajsa Göransson

 

Hej Camilla, välkommen till Deckarhuset!

 

När lärde du dig läsa och hur såg dina första läsår ut? 

Mina föräldrar började lära mig läsa när jag var 4-5 år gammal – jag minns att mamma började väva in läslektioner i godnattsagorna under den perioden. Det enda problemet med det var att jag var en lat liten rackare och därtill duktig på att lära mig saker utantill, så ibland försökte jag mygla mig undan läsandet genom att memorisera styckena när hon läste dem för mig och sedan bara upprepa dem ord för ord när det var min tur.

 

Trots mina ansträngningar att förbli okunnig lärde jag mig ändå att läsa innan jag började skolan. Precis som de flesta barn – särskilt lata barn! – motiverades jag ordentligt av att vara duktig på saker, så när jag upptäckte att jag var bättre på att läsa än mina klasskompisar så sporrade det mig snabbt till att läsa mer och läsa bättre. Det var först då jag upptäckte att jag tyckte om det! Efter bara ett par månader hade jag gjort mig till bästa vän med skolbibliotekarien och på den vägen var det. Under låg- och mellanstadiet brukade mamma faktiskt ringa till biblioteket om jag inte kommit hem till middag – hon visste att sannolikheten var mycket högre att jag fastnat i en bok och glömt bort tiden än att jag var kvar på fritids.

 

 

Har du alltid velat bli författare eller slumpade det dig så? Vilken eller kanske snarare hur? Har  din mamma författaren Viveca Sten påverkat ditt författarskap?

Enligt familjelegenden ville jag bli kaninskötare när jag var riktigt liten, men jag kan tyvärr inte verifiera det själv. Så länge jag kan minnas har jag velat skriva böcker – mitt första minne av att någon frågade mig vad jag ville “bli när jag blir stor” är från när jag gick i ettan, och då svarade jag att jag skulle bli författare och skriva JÄTTELÅNGA böcker. (Så värst jättelånga har de ju inte blivit ännu, men jag jobbar på det.) Så författardrömmarna har varit en del av mig lika länge som kärleken till böcker har varit det.

 

 

Lustigt nog skrev jag ovetandes min första “bok” i samma veva som min mamma skrev sin första deckare, så någon slags temporal koppling fanns det där! Hennes höll ju avsevärt mycket högre kvalitet än min gjorde vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag var 14 år gammal. Men nog tror jag att kombinationen av att lyckas skriva klart en hel bok på 300 sidor samtidigt som min mamma demonstrerade att man faktiskt kunde få en bok utgiven gjorde något för att sporra på mina egna författardrömmar. Känslan av att veta att jag kunde skriva en hel bok, att det var något jag tagit mig an och slutfört, i kombination med att på nära håll få se hur processen kunde se ut och vad som krävdes – det gjorde drömmen konkret och greppbar.

 

 

Vad läser du helst själv? Och vad läser du just nu?

Åh, jag läser nästan allt! Det är mycket beroende på humör. Just nu är jag inne i en “domestic thriller”-period – tänk Liane Moriarty, Celeste Ng. Den enda gemensamma nämnaren för böcker jag tycker om brukar vara karaktärer med djup och tydligt definierade motivationer. Det är den gamla psykologistudenten i mig som kräver det, jag är helt oförmögen att ha överseende med tunna karaktärer oavsett hur vackert språk eller skickligt tecknad miljö en bok har.

 

För tillfället läser jag om “Vi måste prata om Kevin” – en av mina absoluta favoritböcker, och en av de bästa karaktärsstudier jag någonsin läst.

 

 

Du skriver ju lite barn/ungdomsdeckare ihop med din mamma och har nu skrivit två vuxenromaner. Vilken kategori trivs du bäst med att skriva? 

Lustigt nog uppfattar jag dem inte som olika. Skrivupplevelsen är nästan identisk för min del. Jag upplever nästan aldrig att jag väljer genre själv – snarare väljer boken sin egen genre. Låter det flummigt? För mig känns det alltid som att boken växer ur en berättarröst, och vem den berättaren är bestämmer vilket tonfall boken kommer att ha. Tuva i “Havsfolket”-serien är tolv år, och därför är det en ungdomsserie, medan Alice i “Staden” är närmare trettio, och således blev det en bok för vuxna. Berättarperspektivet bestämmer hur historien kommer att gestaltas, eftersom en tolvåring kommer att uppleva den genom en tolvårings perspektiv, och en trettioåring kommer att se på den med en vuxens ögon.

 

 

Det kan ju finnas både fördelar och nackdelar med att ha en känd författare som mamma. Vilka fördelar/ev nackdelar känner du att du upplevt kopplat till ditt eget författarskap?

Den stora fördelen – som jag upplevt det – är att jag har fått växa upp i bokbranschen. Jag fick se och uppleva alla aspekter av författararbetet inifrån i många år innan jag skrev min debutroman, och jag tror att det gjorde mig mycket bättre förberedd på upplevelsen än de flesta debutanter, vilket var en fantastisk tillgång.

 

Vad gäller nackdelar så är det klart att mammas namn kastar en skugga. Det är nog många som känner att de ofta jämförs med sina föräldrar, men det är få som kan googla sig själva och se Google beskriva en som “(mammas) dotter”! Jag visste att det skulle bli en utmaning när jag valde att ge mig in i den här branschen, och i perioder har det varit väldigt tufft att inte få vara en egen person. Jag har sagt att om jag känt att jag hade något val med vad jag ville ägna mitt liv åt så skulle jag ha valt något annat. Men jag älskar skrivandet för mycket för att inte tycka att det är värt det. Jag har drömt om det här sedan jag var sex år, och nu får jag leva den drömmen. Vad gör det då att emellanåt behöva påminna folk om att mitt fullständiga namn inte är “Vivecas Dotter Sten”?

 

 

Hur är du som författare? Gör du mycket research och fakta? Eller går du mer på fantasi och impulser? Kanske en blandning? 

Väldigt intuitionsdriven! Jag vet aldrig vart en bok ska ta vägen när jag börjar skriva den och det gör det lite svårt att veta vad som behöver researchas. Oftast skriver jag klart ett första utkast innan jag börjar göra research. Berättelsen kommer först, sedan fakta.

 

 

Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig? Var skriver du? Är det kaos runt omkring med papper överallt och gamla kaffemuggar eller är du ordningsam med strikta tider? 

Det här är en extra rolig fråga för att jag just nu har sex använda kaffekoppar på nattygsbordet. Jag ska diska snart, jag lovar, men jag är inne i en period med flow – då får porslinet vänta! Jag skriver allra oftast i sängen, med min tjocka katt på fötterna, iförd en huvtröja snodd av en gammal pojkvän och med Petter i lurarna. En bild av mig mitt i manusarbetet skulle fungera mycket väl för att avskräcka den som tror att författarlivet är glamoröst.

 

 

När jag är mitt i ett manus så skriver jag 2000 ord om dagen, fem dagar i veckan, tills boken är klar. Det tar ungefär 1-1.5 timme. Ibland går jag över den ordgränsen, men jag har funnit att det är ungefär så mycket hittepå min hjärna klarar av att spotta ur sig varje dag utan att bränna ut. I den takten tar det ungefär två månader att få ur sig ett första utkast till en bok för vuxna, en månad att färdigställa ett första utkast på en bok för ungdomar. Jag är mer eller mindre okontaktbar sista veckan och mina nära och kära har lärt sig den hårda vägen att det inte är någon idé att försöka prata med mig – jag är för djupt inne i boken för att komma ihåg vad jag heter, än mindre eventuella middagsplaner. Det är ett mirakel att de står ut med mig, ärligt talat.

 

 

Vad är svårast att komma på? Titeln på boken eller första meningen i boken? 

Titeln. Titeln, titeln, titeln. Jag är värdelös på titlar. Jag tror bara att jag hittat på en slutgiltig titel själv. (“Sjörök”, andra boken i Havsfolket-serien.) Men det verkar som att min arbetstitel KANSKE får stå kvar för min kommande ungdomsbok på Rabén & Sjögren, så det går framåt!

 

 

 

Nämn tre författare som påverkar dig starkt på något sätt.

Stephen King inspirerade mig till att skriva min allra första bok när jag var 14 år. Lustigt nog har jag aldrig läst hans bok om skrivande (“Att skriva”) – jag inbillar mig på något sätt att jag lärt mig att förstå hans skrivprocess bättre genom att lära hans böcker om och om igen än jag någonsin skulle kunna lära mig genom att läsa en manual. För några veckor sedan jämförde en recensent “Staden” med Stephen King, och pinsamt nog fick jag faktiskt tårar i ögonen. Han är på intet sätt en perfekt författare, men han har varit en enormt stor influens på mig som skribent.

 

 

Får man säga Astrid Lindgren, eller är det helgerån? Jag skulle aldrig våga jämföra mig med Astrid, som jag uppriktigt betraktar som en av de största författare jag någonsin läst, men jag tycker att jag lärt mig mycket av henne. Hon hade en förmåga att uttrycka det allra svåraste med enkla ord som jag finner djupt fascinerande. Men framför allt har jag tänkt mycket på Astrid Lindgren när jag skrivit för barn och ungdomar i det att hon alltid, alltid tar barnen på allvar. Hon behandlar deras tankar, känslor och perspektiv som om de har lika mycket värde och validitet som en vuxens, och det är så lätt att glömma att göra det när man själv passerat barndomens yttre gränser.

 

När jag skriver barn och unga försöker jag ta dem på allvar, och det är tack vare Astrid Lindgren.

 

Är det töntigt om jag säger min mamma? Ja, va? Men det är sant! Jag och min mamma har väldigt olika stil, men jag har lärt mig så, så mycket om skrivprocessen av henne. Allt från vikten av att hålla deadlines till värdet i att utbilda sig om skrivandet som hantverk. Jag tror absolut att jag skulle ha börjat skriva utan min mamma, men jag hade varit en mycket, mycket sämre författare utan hennes tips och vägledning.

 

 

 

Berätta kort varför du tycker man ska läsa din nya bok Staden.

Jag tycker främst att man ska läsa den för att det är en väldigt spännande berättelse med mycket driv och komplexa karaktärer (hoppas jag!). Men en bok är ju heller aldrig bara en bok – det är en berättelse om rädsla, och utsatthet, mental ohälsa och religion. Vad som händer när tvivel övergår i ilska och en kyrka förvandlas till en kult. Därför tycker jag att man ska läsa den.

 

 

Hur skulle du sammanfatta boken i fem meningar? 

1959 försvann hela den lilla bruksorten Silvertjärns befolkning på nästan 900 personer spårlöst. Sextio år senare vill en av stadens ättlingar Alice göra en dokumentär om Silvertjärn och lösa gåtan med vad som hände när hennes mormorsmor försvann en gång för alla. När hon och hennes lilla filmteam anländer i Silvertjärn har staden stått övergiven i mer än ett halvt sekel, men ju mer de utforskar de tomma, förfallna husen, och ju närmare de kommer gåtans lösning, desto mer börjar de undra om de verkligen är ensamma. Parallellt med Alice och hennes team får vi följa Alices mormorsmor Elsa under de sista, skälvande sommarmånaderna innan försvinnandet, när Silvertjärn sakta men säkert togs över av en karismatisk pastor med ett grumligt förflutet.

 

Broder Jakob/Ur aska i eld

 

Emelie Schepp och Jenny Rogneby är två av Sveriges hetaste deckarförfattare just nu. Båda släppte nyligen varsin efterlängtad bok. Broder Jakob (del 5 i Emelies serie) och Ur aska i elden (del 4 i Jennys serie).

 

Det finns en del likheter med två mycket starka kvinnliga huvudkaraktärer som huvudpersoner men framför allt tycker jag de symboliserar den här tidsandan. Liza Marklund skapade en viss stil med fokus på den kvinnliga “detektiven” och familjeliv på 90-talet. I de här böckerna är kvinnorna också i fokus men de är mer självständiga kvinnor med ett psykologiskt bagage och utan familjeidyll.

 

Emelies Jana Berzelius är en ensamvarg med ett mycket våldsamt och traumatiskt förflutet. Hon gömmer sig bakom rollen som duktig, mycket korrekt men lite stel åklagare och arbetar med framför allt två poliser. En manlig “duktig” polis som känns lite som en kopia av Camilla Läckbergs polis Patrik och Mia som är lite mer av en slarver som trasslar till sitt privatliv. I den här boken får Danilo en allt större roll. Danilo delar Janas förflutna  men deras liv fick helt motsatta inriktningar. Relationen är fylld av hat men det finns ett band som är svårt och är (omöjligt?) att bryta. I Broder Jakob jagar de en seriemördare som lemlästar och dumpar kvinnor i vattnet.

 

Jennys Leona Lindberg är en polis som försöker vara så “normal” som möjligt utåt men som kämpar mot alla konventioner. Familjelivet passar inte henne, hon är spelmissbrukare och bryter mot lagar och regler om det gynnar hennes kamp för ett oberoende liv utomlands. Nu har hon legat lågt ett tag efter att hon nästan blivit påkommen i tidigare böcker men “ekorrhjulet” tär på henne och hon smider nya planer på fel sida lagen. Trots det har hon  en viss moral och när ett gäng ungdomar mystiskt dör i en våldsam brand gör hon allt för att ta reda på orsaken. Extra plus för slutet!

 

Både Jenny och Emelies böcker är fartfyllda och spännande bladvändare. Serierna är väldigt beroendeframkallande och man vill verkligen veta hur det går för Jana och Leona. Längtar redan efter uppföljarna!

 

Läsåret 2018

Bättre sent än aldrig kommer min sammanfattning för mitt läsår 2018. Jag satte samma mål som tidigare år (50 böcker) och i år nådde jag målet med en läst bok i veckan.

Så här gick det…

– 52 lästa böcker (målet nått!)

– 73% deckare

– 60% svenska författare

– 58% kvinnliga författare

 

Precis som 2016 och 2017 läste jag flest deckare, föredrog svenska författare och läste mest böcker av kvinnliga författare.