Svensk-engelsk historisk deckare

Mörkrets barn av Sofie Bjarup

Det här är Sofie Bjarups debutroman om den unge kriminalreportern Wiliam Sinclair och hans kollega James Quilter. Sofie är från Skåne men har en period bott i London.

 

Handlingen är förlagd till 1880-talets London – Whitechapel. Wiliam Sinclair är från överklassen och har under 1 år fått ”permission” av sin familj att göra den han brinner för, arbeta som journalist. Tanken är sen att han ska ta över familjens företag efter att fadern gått bort. Den som varit i England vet att klasskillnaderna är stora än idag men på den här tiden var de enorma och Wiliam blir en udda fågel när han får i uppdrag att skriva om ett brutalt mord i East End. Han stöter på en journalistkollega som guidar honom rätt bland människor på samhällets botten och kärlek uppstår. En kärlek som är otänkbar.

 

Man kan väl inte påstå att Sofie Bjarup kommer med så mycket nytt gällande morden.  Sofie är inte den första att fascineras av de brutala morden som skedde under denna period, och som än idag är olösta, men jag tycker ändå att det finns en lite ny vinkling på det hela och det känns som om hon mer siktat in sig på klasskillnader och hur man kan vara fången i sin klass, om dock, på helt olika sätt. Orättvisorna var verkligen enorma på den här tiden. Kvinnovåldet oerhört brutalt och vanligt och fattigdomen så påtaglig i jämförelse med överklassen. Samtidigt som Wiliam är på jakt efter mördaren, får han i uppdrag av hitta dottern till en familj i bekantskapskretsen och leta reda på sin bästa väns flickvän som försvunnit hastigt.

 

En mycket lättläst och charmig historisk deckare med sympatiska huvudkaraktärer och väl skildrade miljöer. Ett minus för att lösningen på huvudmordgåtan kunde varit klurigare. Ett par luriga Red Herrings och boken hade fått lite högre betyg men jag läser gärna mer om Wiliam och hans värld. Ingen dålig debut alls.

Inferno i snö

Inferno i snö är en av de böcker jag längtat till i höst. För oss som älskar pusseldeckare och Maria Lang är det extra roligt att få något nytt som ändå känns gammalt.

 

Det här är Marie Bengts tredje bok om kläddesignern Hannah Lönn. Första boken utspelade sig på landet i Småland. Nummer två i Stockholm och den här utspelar sig på Öland mitt i en vinterstorm. Stormar är en klassisk inramning för pusseldeckare. X antal personer blir strandade på en plats någon mördas och någon av dem är en mördare.

 

Hannah och hennes faster ska fira en lugn jul på ett pensionatet på Öland men kommer inte så långt i Hannahs lilla bil innan de måste stanna för att hjälpa en nödställd man på vägen. Med nöd och näppe lyckas de sen ta sig till en gård innan de blir helt strandsatta i snöstormen. De som bor på gården är måttligt roade av att få oväntade gäster men har inget val än att ta emot dem. Hushållet består av tre, väldigt olika, syskon vars far nyligen dog i en av flera anlagda bränder på Öland. Utöver de tre syskonen finns det ett hembiträde, en chaufför, prostparet i trakten, truliga syskonbarn, sonens nya fru, en hobbyfrisör och en författare. Mannen de räddade vid vägen visar sig vara polisens huvudmisstänkte för bränderna och faderns ande lever i högsta grad kvar över gården som den patriark han var.

 

Det är en brokig skara karaktärer som alla döljer hemligheter och har egna agendor. Alla intressanta på sitt sätt och givetvis med motiv. För det dröjer inte länge innan ett nytt mord sker…

 

Förste kriminalassistent Johan Holm finns med i boken men i periferin. Gissar att han får en större roll i nästa bok för visst bör det bli en fortsättning! Vi är långt ifrån klara med Hannah Lönn. Det enda som var synd med den här boken och som stör mig är att den inte gavs ut på vintern. Marie Bengts lyckas oerhört bra med stämningen i boken och man kan verkligen känna hur kallt det är och hur vinden viner och jag lider med Hannah varje gång hon är tvungen att gå på utedasset. Kändes fel att ta en bild på boken med höstlöv i bakgrunden när det borde varit en bild på boken i en snödriva. Läs boken om du gillar gamla pusseldeckare men kan du vänta med att läsa den till en ruggig vinterdag framför en brasa är det att rekommendera!

Islossning

fVisst är det lite vemodigt att sommaren är över och hösten tar över? För mig innebär det ändå att man med gott samvete kan kura ner sig i soffan eller en skön fåtölj med filt och en kopp te med en bra bok.

 

 

Islossning är Arne Dahls 5:e bok om Sam Berger och Molly Blom. Förra boken Friheten slutade rätt makabert och i den här boken får deras polisvän Deer kämpa med sviterna efter det. Trots skrivbordsstjänst och ständig smärta kan hon inte låta bli att nysta i några mordfall. 3 lik har hittats med exakt 1 månads mellanrum på stränder runt om Stockholm. När hennes chef inte tycker det är värt att följa upp vänder hon sig till Sam och Molly som knappast kan tacka nej efter hennes hjälteinsats i förra boken.

 

Är boken spännande: Ja, jag läste den på en dag
Är tempot högt: Mycket
Är karaktärerna intressanta: Ja, man vill verkligen veta hur det ska gå för dem. Det är kanske inte en bok man kommer gå och tänka på i veckor men lite eftertanke kan den ändå ge om man känner för det.
Är mordgåtan välskriven och intressant?: Många och invecklade turer som leder till ett crescendo på slutet. Det blir en aning förutsägbart för man vet att det kommer knytas ihop på slutet men turerna på vägen gör det ändå intressant, mycket katt och råtta-lek.
Överrasknings-faktor: Ett par stycken
Vidrighetsskala: 7 av 10- inget för den kräsmagade men absolut inte bland det värsta jag läst.
Cliffhangerskala: 8 av 10
Realistiskt: Inte direkt
Passar för film: Absolut! Gissar att en TV-serie snart är på gång.
Passar: Den som följt serien, gillar action med inslag av våld och vill bli underhållen och fängslad för stunden men ändå ha något välskrivet.

Var inte rädd för mörkret

Var inte rädd för mörkret är Kristina Agnérs debutdeckare som redan har hyllats av olika recensenter och det här är en riktigt bra bok. Framför allt är den väldigt välskriven och har en fantastisk miljöskildring med detaljer som aldrig känns onödiga av ett idylliskt Småland som drabbas av ond bråd död.  En blandning av Morden i Midsomer och Maria Lang i nutid.

 

Boken är uppbyggd som en klassisk pusseldeckare. Den har till och med med en uppställning av personerna i början av boken men tyvärr ingen karta. Alva har precis mist sin mamma och kommit på sambon med en älskarinna. För att komma undan – och ha någon stans att bo – åker hon till mammans torp i Småland som hon ändå tänkt sälja. Väl på plats lär hon känna invånarna i den lilla byn och börjar gräva lite i familjens historia. I torpet bodde hennes mamma när hon var liten ihop med sin man ända tills mormodern försvann på 1960-talet. När det kommer fram att mammans död inte var en ”vanlig” hjärtattack startar en mordutredning med kopplingar till det förflutna. Vi får också en del tillbakablickar från flera perspektiv.

 

Kristina Agnérs yrkesbakgrund visar sig tydligt i boken. Agnér är frilansredaktör vilket märks på språket och strukturen. Hon är också socionom som visar sig genom de fina och verklighetstrogna karaktärsskildringarna. Alvas rädsla för mörker känns äkta men inte överdriven och gör allt lite läskigare än vad det kanske annars skulle varit. Här finns inga superhjältar, superintelligenta hackers, galna yxmördare eller överdrivna kommissarier. Det är vanliga människor med bra och dåliga sidor.

 

En kanondebut som säkerligen kommer följas upp av fler böcker!

 

Alla ljuger

Camilla Grebe har de senaste 20 åren skrivit riktigt bra deckarlitteratur. Jag älskade hennes första serien om psykoterapeuten Siri Bergman som hon skrev med med systern Åsa Träff och hoppas fortfarande på en uppföljare. Sen blev det lite mer action och Moskva Noir ihop med Paul Leander Engström som inte riktigt passade mig men som älskats av många. Den senaste boken heter Alla ljuger och är bok nr 5 i den flerfaldigt prisbelönade serien Flickorna och mörkret. Det är fristående böcker som löst kopplas ihop med en grupp poliser och en profilerare.

 

Alla ljuger är en psykologisk tragedi rakt igenom. Att det kommer att gå åt helvete förstår vi snabbt men frågan är hur och vilka trådar som hör ihop. Maria lever ett till synes lyckligt liv ihop med, son, man och bonusdotter. Så försvinner den vuxna bonusdottern och inget blir sig likt. Mannen med utländsk bakgrund misstänks plötsligt för mord på sin egen dotter även om han blir frikänd så sätts drevet igång…. Här är alla oskyldiga och offer och samtidigt så skyldiga. Offer för omständigheter, arv och saker man inte kan påverka men skyldiga i handlingar, fördomar, missriktad kärlek och förnekelse. Jag blir både irriterad och rörd av karaktärerna och deras agerande som pendlar mellan logiskt och ologiskt, för kärleks skull och för egen skull. Frågan är hur man själv hade reagerat/handlat? och kan man lita på någon till 100 %?

 

Boken växlar mellan perspektiv från olika karaktärer, nutid och för 20 år sedan då allt hände. Jag blev extra varm i hjärtat när jag läste sonens perspektiv. Camilla Grebe gör mig inte besviken men jag gillar mer polisarbete och så tycker jag boken innan – Skuggjägare var så ruggigt bra att jag har svårt att inte jämföra den med den här trots att den har en helt annan stil.

Påskkrim!

Det verkar som om att våren kom med påsken i år! I mitt påskägg till er finns en recension av debutanten Åsa Leijons – Drunkna tyst. I mitt eget påskägg ligger Camilla Grebes senaste bok – Alla ljuger som jag kommit halvvägs i. Sen hade hoppats på att hitta Kristina Agnérs debutdeckare – Var inte rädd för mörkret. i brevlådan men den hade tyvärr inte kommit än.

 

Drunkna tyst

Jag tycker mig se en trend i att många av de nya deckare som kommit har sin placering på landet eller bruksorter. Till exempel Lina Bengtsdotter som präglats av sin uppväxt i Gullspång eller Stina Jackson med sina böcker om den Norrländska landsbygden. Kristina Agnérs bok utspelar sig i Småland där hon har sina rötter.  Lägg sen på lite psykisk ohälsa på det och lite hopp i tiden så har vi ett recept som verkar fungera.

 

Det tog mig ett tag att läsa Drunkna tyst. I vanliga fall så brukar jag mäta hur bra jag tycker boken är i hur snabbt jag läser den men sen kan det ju tillkomma hinder. Som att vardagslivet pockar på med diverse saker och små kriser som måste gå före bokläsandet.

 

Handlingen utspelar sig på den uppländska landsbygden i mitten av 80-talet 1 år efter att Minnas älskade storasyster Jannica försvunnit och allt blev kaos. Eftersom ingen kropp har hittats har varken familjen eller byn fått någon ro och hemligheter och misstänksamhet ligger och gror mellan gårdarna. Vad gjorde och visste Jannica som hon inte borde innan hon försvann? Minna och flera med henne fladdrar runt i trakten, rastlösa, sökandes och olyckliga. Ingen orkar ta tag i något någonstans. Känslan är att något snart kommer att explodera, och det gör det. Det här är rakt av en tragedi och en bild av ett inskränkt bysamhälle där man håller käft, är lojal och står ut – tills det tar stopp.

 

Till skillnad från Lina Bengtsdotter som trots en smått dyster bild av landsbygd/bruksort ändå förmedlar en kärlek till platsen så hittar jag inget här och jag tror det är det som skaver. Det blir för mycket negativt. Att en familj är i kris och att det finns psykisk ohälsa runt omkring köper jag, men i varje familj? varenda vuxen och ungdom över 12? Hade Åsa Leijon klämt in 1 eller 2 normala människor i boken hade den nog tilltalat mig lite mer men gillar man en spänningsroman med mycket psykologi, misär och lite 80-talsnostalgi så varsågod!

Illvilja

Illvilja är Jørn Lier Horst 3:e bok om kriminalchefen William Wisting och hans dotter, journalisten Line.  Adrian Stiller på Kripos har fått uppdraget att ansvara för en så kallad vallning, av seriemördaren Tom Kerr som påstår sig vilja visa var han har gömt ett av sina offer. En baktanke är att även locka fram Toms medhjälpare som man aldrig hittade. Något går väldigt fel och William Wisting blir syndabock eftersom det hände i hans distrikt. Ingen offer hittades, ingen medhjälpare hittades och en seriemördare är på rymmen….

 

Line har fått i uppdrag att dokumentera vallningen och kan givetvis inte låta bli att lägga sig i utredningen.

 

Jag gillade de två tidigare böckerna och uppskattade tempot i boken som trots vissa spännande moment aldrig blev hetsigt och speglar William som person. I den här boken kan jag tycka det blir en aning segt även om blixtrar till av spänning då och då. Titeln ska syfta på den eviga frågan om det finns ren ondska och ja, det gör det väl? men jag tycker inte riktigt frågan tänder till som jag hade önskat. Kanske är jag luttrad som inte tycker att den här seriemördaren är värre än någon annan…?