Broder Jakob/Ur aska i eld

 

Emelie Schepp och Jenny Rogneby är två av Sveriges hetaste deckarförfattare just nu. Båda släppte nyligen varsin efterlängtad bok. Broder Jakob (del 5 i Emelies serie) och Ur aska i elden (del 4 i Jennys serie).

 

Det finns en del likheter med två mycket starka kvinnliga huvudkaraktärer som huvudpersoner men framför allt tycker jag de symboliserar den här tidsandan. Liza Marklund skapade en viss stil med fokus på den kvinnliga “detektiven” och familjeliv på 90-talet. I de här böckerna är kvinnorna också i fokus men de är mer självständiga kvinnor med ett psykologiskt bagage och utan familjeidyll.

 

Emelies Jana Berzelius är en ensamvarg med ett mycket våldsamt och traumatiskt förflutet. Hon gömmer sig bakom rollen som duktig, mycket korrekt men lite stel åklagare och arbetar med framför allt två poliser. En manlig “duktig” polis som känns lite som en kopia av Camilla Läckbergs polis Patrik och Mia som är lite mer av en slarver som trasslar till sitt privatliv. I den här boken får Danilo en allt större roll. Danilo delar Janas förflutna  men deras liv fick helt motsatta inriktningar. Relationen är fylld av hat men det finns ett band som är svårt och är (omöjligt?) att bryta. I Broder Jakob jagar de en seriemördare som lemlästar och dumpar kvinnor i vattnet.

 

Jennys Leona Lindberg är en polis som försöker vara så “normal” som möjligt utåt men som kämpar mot alla konventioner. Familjelivet passar inte henne, hon är spelmissbrukare och bryter mot lagar och regler om det gynnar hennes kamp för ett oberoende liv utomlands. Nu har hon legat lågt ett tag efter att hon nästan blivit påkommen i tidigare böcker men “ekorrhjulet” tär på henne och hon smider nya planer på fel sida lagen. Trots det har hon  en viss moral och när ett gäng ungdomar mystiskt dör i en våldsam brand gör hon allt för att ta reda på orsaken. Extra plus för slutet!

 

Både Jenny och Emelies böcker är fartfyllda och spännande bladvändare. Serierna är väldigt beroendeframkallande och man vill verkligen veta hur det går för Jana och Leona. Längtar redan efter uppföljarna!

 

Läsåret 2018

Bättre sent än aldrig kommer min sammanfattning för mitt läsår 2018. Jag satte samma mål som tidigare år (50 böcker) och i år nådde jag målet med en läst bok i veckan.

Så här gick det…

– 52 lästa böcker (målet nått!)

– 73% deckare

– 60% svenska författare

– 58% kvinnliga författare

 

Precis som 2016 och 2017 läste jag flest deckare, föredrog svenska författare och läste mest böcker av kvinnliga författare.

 

Kastanjemannen

Det går inte att komma ifrån att vissa böcker lockar mer än andra. Bara det faktum att Sören Sveistrup skrivit manus till TV-serierna Brottet och The Killing gör att ribban sätts högt. När man dessutom fick en liten kastanjegubbe i en kartong skickad till sig med ett datum måste jag erkänna (ja jag vet att det är marknadsföring) att jag blev ännu mer intresserad.

 

I vissa fall kan det få motsatt effekt. Förväntningar blir för höga mot vad boken faktiskt levererar. I det här fallet så levererar den precis det jag förväntade mig. En spännande och fartfylld thriller-deckare som man gärna sträckläser. Sen finns det lite brister. Det är lite väl smaskigt ibland och sannolikheten att vissa saker ska hända är kanske lite väl otroliga men ändå, tillräckligt sannolika för att man ska köpa det för stunden och det är vad det här är. Läsning för stunden. Huvudkaraktärerna Naia Thulin och Mark Hess är kanske lite aviga och udda men det är nästan mer regel än undantag i moderna deckare. Föga förvånande bär båda på massor av issues och trauman  som vi gissningsvis kommer få ta del av i nästkommande bok/böcker.

 

Handling: Någon mördar och stympar kvinnor och lämnar en liten kastanjegubbe. Fallen verkar också ha en koppling till en försvunnen flicka.

 

Kort sammanfattat. Skickligt och välskriven bladvändare för den som gillar fartfyllda thrillers med smaskiga hemskheter.

Himmelskriket

 

Nyligen släpptes Himmelskriket av Mons Kallentoft. Det är hans 12 bok i serien om Malin Fors och den tredje (av fem) i hans serie om de fem sinnena. Tidigare har han och Malin gått igenom årstiderna och de fyra elementen. I Djävulsdoft nådde Malin botten i Bangkok och i Bödelskyssen (känsel) återvände hon till Sverige och återgick till sin tjänst. I Himmelskriket (ljud) börjar hon hitta sig själv och kärleken? igen.

 

 

Jag blir ofta galen och irriterad på Malin även om jag verkligen vill att det ska gå bra för henne. Den här boken är inget undantag. Hennes val och metoder är inte de jag skulle välja (intalar jag mig i alla fall). En tes i boken är att människan gör de val de måste för att överleva eller för att skydda sina egna och jag får väl hoppas att jag aldrig behöver hamna i en sådan situation.

 

Boken börjar med en chockartad mardröm för alla men framför allt föräldrar. Är man dessutom nybliven förälder som jag blir det nästan för mycket och mycket otäckt. En mamma gör något som man som föräldrar bara inte får göra. Hon glömmer sin son i bilen en het sommardag och pojken dör… Drevet går och mamman får utstå hat och hot.

 

Konsekvenserna av drev på sociala medier och traditionella medier är populärt bland deckarförfattare i höst bland annat i Camilla Grebes Dvalan. och det kanske inte är så konstigt då det hårda klimatet på sociala medier är ett högst aktuellt. Människor som filmar olyckor istället för att hjälpa till och sen sprider helt ocensurerat eller säljer till kvällstidningar. Drev i media som leder till att folk tar livet av sig. Nätroll som spyr ut elakheter de aldrig skulle stå för i verkligheten. Fejkkonton, och människor som sprider både hat och kärlek samtidigtbara för att de kan…

 

Frågan som ställs är: Kan man förlåta vad som helst och hur långt är man beredd att gå för att skydda sitt barn? Den frågan brottas Malin med som känner stor skuld över vad hon utsatt dottern för som alkoholist. Nu får hon plötsligt en chans att kanske sona lite av sin skuld genom att hjälpa henne. Visserligen får hon gå över vissa lagliga gränser men vad gör man inte för sitt barn?

 

Mycket obehaglig läsning med intressanta och svåra teman men ser man till själva mordgåtan och upplösning är jag halvimponerad.

Dvalan

Dvalan

Dvalan är Camilla Grebes uppföljare till Husdjuret som faktiskt är en hyfsat fristående deckare. Vi får träffa flera personer från Husdjuret men skiftar fokus från polisen Malin till polisen Manfred.

 

Manfred och hans team arbetar med ett mordfall där en ung man har hittats i havet. Strax efter hittas ett till och det står klart att någon torterat offren innan de dumpats. Samtidigt ligger Manfreds dotter i koma efter en olycka i hemmet. Parallellt får vi även följa Samuel, en strulpelle och slacker i övre tonåren, som hamnar i rejäl knipa när hans mamma slänger knarkpåsarna han skulle leverera åt en fruktad gangster. På flykt tar han ett arbete som assistent åt Jonas som vårdas i hemmet av sin mamma Rakel. Samuels mamma Pernilla, en jobbig tjatmorsa, enligt Samuel, kämpar med sin son som aldrig lyckas sköta sig. Nu står hon inför ett vägval. Följa kyrkan och församlingens uppmaning att släppa sonen eller följa modersinstinkten och göra allt vad hon kan för att försöka hjälpa sin son trots hans brister.

 
Titeln sätter temat och här talar vi om dvala på många olika plan. Manfreds dotter ligger bokstavligen i dvala på sjukhuset men Manfred och hans fru går också in i en form av dvala av maktlöshet i väntan på att hon ska vakna men på olika sätt. Pernilla börjar vakna ur en form av social dvala skapad av församlingen hon är medlem när hon tvingas göra vissa val. Jonas mamma Rakel är i sin dvala, förlamad av sorg, över sonen som förlamats efter en olycka. Sociala medier kopplas också till temat och Camilla Grebe har onekligen en poäng. Sociala medier har en tendens att försätta folk i en form av dvala blinda för saker som sker i nuet samtidigt som narcissismen frodas.

 

Husdjuret kammade hem två tunga priser förra året. Dels Svenska Deckarakademins bästa kriminalroman och dels det skandinaviska priset Glasnyckeln. Dvalan är en riktigt bra deckare även om jag nog tycker att Husdjuret var snäppet bättre med lite mer driv och spänning. Det som gör Camilla Grebes böcker så bra är framför allt två saker. Det är alltid psykologiskt intressant med väl genomarbetade karaktärer men framför allt är hon kanske skickligast i Sverige på att skapa en “Åh fan känsla”. Man blir överraskad och är det något jag längtar efter när jag läser deckare är det att bli överraskad. Jag vill bli lurad och tänka tanken, så klart! Det värsta som finns är när man listat ut vem mördaren är endast några kapitel in i boken eller att det är någon som man på riktigt aldrig har en chans att lista ut.

 

Med Dvalan visar Camilla Grebe åter igen att hon är en tungviktare i deckarsverige och jag ser fram emot bok nr tre i serien.

Intervju – Lina Bengtsdotter

Hej Lina! Välkommen till Deckarhuset!

 

LinaCopyright/fotograf: Gabriel Liljevall

 

 

För den som inte läst dina böcker, vem är Charlie och vad handlar din nya bok Francesca om kortfattat. (Recensioner av båda böckerna finns här på deckarhuset)

Min huvudkaraktär, Charlie Lager, är en kvicktänkt kriminalkommissarie, en svagstark ung kvinna som lever efter sina egna ramar. Charlie växte upp med en psykiskt sjuk mamma minnen från uppväxten plågar henne. Hon hanterar sina barndomstrauman genom att självmedicinera, något som ställer till det för henne både privat- och i arbetslivet.

I Francesca återvänder Charlie till Gullspång (där hon själv växte upp) efter att hon fått höra talas om tonårsflickan Francesca som försvann därifrån för snart trettio år sedan. Något i det gamla olösta fallet påverkar Charlie och snart plågas hon också av märkliga drömmar om sin mamma Betty och diffusa minnen från uppväxten. Vad betyder drömmarna? Finns det en koppling mellan dem och Francesca? När vännen Susanne ber om hjälp för att reda upp sitt liv bestämmer sig Charlie för att resa tillbaka till Gullspång. Med sig bär hon mardrömmarna från barndomen och de obesvarade frågorna kring Francescas försvinnande. Men hon upptäcker snart att inte alla i bygden uppskattar att hon börjar gräva i fallet.

 

 

Du har ju minst sagt börjat din deckarkarriär på ett, nästan sensationellt sätt och fått flera utmärkelser och nyligen kom Annabelle som var din debut, på andra plats i ”Årets bok”. Vad tror du själv har varit framgångsreceptet för debuten?

Oj, det är så svårt att svara på. Det är nog en mix av tur, hårt jobb, satsning från förlaget och förhoppningsvis också att jag skriver på ett sätt som läsare uppskattar.

 

 

Hur ser en typisk arbetsvecka ut för dig?

Jag har ju mina barn varannan vecka så det ser lite olika ut. Nu är det ju också mer hektiskt än vanligt i och med lanseringen av Francesca. Oftast försöker jag skriva på förmiddagarna och ägna eftermiddagarna åt annat som hör författarlivet till, intervjuer, förbereda samtal på bibliotek och sådant.

 

 

Vad fick dig att börja skriva och framför allt hur kommer det sig att det blev just deckare?

Jag har skrivit berättelser sedan jag var väldigt liten, före skolåldern till och med, så jag minns inte vad som fick mig att börja. Det är bara något som jag alltid gjort.

Att det blev deckare var inte alls planen från början, då jag först skrev en fiktiv uppväxtskildring. Den räckte inte riktigt ända fram och det var när jag beklagade mig över det som en barndomsvän sa att jag borde skriva något åt spänningshållet istället. Och då gjorde jag det.

 

 

Kan du känna lite extra press på att dina kommande böcker (om det blir några) ska bli lika bra efter att du har fått så mycket positiv kritik på de Annabelle och Francesca? Och hur hanterar du i så fall det?

Jag är faktiskt förvånad över att jag inte kände mer press inför bok två för jag är tyvärr en lättstressad person med höga krav på mig själv. När jag började med Francesca var det svårt först. Jag började reflektera för mycket och tänka på vad folk ville ha. Efter en tid fick jag nog och tänkte att ingen kommer ju att dö om jag så aldrig mer skriver en rad. Jag ville inte förstöra skrivglädjen med en massa oro så jag försökte att tänka bort läsare och recensioner för att bara gå in i min fiktiva värld så som jag älskar att göra. Det fungerade.

 

 

Jag brukar vilja föreställa mig författare när de arbetar. Var sitter du när du skriver? Hur ser det ut? Är det olika platser eller flexibelt? Arbetar du koncentrerat och disciplinerat vissa klockslag eller när andan faller på?

När jag jobbar hemma sitter jag vid köksbordet, men jag kan skriva nästan överallt eftersom jag är van att ta varje tillfälle jag kan (sedan jag jobbade heltid som lärare). Jag försöker vara disciplinerad, men har inga krav på antal tecken eller så. Inte heller sitter jag i flera timmar i streck och skriver. Jag måste ha ganska mycket pauser.

 

 

Du är ju också lärare i svenska och psykologi och huvudpersonen i dina böcker – Charlie – har ju milt sagt ett och annat att ta tag i på det psykologiska planet. Jag funderar lite på om du har tänkt ut olika psykologiska fenomen och skapat karaktärer efter det eller skapade du karaktärerna först och så ”utvecklade” de sina problem eller vävde du in psykologin för att det skulle passa handlingen?

Allting börjar med mina karaktärer och jag tänker inte ut dem innan alls faktiskt. Inte heller tänker jag ut handlingen så mycket. Berättelsen föds när jag har fingrarna på tangenterna.

 

 

 

En fråga som jag ställde mig när jag läste Francesca var varför du inte nämnde Francesca i Annabelle? Det hade ju varit naturligt eftersom Francesca precis som Annabelle försvann mystiskt.  Den frågan ställer sig även huvudkaraktären i boken. Kan det vara så att du inte hade planerat boken Francesca när du skrev boken? Eller tänkte du inte på att du kunde plantera in det Francesca redan där?

Haha, jag hade inte planerat det. Det har också sina nackdelar att vara oplanerad.

 

 

 

Har du tänkt dig fler böcker om Charlie (snälla säg ja!) och vet du redan nu hur många?

Jag är snäll och säger ja. Det är en tredje bok på gång i detta nu. Sedan vet jag inte riktigt vad som händer med Charlie, men jag har kontrakt på en fristående bok också, en spänningsroman.

 

 

 

Här kommer 5 snabba frågor som du gärna får utveckla men du får bara välja ett av alternativen!

 

Pusseldeckare eller hårdkokt?
Mer roman med spänningsmoment. 

 

Sorterad bokhylla eller osorterad bokhylla?
Åh vill ha sorterad, men har osorterad tyvärr

 

Arbeta bara som lärare eller arbeta bara som författare?
Om jag måste välja, bara författare, men helst författare som hoppar in som lärare ibland på grund av att det är väldigt givande.

 

Streamingtjänst eller Tablå-TV?
Streamingtjänst

 

Brittiska kriminalserier eller amerikanska kriminalserier?
Brittiska tror jag

 

 

Om dina böcker någon gång skulle filmatiseras och du fick välja vem som skulle spela Charlie, vem skulle du välja då?

Oj, så svårt. Jag skulle helst vilja ha någon okänd talang, gärna med en  touch av västgötska i talet.

 

 

På sistone kan man nästan säga att det går en trend i deckarvärlden att man skildrar mindre orter som platser man helst vill fly från. Dina böcker innehåller också lite flyktlängtan från orten. Själv noterar jag att det är väldigt många deckarförfattare och andra kulturmänniskor som själva kommer från mindre orter men sen hamnar i storstäder. Är det något du reflekterat över och vad tänker du i så fall kring det?

Ja, det är verkligen något jag tänker på. Den här känslan av att inte riktigt höra hemma någonstans. En elev sa en gång att det är så väldigt mycket orten i mig, och det stämmer, samtidigt har jag ju påverkats av att bo i stan och leva en annan typ av liv än jag kanske skulle ha gjort om jag stannat. Jag tror att många känner som jag och att det hör till tonåringens psyke att vilja bryta sig loss var man än växer upp. 

 

 

Nämn en författare som…

 

…inspirerat dig
Sylvia Plath, Karin Boye

 

…du beundrar
Alice Munro

 

 

…du skulle vilja träffa
Selma Lagerlöf

 

 

Nämn den bok som…
…du önskar du hade skrivit
…som alla borde läsa minst en gång
…som påverkat dig allra mest
”Glaskupan” av Sylvia Plath

 

 

Vad läser du just nu?

”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg.

 

 

 

Om du ska läsa en bok och är ensam hemma en kväll vad läser du, var läser du, och har du något tillbehör i form av mat, dryck, musik osv?

I min soffa eller i sängen. Ingen musik och inget att äta, bara jag och boken.

 

 

Tack Lina!

Vintereld

vintereld-sara

 

Kunde inte låta bli att försöka placera in mig själv i boken… 

 

Det är något speciellt med böcker som man blir uppslukad av  och den här boken, ja hela serien, är verkligen böcker att uppslukas av. Böcker man vill bli en del av och vill läsa klart fort. Det här den tredje delen av fyra i serien om fyra årstider, Slutet av sommaren, Höstdåd och nu Vintereld, och består befriande nog av, på riktigt fristående böcker, (Kan ha en hel utläggning om böcker som falskt marknadsförs som fristående….) men det finns några tjocka röda trådar som gör att de ändå är väldigt lika.

 

 

*De utspelar sig alla i Skåne

 

*Kontrasten mellan storstad/liten ort. Återvändaren/storstadsbon besöker den lilla orten. Några blev kvar efter tonåren, några stack så fort de kunde

 

*De har (hittills) kvinnliga huvudkaraktärer som alla har saker i sitt förflutna de måste göra upp med/försonas med

 

*Det finns ett mysterium med kopplingar till ett brott i det förflutna

 

*Tonårsnostalgi Mysteriet i det förflutna är kopplat till ett tonårsgäng med en eller flera konflikter/spänningar i gruppen.

 

 

I den här boken tvingas Laura återvända till sin hemort när hon ärver en nedgången stugby efter hennes faster. Stugbyn betyder både lycka och sorg för Laura. Lycka då hon spenderade många fantastiska somrar med sin faster där, sorg för att hennes bästa vän dog där i en brand vid Lucia i tonåren. Branden skadade även Laura och blev upplösningen på fasterns lilla “Goonies-gäng”. Hon återvänder till begravningen på en blixtvisit och planerar att sälja stugbyn så fort som möjligt men hålls kvar av två saker. Det är något som inte stämmer med fasterns död och så kanske, kanske får hon se sin ungdoms kärlek igen.

 

 

Stilen är som i de andra två böckerna melankolisk och psykologisk vilket kan kännas konstigt om man inte läst de två andra böckerna i serien utan att ha läst någon av hans andra serier som skiljer sig totalt från de här. Geim-serien är (eller var när den kom i alla fall) helt nyskapande och modern med ett ungdomligt talspråk och häftiga huvudkaraktärer. Sen kom UltiMatum och MemoRandom, två stenhårt kokta deckare och sen det här….! Anders de la Motte är sannerligen en allkonstnär. Får se vad han hittar på efter den här serien. Men först ser jag fram emot den avslutande delen lika mycket som årstiden den ska handla om – vår!

 

 

Tanke: Det skulle vara lite kul och spännande om huvudpersonen var en kille i den fjärde boken.