Är man makaber

vid födseln redan, eller blir man det liksom successivt allt eftersom livet tuggar på i maklig takt?

Vi och några familjer till bor i en by där en gammal kyrka från 1100talet ståtligt tar plats i byns mitt. Vårt hus och ett par till ligger intill kyrkogården. Det lär ha avskräckt en del spekulanter från köp, när det begav sig. För mig var det tvärt om. Jag tar gärna en promenad bland gravstenarna en halvmörk regnig kväll. Det lockar fantasin att ta krumsprång. Det händer annars inte mycket i sådana här små byar. Ibland springer grannens katt vilse, och ibland gräver en annan grannes hund ett megahål i någon annans trädgård. Företrädesvis under en sällsynt gammaldags utrotningshotad ros eller så. Speciellt en granne har hopplösa hundar. Vi har fått oss berättat att hans förra hund, en boxer, försvann under mystiska omständigheter för ett antal år sedan. Har aldrig hittats igen…

Nåväl, i förrgår, sent på kvällen ska tilläggas, hördes ett konstigt ljud. Vi hade redan lagt oss, men det var tillräckligt märkligt för att vi skulle smyga oss upp och kika ut bakom gardinen. Det kunde ju vara rådjuren som kalasade på våra gamla dillpioner igen…

Nix –  vad vi fick se grannfarbrorn iförd pannlampa. Han var inte ensam…Han hade en sån där liten minigrävskopa vid sitt staket, en BobCat eller vad de kallas. Och – han grävde! Klockan 23.40!  Jaha ja, var makens reaktion. Men HALLÅ! Skumt!! var min.

Jag låg länge och fantiserade om vad han skulle ha hålet till, och varför det skulle grävas vid denna okristliga timme. Dessutom precis i tomtgänsen till kyrkogården.

Jag fick lust att gå ut och inventera den andra grannens hundbestånd, men maken avrådde å det bestämdaste från dylika utflykter i flanellpyjamas. Man kunde bli arresterad för förargelseväckande beteende eller något sånt.

Idag tog jag dock en promenad utåt pannlampsgrannens till. För att ta en titt på hålet. Kanske skulle det bli en pool? Lite långt från huset, men fullt möjligt.

Nu var där inget hål. Längre. Det var en jordhög… En kanske tre-fyra meter i diameter och runt en meter hög. DET var skumt. Jag gick en extra sväng och visslade på jyckarna som i rätt antal kom studsande i tron att något gott vankades. Ok, ingen massgrav för hundar. Jag petade lite med foten i högen, och märkte att kullen täckts med någon slags svart tjock matta. Hela kullen! Och så jord ovanpå. Och en stor sten på toppen.

Flera gånger idag har jag kastat blickar på kullen och funderat. Så ikväll när pannlampsgrannen var ute strosade jag helt apropå ut till honom och berömde den fina anläggningen.

”Vilken fin…fin… eh… hög!”

” Tack”

Han svara de TACK.

Och jag vet fortfarande inte vad som finns under mattan. I hålet. Är det bara jag som är makaber, eller är det något som osar katt här?

Senare i natt ska jag gå ut med spade och kolla läget. Bara lite.

Om maken somnar någon gång, så att jag får lugn och ro.

 

Google Book Search

Nu ska EU-kommissionen granska om Google Book Search (som innebär att inscannade/digitaliserade versioner av böcker görs tillgängliga på nätet) bryter mot europeisk upphovsrättslagstiftning. Granskningen sker på initiativ av tyska regeringen som även har stöd av regeringarna i Storbritannien och Frankrike. På Svensk bokhandel kan du  läsa mer om granskningen och mer om avtalet finner du hos Google själva…

Lilla Hjärtat

Kom på att jag ju glömt blogga om Lilla Hjärtat (Little Face) efter att jag läst ut den (innan nämnde jag den helt kort här och här). Kan väl börja med att säga att när jag läste baksidestexten och första kapitlet höjdes mina förväntningar. Det är en riktigt bra idé som ligger till grund för boken, tycker jag: Alice Fancourt och hennes make David kommer hem från BB med sin nyfödda dotter. Efter att ha lämnat dottern hemma med David för första gången kommer Alice hem och upptäcker att barnet som sover i sängen inte är hennes egen dotter Florence utan ett helt främmande spädbarn.

Vartannat kapitel i boken är skrivet i jag-form, och där är det Alice som berättar. Dessa kapitel utspelar sig från den 23 september och framåt. Resterande kapitel är istället skrivna i tredje person och skildrar framför allt poliserna Simon Waterhouse och Charlie Zalier när de söker efter Alice en vecka senare – både Alice och barnet är nu nämligen spårlöst försvunna…

Lilla Hjärtat är en bra deckare tycker jag, men idén är liiite bättre än genomförandet. Jag blir inte jätteöverraskad någonstans i boken, och det hade jag gärna blivit. Trots det skulle jag definitivt gärna läsa mer om Waterhouse och Zalier, för jag tror och hoppas att Sophie Hannah kommer växa i sitt författarskap.

Ett skritt fra døden av Tor Edvin Dahl

Det här är en småtrevlig roman. Kriminalare sägs det, och nog lovar det gott till att börja med. Men det går förfärligt långsamt. På baksidan av boken står det att ”etterforskerparet” är en kvinnlig präst och en transvestit. Det låter skumt, lite udda och spännande. Jag väntade hela boken igenom på att transvestiten skulle lösa någon form av gåta. Förgäves. Han var mest diffust olycklig. Prästen irrar runt i Namibia och går på cocktailpartyn hos den norska befolkningen. Hon är tyvärr ganska intetsägande för att vara präst och deckare. Det är faktiskt mer fart i Miss Marple!  Men trevlig är den iallafall, boken. Jag tycker den är trivsam och lättläst, om än inte en kriminalroman. Nu vill jag ha spänning, så kom igen Dahl! Du har skrivit bättre än så här, förr…

Jag ber er, snälla, snälla, snälla, snällllaaa… rädda ljudboken!

När jag blev tonåring köpte jag en liten bärbar CD-spelare. På den lyssnade jag på både musik och ljudböcker. Dessa köpte jag för dyra pengar i en fysiskbutik eller så lånade jag en CD av en kompis.

CD-spelaren var dock stor och klumpig, dessutom ”hoppade” den väldigt mycket om man inte hela tiden höll den väldigt stabilt i handen om man tex promenerade medan man lyssnade (med tiden blev jag dock ett riktigt proffs på att balansera spelaren i handen, jag kunde tillslut till och med springa med den utan att den ”hoppade”)

När jag gick i gymnasiet kostade jag på mig en ny och bättre bärbar CD-spelare. Den hade 45 sekunders ”hoppskydd” och bättre batteritid. Den traskade jag runt med ganska länge. Efter ett par år med denna spelaren började jag dessutom kunna köpa en del av mina skivor på nätet. Det blev mycket billigare!

När jag var 18-20 år så började två nya spelare på allvar att komma ut på marknaden. Den ena hette Mini-Disc (MD) och den andra kallades för MP3-spelare. Jag bestämde mig för att uppgradera, så jag köpte en MD-spelare (fråga mig inte vad jag tänkte på!). Jag köpte den lilla rackaren på nätet för ca 3000:-… troligtvis ett av mina absolut sämsta köp! Men hela grejen med en MP3-spelare lät så konstig, jag ville ju ha fina vackra skivor att visa upp i bokhyllan! Inte filer på en dator.

Något år senare gav jag dock med mig och jag köpte min första MP3-spelare. Sedan dess har jag haft åtskilliga bärbara spelare, men de har alla haft en sak gemensamt – de har alla varit MP3-spelare!

Under 2002-2003 rippades alla CD-skivor vi hade i hemmet och lades på hårddiskar. Sedan dess har jag varken köpt eller lyssnat på en CD-skiva.

 

Nu tänkte jag göra en avstickare till en helt annan historia. Nämligen historien om första (och sista) gången jag köpte en e-bok. Denna historia utspelade sig i Kalifornien någon gång 2002.

Jag ville läsa en viss S. Kings bok ”On Writing” och jag ville läsa den nu på direkten! Till min stora lycka upptäckte jag att den gick att köpa som en e-bok som kunde laddas ned direkt från nätet. För knappa $7 köpte jag denna DRM-skyddade fil. Transaktionen gick snabbt och enkelt. 

Redan samma kväll kunde jag sitta och läsa boken framför datorskärmen. För att citera J.K. Rowling: ”All was well”. Till dess att jag var tvungen att uppdatera programvaran i datorn alltså… Nu visade det sig att ”On writing” inte gillade uppdateringen. Den kunde inte bekräfta att jag verkligen var dess ägare längre… Inga problem, tillsammans med boken hade jag även fått en fil med instruktioner hur jag skulle gå tillväga för att fixa detta. I det här fallet var allt jag behövde göra att ta kontakt med företaget som skapat e-boken, ge dem mitt transaktionsnummer, numret på kortet jag använde vid köpet och tala om vilken typ av operativsystem jag körde och så skulle de skicka en ny uppdaterad fil… om 6-8 veckor. Tro det eller ej men jag gjorde faktiskt allt detta… bara för att få reda på att deras avtal hade gått ut för den versionen av fil jag hade valt, så det fanns inget de kunde göra… Jag satt alltså med en bok som hade ”gått ut ur datum”.

 

Jaha…

 

Nu tillbaka till ljudböker… eller… inte riktigt ännu… först en till liten avstickare, denna gång till Ryssland.

Min lillebror åkte för en himla massa år sedan över till Ryssland med sin skolklass. När han kom hem hade han med sig hela 3 Rolex klockor!… eller nja, det var inte riktiga Rolex klockor så klart utan kopior… På den här tiden visste alla att kopior alltid var sämre och höll långt ifrån samma kvalité som de dyra originalen… 

 

Ska du komma till poängen någon gång?

Ja, nu ska jag faktiskt det 😉

Min poäng är att mycket har förändrats. Om vi börjar med kopiorna från Ryssland… En gång i tiden var kopior sämre och billigare versioner av den äkte varan. Det stämmer inte idag. För att ta ljudböcker som exempel: Idag är kopiorna av ljudböcker mycket bättre än originalen. En ljudbok som bara säljs i ett filformat går oftast att ladda ned från en fildelningssajt i vilket format som än önskas, då får du dessutom en fil som du inte behöver vara rädd för att den ska kunna ”gå ut ur datum”.

Jag använder idag en ”fruktspelare” och föredrar böcker anpassade till detta format, då jag kan använda många väldigt smarta funktioner på dessa. 

Många gånger ställs jag därför inför valet att köpa en ljudbok (som jag ofta tycker har en prislapp som är snudd på ocker) i ett format som inte är anpassad för min spelare. Sedan måste denna fil troligtvis ”knäckas” för att jag tillslut ska kunna göra om den till ett filformat som är anpassat för min spelare.

Alternativet behöver jag kanske inte ens nämna…

Jag vill dock vara laglig! Detta har gjort att jag för bara några dagar sedan till och med har gått med i en ”ljudboksklubb” ett koncept som jag riktigt hatar. Denna klubb kostar ca 120:- kronor i månaden och för detta får du välja en valfri ljudbok (de har ett antal olika format att välja mellan) självfallet har filerna DRM så det känns inte som någon toppenlösning… Som alltid går det att ”ta bort”/”komma runt” DRM-skyddet, men vem vill behöva sitta och fixa med filer man precis har köpt?

 

Varför vill inga av förlagen rädda ljudboken? 

För inte allt för länge sedan gjorde ju visserligen en del av förlagen en satsning på ljudböcker på minneskort med en medföljande adapter. Vet inte hur det har gått för dem, vet heller inte vem målgruppen för dessa var? Jag hoppas verkligen att de inte förlorat pengar på satsningen, men i mina öron låter det inte som en vidare smart idé.


Inget förlag kan ensamt rädda marknaden, men om Ipred har lärt oss något så är det att förlagen verkligen kan samarbeta om de bara vill. 

 

Jag säger inte att det är busenkelt att komma på en bra lösning, men det är verkligen inte rocket science heller…

 

Mina förslag

Alla ljudböcker måste finnas tillgängliga i så många olika format det bara går! (och för en mycket billig peng borde man få flera filformat. Det vill säga köper du ”Mord och död” för 100:- i m4b-format då borde du för 5:- extra få samma bok i MP3 format också. Ibland vill man ju kunna använda olika spelare.) 

De ska självklart gå att ladda ned direkt från nätet.

Inget DRM! (sorry ingen kommer acceptera detta… tänk om vanliga böcker hade ett skydd mot att kopieras i en kopiator som ibland hade bieffekten att bläcket helt försvann efter ett par år…)

De måste bli billigare!

 

Helst av allt borde de svenska förlagen gå ihop och fixa en ”Spotify” lösning. En lösning som gjorde att man aldrig mer behövde köpa en ljudbok, utan att man för en 100-lapp i månaden fick tillgång till alla svenska ljudböcker som någonsin skapats! Det skulle verkligen vara något!!!!

 

Så snälla, snälla, snälla, snälla förlagen, rädda ljudboken!

 

Gavalda vs Klackenberg 0-1

Lyckan är en sällsam fågel. Det är namnet på den svenska översättningen av Anna Gavaldas senaste verk. Och jag som älskat det hon tidigare gjort blir lycklig när jag ser att det är en tegelsten! Jag sveper en ullpläd om mig, tar kaffemuggen i ett stadigt grepp och  hugger in. Det går inte. Jag kommer 10 sidor och får börja om. Vad står det? Hänger det jag läser ihop?

Nej, jag börjar om en gång till, jag är väl okoncentrerad. Kommer nästan 30 sidor innan jag lägger den ifrån mig.  Det är väl inte en Gavalda-dag idag då. Jag sörjde lite igår över att jag inte bor i Stockholm och kunde varit med på hennes framträdande igårkväll, nu vet jag inte. Nåja, jag läser senaste numret av Krimnalteknik i stället.

Så tar jag nya tag. Och misslyckas igen. Kommer denna gång hela 47 sidor in i boken innan jag ger upp. Jag har nu lagt tegelstenen på is, och kommit halvvägs in i Tove Klackenbergs ”Dömd på förhand”. Den lovar gott, jag skattar mig lycklig efter varje sida, att jag inte är och inte ska bli något inom rättsväsendet. Är det så där det går till så kan det vara!