Lykttändaren

imageHistorisk deckare i Stockholmsmiljöer

Lykttändaren är Pontus Ljunghills andra bok om polisen Stierna men han har gjort ett litet annorlunda grepp. Den första boken Den osynlige utspelar sig efter den här boken så i bok nr två har Stierna inte hunnit bli kommissarie.

 

1923

Året är 1927 det är i början på sommaren och Stockholms stadshus invigs på midsommarafton, samma dag som en ung kvinna mördas i sin lägenhet. Stierna är en ung ambitiös konstapel med förhoppning om att göra karriär. Kommissarie Lydmar ansvarar för fallet men ser potentialen i Stierna. Mordoffret Julia Ekengren visar sig vara en ensam kvinna utan släktingar och kriktigt nära vänner. Vem var hon egentligen?

 

Svunnen tid

Lykttändaren är en berättelse om ett ensamt fosterbarn (mordoffret) som växer upp präglad av sin ”plats” i samhälsshierarkin men också om dåtidens klassamhälle och en svunnen tid med sjaskiga ölhak och utomhusdass mitt i stan. Det är ett lite långsammare tempo än i de flesta moderna deckare men det passar ihop med tiden och miljöerna som är fantastiska skildrade, språket likaså. Här finns ingen fartfylld upplösning med biljakt utan det är enträget polisarbete och små grå celler som arbetar för att lösa mordet. Det passar också ihop med tiden och berättelsen.

 

Både Stierna och Lydman hör till det grubblande och smått filosoferande poliskaraktärerna. Givetvis med lite högre moral än flera av sina kollegor, det blir en aning klyschigt men är välgjort och välskrivet och kanske lite nödvändigt på bekostnad av trovärdigheten. Det är inte ovanligt att, framför allt, huvudkaraktärer i historiska deckare får lite mer nutida värderingar än troligt för tiden. Det gör att vi känner igen oss och bli mer bekväma med våra hjältar. Så är det t.ex. i Set Mattson och Anna Lihammers historiska deckare.

 

Sammanfattningsvis är det här en deckare som inte sticker ut men är välgjord  och värd att lägga några timmar på om man gillar historiska deckare.

 

 

Djävulsdoften

image

 

 

De fem sinnena

Nu i oktober kom Mons Kallentofts Djävulsdoften som är den första boken i nya serien med temat de fem sinnena. Fast det där med ny serie är väl en sanning med modifikation. Temat är nytt men det här är den 10:e boken om serien om Malin Fors. Först kom fem böcker med temat årstider sen fyra böcker med temat de fyra elementen. Jag har inte läst alla böckerna om Malin utan bara ett par. Den sista klarade jag inte av att avsluta men det var nog inte författarens fel utan uppläsaren (lyssnade på den som ljudbok) Jag fixade inte hans röst helt enkelt. Nu har jag läst boken den här gången men skulle nog ha kunnat lyssna på den också för det är en annan uppläsare nu.

 

Förfall

I den här boken omplaceras Malin Fors till svenska ambassaden i Thailand i ett desperat försök av Linköpingspolisen att kanske kunna rädda hennes karriär och samtidigt få henne ur vägen då hon börjar bli en fara för både sig själv och andra. Det är som att hon är på ett uppdrag att förgöra sig själv i en stad där alla världens synder samlas och frodas. Drickandet spårar ur totalt, självkänslan ligger vid fotknölarna och hon äts upp av inre demoner. Det är plågsamt att läsa och blir lätt för mycket. Jag blir förbannad på henne, på hennes chefer och kollegorna för att de tillåter henne att fortsätta.

 

Trots sin destruktivitet tillåts hon arbeta och man hittar en svensk kvinna mördad i Bangkok. Malin kallas in som sambandsofficer men kan inte låta bli att lägga sig i för mycket. När sen en ung thailändare med koppling till den döda kvinnan hittas går det riktigt åt helvete eftersom Malin själv kände mannen. Det är nog bara i böcker en polis kan tillåtas göra så många dumheter och misstag och ändå, genom någon slags superhjältekraft, lyckas komma framåt i utredningen och klarar alla prövningar (dessutom kraftigt och konstant berusad). För mig tappar det i trovärdighet rejält och drar ner helhetsintrycket av boken. Men, det är trots allt spännande och som gjort för att bli film.

 

Lukt

Mons Kallentoft har verkligen lyft fram sinnena i boken även om det är rätt klyschigt och ja, speciellt lukterna är framträdande.  Nu har jag aldrig längtat till Thailand även om det ser underbart vackert ut på bild. Serien Bangkok Hilton (Nicole Kidman hamnar oskyldig i ett fängelse i Thailand) var en en skräckupplevelse för mig och har för alltid satt en fullständigt ologisk men hemsk tanke i mig  att det skulle kunna hända mig och därför har Bangkok alltid känns som ett big no no för mig. Den här boken gör inte saken bättre… Sjaskiga hotellrum, korruption, fylla, svett med doft av starka kryddor, som ger mig ångest och obehagskänslor.

 

”Kroppens alla porer öppnar sig, och hon svettas tills lakanet är ett hav under henne, ett stinkande hav, och hon kryper ut till toaletten, dricker det smutsiga vattnet direkt ur kranen…”

 

Gillar du Malin Fors och vill veta hur det går för henne, har varit i Bangkok och/eller gillar deckare med en rå och obehaglig ton i sig (inget för den som föredrar myspysdeckare) är det här en bok för dig.

 

 

Möt Tove Alsterdal

Hej Tove Alsterdal, välkommen till Deckarhuset!

vand-dig-inte-om-180x277

Berätta lite för oss om din senaste bok, Vänd dig inte om.

Jag ville skriva Beckomberga – mentalsjukhuset där jag började jobba när jag var 18 år, men som nu är nedlagt och förvandlat till flotta bostäder. En man, Svante, har flyttat in med sin nya unga fru. I skuggorna utanför står hans exfru Eva och tänker att det kanske inte är för sent. När han mördas samma kväll blir hon misstänkt.
Där finns också ett vittne till mordet, tiggaren som sitter utanför affären och sedan försvinner. Liksom i alla mina böcker drar den här historien iväg ut över gränserna, i jakten på sanningen.

Hur började din författarkarriär?
Med en idé som var så bra att jag var tvungen att skriva den. Jag var frilansjournalist och skrev dramatik och tänkte den först som film, men det skulle kosta minst 40 miljoner eftersom den utspelar sig i sex länder, så då bestämde jag mig för att skriva en roman istället. Den handlar bland annat om dem som dör i Medelhavet, heter Kvinnorna på stranden och kom ut 2009. Den såldes till rätt många länder och ska bli brittisk TV-serie.
Med den upptäckte jag att jag kunde.

Hur skulle du beskriva dina böcker för någon som aldrig har hört talas om dem?

Det är deckare utan någon traditionell detektiv, internationella thrillers utan spioner. Det är människorna som drabbas av brottet som är huvudpersonerna, som måste lösa gåtan för att överleva. I historierna finns alltid inslag av verklighet och oftast är det kärleken som är drivkraften, snarare än ondskan.

Hur tänker du om jag säger att jag inte upplever dina böcker helt som regelrätta deckare, mera som nutidshistoria?

Jag gillar ju att väva in både nutid och historia och inspireras av verkligheten, men det får aldrig gå ut över spänningen. Jag ser det som att jag gömmer en roman inuti deckaren, nästan ett klassiskt ödesdrama. De handlar mer om livet än om döden.

Hur ser processen ut när du skriver, hur mycket av tiden är research och hur mycket är skrivtid?

Jag gör väldigt mycket research. Även om historien är påhittad så ska det kännas sant, och mycket är också sant. Jag läser högvis och reser till alla platser där mina karaktärer rör sig, hittar husen där de ska bo och ofta till och med människorna de ska möta. Men det största jobbet är ändå alltid skrivandet och när jag väl skriver måste jag glömma researchen, den ska bara finns som en kunskap i min kropp, som om jag själv hade levt den. Man får aldrig skriva något bara för att det ska märkas hur mycket man vet.

Jobbar du med synopsis eller med ”ingivelser i stunden” ?

Bådadera. Jag gör noggranna synopsis, mina historier är så pass komplexa att de kräver det och jag måste veta vart jag ska. Men när jag börjar skriva så ändrar jag hela tiden och måste vara öppen för vad som händer och dyker upp, annars dör det.

I vilket stadie i processen släpper du in någon annans ögon och vems ögon är det?

Redan på idéstadiet släpper jag in Liza Marklund, vi har alltid diskuterat våra historier och läser varandras texter från de första 30-50 sidorna och sedan genom hela boken. Ingen annan får läsa förrän hon har gjort det, hon är mina andra ögon och den som förhindrar att jag blir blind och går vilse.

Har du några författarförebilder? I så fall, vilka? Och varför?

John le Carré är en, han är ju mästaren av internationella thrillers. Man kan säga att jag rör mig i hans fotspår men utan storpolitik och spioner, i mina böcker är det de vanliga människorna som rör sig över gränserna och de drivs mer av drömmen om ett bättre liv än av maktbegär.
Joyce Carol Oates är en annan förebild, hennes romaner börjar oftast med död utan att för den skull vara deckare, hon rör sig i ett liknande gränsland mellan genrerna där jag känner mig hemma.

Låt oss säga att du skulle skriva nästa bok ihop med en annan författare, vem skulle det då vara?

Ingen aning. Jag jobbar gärna ihop med andra när jag skriver teater och film, men böckerna har jag svårt att tänka mig att skriva tillsammans. Skulle jag göra det skulle det vara med någon som brinner för samma idé och att den idén är starkare än min vilja att bestämma allting själv. Det kanske händer, men med vem har jag ingen aning.

Vad har du för tips till våra läsare med författardrömmar?
Skriv! Om din idé är tillräckligt stark så lägg ner det jobb som krävs. Det handlar om flera års arbete, så sätt igång. En roman skriver inte sig själv. Ibland måste det bli dåligt innan det kan bli bra, det är inte magi, det är en arbetsprocess. Och snegla inte så mycket på andra utan skriv det som sätter igång något i dig själv, som drabbar dig.

Våra läsare är, som alltid, mycket nyfikna på att lära känna våra duktiga svenska författare, så tusen tack för att du tog dig tid att prata med oss!

Hälsningar Mi

Grannen

Mord eller självförsvar?

När man åker på semester är det vanligt att man ber någon (vän eller granne) att ta in posten och vattna blommorna. Man tror inte att man också ska behöva be vederbörande (som i det har fallet var en vän, inte granne tack och lov) att också kolla så den amerikanska polisens specialstyrka (SWAT team) inte förstörde något hemma hos oss i jakten på grannen (!) som skjutit en man till döds. Men det är precis vad som hände oss i sommar.

”Det hade man aldrig kunnat tro om honom.” Liknande meningar brukar höras i intervjuer med vänner/familj/grannar vid sådana här tillfällen och precis så kände jag. Ändå dog en man precis utanför vår ytterdörr.

Helt overkligt

Vi var väldigt tacksamma att vi var på semester i Sverige så vi slapp evakueras en hel natt då sökandet efter grannen fortfarande pågick. Vi kunde se vårt radhuskomplex på nyheterna och det kändes som en film, vilket nog var lika bra det.

oland

Vår utsikt under semestern (så tacksam att vi var på semester just då)

Många frågor

Jag ställde mig en del ganska triviala frågor. Skulle var dörrmatta tas som bevismaterial, skulle det finnas blodspår, skulle hans rumskompisar fortfarande bo kvar, och vem skulle ta hand om hans hund?

En vecka senare då vi kom hem låg dörrmattan kvar, det fanns inga blodspår (men ett väl tilltaget minnesmärke på trottoaren), rumskompisarna hade flyttat ut (grannens mamma hade flyttat in temporärt medan försäljningen av huset pågick) och hunden var inte grannens utan tillhörde rumskompisen.

Men ännu större frågor fanns kvar. Vad hände egentligen? Och varför? Och vad kommer hända nu? Det enda jag vet med säkerhet är att min motvilja mot USAs frikostiga vapenlagar kvarstår.