Uppföljare

Orten är en fristående uppföljning av Simmaren som Joakim Zander debuterade med för två år sedan.

Karaktärerna

Zander fortsätter med det internationella temat.Vi följer tre karaktärer i boken.  Yasmine och Fadi är ett syskonpar som flydde med sin familj  från Syrien? som barn och sen växer upp i en förort till Stockholm. Zander ger en dyster skildring av syskonens uppväxt som präglas av en far som använder knytnävarna och en mor arbetar större delen av dygnet. Utanförskapet, och den hopplösa framtiden för ”sådana som dem” ligger som ett tjockt filter över syskonen. förorten och ”Svennarnas” Stockholm kunde lika gärna ligga på olika planeter Yasmine tar sig ur förortens grepp genom att fly till New York med sin knarkande svenska pojkvän och Fadi, som Yasmine lämnar blir ensam och sårbar. När familjen och samhället sviker vänder han sig mot högerextrema islamister och blir allt mer radikaliserad. Som läsare växlar vi mellan Yasmine, Fadi och Klara som var en av huvudkaraktärerna i Simmaren. Klara arbetar nu i London men mår dåligt efter allt som hände i första boken. Hennes vinpimplande för att ”stressa ner” gör mig som läsare nervös.

Handling i korthet

Yasmine har egentligen kapat alla band med sin familj i Sverige. Fadi påstås ha dödats i Syrien i en militär attack men när hennes mamma skickar en bild på en kille som kan vara Fadi och som är tagen efter attacken beger hon sig till Stockholm för att ta reda på vad som hänt/hitta honom. Klara arbetar i London på ett forskningsinstitut med en rapport om privatisering av polisen som ska presenteras på ett viktigt Eu-möte i Stockholm. När hon blir av med sin dator under mystiska omständigheter och hennes kollega börjar bete sig märkligt börjar hon bli misstänksam. Som läsare växlar vi mellan Yasmine och Klara varvat med återblickar ur Fadis liv från tonåren som småkriminell och fram till när han blir allt mer radikaliserad för att slutligen bege sig till ”fronten” som jihadist. Naturligtvis sammanflätas deras liv i ett actionlikt drama i Stockholm när förorterna bokstavligen brinner och dagen för det stora EU-mötet närmar sig.

Högaktuell

Som med Simmaren känns boken internationell och väldigt aktuell. Vilsna förortskillar som blir radikaliserade, förorter där bilar brinner och flyktingar från Syrien gör att boken känns väldigt aktuell. Det är ett problem att unga människor återvänder till sina ursprungsländer som jihadister. Det är en katastrof både för individerna som uppenbarligen blir hjärntvättade och för samhället. Zanders uppenbara kritik av lobbyister och maktkamper i EU känns igen från Simmaren. Det är läskigt på ett annat sätt. För hur bra koll har man egentligen på olika lagar och reglementen som stiftas i EU. Det känns ju rätt avlägset men påverkar i allra högsta grad oss i Sverige.

Hypad bok

Det finns väl ingen som har undgått att David Lagercrantz fick skriva fortsättningen på Millennium-serien och alla har säkerligen sin egen åsikt om detta. Kommersiellt trams, kan det bli lika bra som de första osv? Det jag tänker är att David Lagercrantz är modig för kan jag få ångest av att bara skriva en recension av boken måste det ha varit ren dödsångest att ta beslutet att faktiskt skriva boken. Visst, pengar spelade säkert en viss roll men ändå. Tänk vilka förväntningar och krav som följer med det uppdraget. Det kan inte ha varit lätt…

Det som inte dödar

Så heter boken  fast de flesta, i alla fall jag, tänker nog kort och gott ”den fjärde Millennium-boken”. Som jag har förstått det så bestämde förlaget och Lagercrantz att han skulle använda sig av samma karaktärer och miljöer men i övrigt fick han fria händer med storyn. Klokt tänkt tycker jag. Personligen hade jag sänkt mina förväntningar inför men jag tycker nog att storyn är helt ok. Lite Storebror vakar över dig, dataprogrammering och en Savant. Godkänt men inte wow och en känsla av att det finns liknande böcker. Men… så har han ju ärvt karaktärerna och då är det en annan femma. Stieg Larssons karaktärer med Salander i spetsen är fenomenala och det höjer storyn.

Systern

Det som är allra mest spännande med den här boken är Lisbeths syster. Det hintades om det i tidigare böcker men det är onekligen intressant. En ”god” och en ”ond” syster, som bäddat för fullskaligt krig. En del har säkert synpunkter på att alla karaktärer är så antingen eller (svart eller vitt) men det gillar jag. Lite serietidningskänsla är enligt min mening sällan fel. Allt måste inte vara så realistiskt jämt.

Summa summarum

Gillade man de tre första så gillar man nog den här också. Likt Harry Potter vill man ha mer. Stieg Larsson finns inte mer men det här alternativet fungerar det också. Jag vet inte om någon annan författare hade lyckats så mycket bättre.  Det jag saknar är en viss stilistisk finess. De tre första böckerna är spänningsromaner (thrillers) men faktum är att den första boken rent formmässigt också är en pusseldeckare, den andra en polisdeckare och den tredje en spionroman. Det hade varit roligt om Lagercrantz hade kunnat fortsätta leka med kriminalgenrerna. Att han inte gjort det tror jag kan bero på att han inte riktigt vågat ”leka” med hantverket för mycket i rädsla av att inte följa Stieg Larssons anda. I så fall är han förlåten men till nästa bok (för visst blir det en nr 5?! önskar jag att han vågar släppa loss lite. Trots allt gör ju karaktärerna grundjobbet.