Recension: ”En man utan samvete” av Patricia Highsmith

Efter en bloggpaus under sommarens värsta hetta är jag nu tillbaka med förnyad kraft! Borta är sommarstugor med usla internetanslutningar och rabatter som måste rensas men som på något vis ändå aldrig blir det. Istället har jag ägnat mig åt att läsa. Och visst är det härligt när man kommer över en bok som är så bra att man vill suga åt sig varje ord i den?

 

”RIPLIADEN” – FEM BÖCKER OM TOM

Jag har tidigare recenserat ” The Talented Mr Ripley (”En man med många talanger”) av den psykologiska thrillerns mästarinna Patricia Highsmith, en bok som senare blev en mycket sevärd film med Matt Damon och Gwyneth Paltrow. Frågan är dock om inte andra boken i serien på totalt fem böcker om mytomanen och psykopaten Tom Ripley, ”Ripley under ground” (”En man utan samvete”) är bättre än den första.

Boken är skriven hela femton år efter den första (undrar varför, men det märks i alla fall inte) och utspelar sig på 30-talet. Den här gången har Tom gett sig in i en härva av avancerade konstförfalskningar, en situation som blir allt farligare när en nyfiken amerikan dyker upp och inte bara riskerar Toms angenäma tillvaro i det vackra huset på den franska landsbygden, utan även hans lika behagliga äktenskap med fransyskan Héloïse Plisson (en stormrik ung kvinna med ungefär samma moraliska nivå som Tom själv). Héloïse är för övrigt ett mycket intressant inslag i boken, inte bara för att hon är en spännande karaktär utan även för att jag i den första boken drog slutsatsen att Tom är homosexuell. Kanske är han bisexuell. Eller så är hans äktenskap bara en lögn bland många andra…

Naturligtvis gör dessa frågor Tom ännu mer intressant och komplex. Och snart är mordet oundvikligt. Mordet leder till fler lögner. Som leder till ännu ett mord.

Eller vad är det egentligen som händer?

PATRICIA HIGHSMITH – EN IDOL

 

Det är något med Highsmiths språk som gör berättelsen beroendeframkallande. Det är paradoxalt nog väldigt mysigt; ett stort fransk stenhus, höststormar, dåtidens telefoner som aldrig fungerar… Kombinationen av Highsmiths säregna sätt att skriva som om man befann sig inuti Toms huvud samtidigt som hon lyckas behålla en distans som gör att man aldrig riktigt förstår sig på honom är helt enkelt oslagbar.

Boken är ett perfekt exempel på att nutida deckare och thrillers alltför ofta innehåller mycket ytliga och endimensionella karaktärer.

Tom är inte en sådan.

Fridens liljor! /Kriss

Detta inlägg är publicerat under Film/Tv, Recension och märkt , , , , , , , , , av Kriss. Bokmärk permalänken.

Om Kriss

Namn

Kristina Jägfeldt

 

Roll

Bloggskribent på Deckarhuset och Bokdetektiven.se

 

Om mig

31-årig Lundabo som arbetat som socionom inom socialtjänst och som kurator, men som nyligen sa upp sig från jobbet för att ägna sig åt drömmen – bokbranschen! Går nu förlags- och bokmarknadsutbildningen i Lund. Arbetar även extra på ett bokprojekt.

 

Bor

Med sambo i sned sekelskifteslägenhet i Lund, där jag tillbringar stor del av vaken tid i älskad skrivhörna. Tillbringar lediga perioder i vit stuga i Småland.

 

Böcker

Besatt av bokomslag i allmänhet och i synnerhet dem till 50-talets alla mysdeckare. Favoritformgivare: Lars Sundh. Lever med en inre ”böcker-jag-måste-läsa-lista” som aldrig tycks ta slut. Gillar böcker som kretsar kring en gåta; det kan vara ett mord, men lika gärna det mänskliga mysteriet i relationer som spårar ur (tänk The Talented Mr. Ripley). Som socionom är jag såklart intresserad av psykologi, sociologi, kriminologi, psykiatri (psykiatrihistoria!) och destruktiva förhållandens tendens att sluta i ond, bråd död. Älskar även spökhistorier, mysrysare och viss romance.

 

Typ av deckare/subgenrer:

Hellre suggestiva och lite romantiska pusseldeckargåtor (gärna i historisk miljö) och cozy crime än trist kaffeautomatsrealism på poliskontor. När jag läser vill jag hellre ägna mig åt befriande eskapism än att tvingas in på ännu ett dammigt kontor. Dock inte rädd för det obehagliga och hyllar t.ex. ”Sankta Psyko” av Johan Theorin. Psykologiska motiv är en självklarhet. Agatha Christie har i min värld hård konkurrens av dåtida kollegan Dorothy L Sayers. Annars gäller bl.a. Karin Fossum, Dennis Lehane, Stieg Trenter, Patricia Highsmith (tips!), Maria Lang och true-crime-miraklet Ann Rule.

1 svar på ”Recension: ”En man utan samvete” av Patricia Highsmith

  1. Pingback: Bokdetektiven tillbaka från semestern! | Bokdetektiven

Kommentarer är stängda.