Kim läser också Södermalmsmorden

Södermalmsmorden – Lars Bill Lundholm

Personligen har jag ju lite svårt för deckare av svenska författare, vet faktiskt inte riktigt varför men så fungerar jag. Trots det slinker en svensk deckare med i bokskörden då och då, och nu senast var det alltså Södermalmsmorden, en gåva från min käre far. Erica har redan bloggat om den här boken, så det kändes lite kul att vi läste och bloggade om den båda två i och med att hon är ganska nyligen inflyttad stockholmare medan jag vuxit upp här. Boken utspelar sig, föga överraskande, på Södermalm i Stockholm, där ett lik hittats vid Långholmen. Mystiken kring den döde mannen är dock tät, och polisen får jobba hårt för att identifiera honom.

Ja, vad ska jag säga? Som vanligt när Söder ska porträtteras i böcker är det en ganska skum värld som målas upp (alternativet är väl den snabba, trendiga reklamvärlden i litterära sammanhang) vilken jag tycker man känner sig lite trött på. Vidare tycker jag att personbeskrivningarna är lite platta och föga intresseväckande (den ensamme polismannen med icke-fungerande privatliv, liksom) så för mig var den här boken ingen superhöjdare. Vill man ha ett mordmysterium i Stockholmsmiljö och inte har alltför höga krav på läsupplevelsen i övrigt kan den dock vara något för en regnig hemmakväll då den trots allt har sina ljuspunkter.

Kill your darlings!

En sak jag funderat över som knyter an till Kristians undran över Annika Bengtzons ständiga uppstartade av datorn: Tycker inte författare själva att det känns pinsamt med små detaljer som ständigt återkommer i deras böcker eller märker de det helt enkelt inte själva? Minette Walters har till exempel alltid med något i stil med ”She spread her hand and made a rocking gesture with it.” Aningens varierat men i samtliga böcker jag läst av henne i någon form. Det är väl i och för sig trevligt att författare försöker ge en bredare bild av situationen och beskriver även karaktärernas kroppsspråk men ärligt: Hur viktig kan just denna gest vara för att illustrera något någon sagt – och dessutom i varje bok?

Ett annat exempel är Stieg Larsson som sida upp och sida ned talar om dot.com bolag, vilket jag inte kan låta bli att läsa som ”dotdotcom-bolag” (det blir nästan som salsasås eller chai-te). För det första: ”dotcom-bolag” eller ”.com-bolag” hade jag kunnat gå med på. För det andra: Det finns ju synonymer! IT-företag (vilket kanske är lite bredare, men fortfarande…), internetbyråer, ja inte vet jag, men någonting mer måste det ju finnas – eller?

Den sista Winter

”Den sista vintern” är titeln på Åke Edwardsons sista bok i den populära deckarserien om Erik Winter som nu finns att köpa.

Lite sorligt när en deckarepok slutar 🙁  Men vi får hoppas att herr Edwardson fortsätter att skriva deckare (om än med en annan huvudperson än Erik Winter)

Mordgåtor på Söder

Södermalmsmorden av Lars Bill Lundholm. 

Det är miljöbeskrivningarna som har huvudrollen i den här boken. Författaren använder ett målande språk då han beskriver ett Stockholm som han tycks känna mycket väl. Jag är nyinflyttad stockholmare och kom på mig själv med att använda boken lite som en ”reseskildring”. Jag måste erkänna att jag mer än en gång plockade fram Stockholmskartan som en vän varit vänlig (och möjligtvis ironisk) nog att ge mig. Samtidigt som detta var lärorikt för mig som försöker lära känna en ny stad, riskerar berättelsen att bli lite rörig för den som inte alls hittar (eller är intresserad av att lära sig hitta) i Stockholm.

Omgivningarna gör berättelsen levande och väger upp det faktum att dess handling inte känns så originell. Kommissarie Axel Hake försöker lösa ett fall där en man hittats mördad och dumpad i vattnet. Vid sidan om mordutredningen kämpar han med privata relationer och jobbiga chefer.

Boken faller under genren Stockholm noir, en genre som tydligen är här för att stanna… så det är väl bara att gilla läget.


2 x Sherlock Holmes imorgon på kanal 9

Missa inte avsnitt 1 och 2 av The Casebook of Sherlock Holmes imorgon (söndag) klockan 22:05 på 9:an 🙂 Jag kommer självklart att sitta som klistrad framför teven med en stor skål popcorn! Lite jobbigt att det inte slutar förrän 0:15… men det är smällar man får ta 🙂

Läste förresten en rolig liten kommentar om Jeremy Brett som spelar Sherlock Holmes på imdb – tydligen var han så orolig över det faktum att Holmes brukade narkotika att han sökte upp Arthur Conan Doyles dotter och fick hennes tillstånd att låta Holmes komma över sitt missbruk i serien.