Intervjuer
Intervju med Lars Bill Lundholm… (måndagen den 5:e april)
Inblick Sonny Björk… (måndagen den 12:e april)
Inblick bibliotekarie Ola Kumlin… (måndagen den 19:e april)
.
Anmärkningsvärda inlägg
Vägen till författare del 2… (fredag den 30:e april Något försenad, kommer upp vilken dag som helst.)
Bookcrossing… (någon gång under månaden)
.
Månadens omslag
Månadens omslag är en hyllning till Lars Bill Lundholms deckare.
Det finns många vägar man kan ta för den som vill bli författare. Under våren och sommaren kommer vi på Deckarhuset att prata med människor som idag helt eller delvis lever på att skriva. Vi kommer självklart göra vårt bästa för att lura ur dem alla hemligheter för att lyckas 😉
Först ut blir en författare som kallar sig för en ”skrivarfabrik”
.
Hej ”Skrivarfabriken”! Kul att du ville dela med dig av dina erfarenheter. Först och främst måste vi dock fråga varför du kallar dig själv för en fabrik!?
Det är en lång historia. Jag har aldrig velat bli författare, men jag har alltid vetat att jag vill jobba med något kreativt. Mer eller mindre av en slump fick jag i väldigt unga år ett jobb som reporter för en filmtidning. Detta ledde i sin tur till frilansjobb på en del andra magasin och tidningar. Efter ett par år ville jag prova på att skriva något längre och innan jag visste ordet av hade jag knåpat ihop en bok. Hela skrivarprocessen för boken var väldigt lik en fabrik med ett löpande band.
.
Du vill vara anonym, varför då? Skäms du för det du skriver?
Nej, jag är självklart stolt över att jag lyckas skriva flera ”hela böcker” (är det något jag har märkt är det att väldigt många människor någon gång under sina liv börjar skriva på en bok, men att det är väldigt få som verkligen skriver klart den). Jag har dock aldrig sett på mina böcker som mina ”små barn”. För mig är skrivandet ett jobb.
Samtidigt är jag en väldigt privat person. Jag känner inget sug efter att se mitt namn utskrivet med stora bokstäver på ett bokomslag. Att skriva under pseudonym ger mig dessutom en enorm frihet! Jag kan byta gener friskt utan att bli bedömd på förhand.
.
Går det att leva på att vara en skrivarfabrik?
Ja det kan man, du lär dock aldrig leva något lyxliv och du måste vara beredd på att jobba mycket och då pratar jag inte bara om skrivandet.
Om du lyckas klämma ur dig tre böcker per år (och få dessa publicerade) kan du leva enbart på att skriva även om dina böcker aldrig blir några bästsäljare.
Själv skulle jag aldrig kunna göra detta, om jag skrev tre böcker på ett år skulle minst en av dessa vara rent skräp och ytterligare en vara rejält dålig.
Väldigt mycket av min tid går istället åt till annat än skrivandet som t ex att sälja mina historier till bokförlag/medieföretag runt om i världen.
.
Hur går du tillväga för att sälja dina böcker till andra länder?
Här finns nog inget rätt och fel, det hjälper dock att ha lite bilförsäljarblod i ådrorna. Själv googlar jag fram intressanta företag och tar sedan kontakt med representanter för dessa. Sedan är det som att sälja vilken produkt som helst. Med tiden lär man sig dock en hel del viktiga små detaljer. En sak jag lärde mig ganska snabbt är t ex att USA är en väldigt svår marknad. Där är de flesta bokförlagen livrädda att prata direkt med en författare av juridiskas skäl, de vill att man går igenom en agent.
En annan sak jag lärt mig genom åren är att det är mycket lättare att sälja en historia om man är villig att ändra lite på den för att bättre passa in. Om du dessutom är villig att sälja din historia till andra medium än böcker så blir det ännu lättare (jag har en kompis som idag endast skriver historier till dataspel och han lever gott på det)
.
Om du bara fick ge ett råd till någon som vill leva på sitt skrivande, vad skulle det vara?
Skriv! För att leva på skrivande måste man skriva mycket! Och du måste skriva klart det du börjar på!
… Hotet av Michael Connelly. Jag vet inte, jag har aldrig riktigt fastnat för honom, och nu har jag dessutom parallellt börjat med Because It Is Bitter, And Because It Is My Heart av Joyce Carol Oates (som verkar mycket lovande) så risken finns väl att Hotet blir liggande ett litet tag.. Men vi får se! Påsk med några dagars ledighet står ju för dörren… 🙂
Dennis Lehane. Fjärde boken om Kenzie och Gennaro handlar om en liten flicka som försvinner. Massor med teorier och ledtrådar dyker upp, men trots det hittas flickan inte. Vad har hänt och vem eller vilka är egentligen inblandade i hennes försvinnande? Boken är tjock och på sina ställen känner jag lite som jag kan göra när jag läser Leif G W Persson ibland: Jag hänger inte helt med i förvecklingarna, men jag är fortfarande underhållen! 🙂 Jag har sagt det förr, men sjutton vad jag imponeras av Lehanes förmåga att variera sig i olika böcker och fasiken vad han skriver bra och underhållande!! Jag har nästan ingen lust att börja på Prayers For Rain för jag vill inte ha slut på Kenzie/Gennaro-serien..
Nu släpps Val McDermids 6:e bok med radarparet Tony Hill och Carol Jordan på svenska. På engelska heter boken ”Fever of the Bone” men på svenska har den den mycket trista titeln ”I mördarens nät” Varför??
Jag måste erkänna att jag först stiftade bekantskap med karaktärerna i den populära och mycket sevärda serien Mord i sinnet (Wire in the blood på engelska) Den går för övrigt på TV4+ fredagar kl 22:00. TV-serien har dock fått sitt eget liv och Carol Jordan har numera blivit utbytt av en ny kvinnlig kommissarie.
Om TV-serien är bra så är böckerna minst lika bra. Boken har ett högt tempo och flyter på samtidigt som den lyckas hålla ihop alla trådar. Böckerna går ner mer på djupet av karaktärerna och det är fler karaktärer än i TV-serien.
Det är ruggiga historier McDermid skriver men det gillar jag. Den här storyn var helt ok – Tonårsbarn mördas runt om i landet. Carol får en ny chef som flaggar för nedskärningar och eventuell nedstängning av hennes grupp vilket medför att de inte får använda sig av Tony. Samtidigt får Tony ofrivilligt reda på saker om sin hittills okända far.
Tyvärr så listade jag ut vem mördaren var innan det nog var tänkt och därför blev slutet inte så spännande för min del, det är alltid kul när man blir riktigt överraskad vid upplösningen.
Jag gillade boken och slukade den på en kväll. Jag vet inte hur mycket det har att göra med att jag älskar TV-serien men jag gillar att man kan föreställa sig skådespelarna från TV-serien medan man läser boken.
En ung kvinna söker upp Poirot och ber honom att utreda det 16 år gamla mordet på sin far. Modern dömdes för mordet men dottern är övertygad om att hon blev felaktigt dömd. Fadern var en mycket framgångsrik konstnär, känd för sina många kvinnohistorier. Då han bad sin unga älskarinna att flytta in i hemmet för att han skulle kunna måla hennes porträtt uppstod ett stormigt svartsjukedrama. Samtliga ansåg att konstnärens beteende var högst opassande, och då han hittades giftmördad antogs det vara en följd av hustruns svartsjuka. Poirot tar sig an fallet förutsättningslöst och går grundligt igenom händelseförloppet steg för steg. Med hjälp av intervjuer med de fem inblandade personerna börjar han att ana en röd tråd…
Agatha Christie är i högform, ledtrådarna haglar och tävlingen mellan mig och Poirot om vem som ska lösa fallet först är igång (jag vann, men det berodde enbart på att jag läst den här boken förr).
När det gäller kriminalfilmer så domineras 50-talet av Alfred Hitchcock som gör inte mindre än 11 filmer under 50-talet. Flera av dem är bra men 2 av dem vill jag verkligen rekommendera.
1. Studie i brott (Vertigo) 1958
Scottie (James Stewart) spelar en polis som har blivit tvungen att sluta i poliskåren efter ett trauma då han också blir extremt höjdrädd. En gammal skolkamrat till honom söker upp honom och ber honom att skugga sin fru som han misstänker håller på att bli galen. Han åtar sig uppdraget och följer efter frun som mycket riktigt beter sig underligt hon verkar besatt av en kvinna som levde på 1800-talet och som tog livet av sig. Mer tänker jag inte avslöja…. Njut även av musiken som är gjort av Bernard Herman
2. I sista minuten (North By Northwest) 1959
Det här är en av mina absoluta favoriter bland Hitchcocks filmer.
Reklammannen Roger Thornhill (Cary Grant) blir av misstag tagen för en agent och kidnappas av en kriminell organisation. De vill ha information av honom vilket han naturligtvis inte kan ge. Inte nog med det efter att nätt och jämt ha undkommit ligan så blir han omedelbart oskyldigt misstänkt för att ha mördat en FN tjänsteman och helt plötsligt är han USAs mest jagade man, jagad av både polis och den farliga ligan. På ett tåg träffar han en vacker ung dam som blir hans följeslagare.
Filmen är ett klassiskt exempel på hur Hitchcock gillar att sätta sina karaktärer i kniviga och utsatta situationer där de får klara sig helt själva. Två scener tillhör filmhistoriens absoluta klassiker. En är när Cary Grant står mitt bland majsfält och man ser ett flygplan långt borta. Den andra scenen är vid Mount Rushmore där Cary Grant blir jagad vid de uthuggna presidenterna.
Se nu till att njut av de sista vinterkvällarna med en filt i soffan innan vårsolen tar över!