Filmatiseringen av Ira Levins kritikerrosade skräckklassiker Rosemarys baby såg jag för ett par år sedan – och nyligen läste jag att boken ska bli tv-serie! Naturligtvis blev jag tvungen att läsa boken, men att den till och med skulle vara bättre än Polanskis välgjorda och riktigt läskiga filmatisering från 1968 var jag inte förberedd på.
HANDLING
Historien börjar ganska idylliskt, med ett ungt nygift par som lyckas få drömlägenheten i det höga huset Bramford på Manhattan. Rosemarys make är en hårt kämpande skådespelare med fler motgångar än medgångar, hon själv en lite naiv och försiktig flicka från en stängt katolsk familj. Att Rosemarys vän Hutch varnar dem för att flytta till det eftertraktade Bramford hindrar dem inte – trots att han berättar om ett flertal underliga händelser som skett i huset. Människor har dött i konstiga olyckor och husets övriga hyresgäster har bestått av allt från två spädbarnsätande äldre damer till djävulsdyrkare som gått till historien. Trots imponerande eldstäder och vackra franska fönster börjar det nya livet i lägenheten inte vidare bra. Olyckor inträffar, men det är först när Rosemary under mystiska omständigheter blir gravid som de verkliga underligheterna börjar. Vad är det för fester som grannarna verkar ha? Vad finns i garderoben, förutom linnehanddukar? Och vad är det egentligen i skyddsamuletten Rosemary får av den hjälpsamma lilla tanten i lägenheten intill?
MELLAN IDYLL OCH OBEHAG
Jag kan, för första gången på länge, säga att boken jag läst är bland de mest intressanta och givande läsupplevelserna jag någonsin haft. Det är en bok jag lär minnas och förmodligen läsa om. Språket är enkelt och lättillgängligt, nästan lite hemtrevligt – intressant nog balanserar både språk och intrig mellan idyll och obehag. Det är tydligt att detta gjorts medvetet för att skapa kontrast mellan den från början så lyckliga tillvaron och bokens (underbara) skräckinslag. Som läsare är jag ingen lättskrämd person, men till och med jag tyckte att det här var lite obehagligt. Trots att Rosemarys beteende visar en delvis flydd kvinnoroll (boken är skriven 1967), har jag efter ett tag lätt att identifiera mig med henne och dialogerna känns trovärdiga. Och vem har inte letat lägenhet med ljus och lykta och suktat efter sekelskiftets lockande charm (skyldig) – när man väl får tillfälle tackar man knappast nej på grund av några diffusa rykten…
Det hade inte jag heller gjort.
Berättelsen har faktiskt en ganska tydlig Twin-Peaks-stämning. Boken har även en rad intressanta teman som vävs in i intrigen; religion och tabu, vad människor är beredda att göra för att nå framgång, föräldraskapets kraft… Berättelsen känns dessutom både modern och nutida, även om det märks att den är skriven för ett tag sedan: de ser filmer med Humphrey Bogart, lämnar kläder på ”kemiska tvätten” och över lag känns allt väldigt 60-tal. Otroligt stämningsfullt.
Alla bör omedelbart läsa Rosemarys baby. Läs den långsamt, som jag, för att inte missa ett enda ord.
Härligt att jag lyckades komma över ett ex med ett bokomslag som förmedlar bokens 60-talsstämning också: den ska nu få stå prydnad ovanpå min antika spegel, här i det gamla sekelskifteshuset som vi flyttade in i för ett tag sedan…
Återkommer med info om tv-serien, som NBC börjar spelas in just i detta nu…