Lotus blues – Ny bok av Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson

Är en författare som verkligen vågar experimentera med sitt skrivande vilket är väldigt tacksamt när man är lite trött på deckarserier som är formade på samma sätt bok efter bok. Jag gillade hennes serie om Fredrika Bergman och Alex Recht. Fem böcker blev det. Askungar, Tusenskönor, Änglavakter, Paradisoffer och Davidsstjärnor. Vi har recenserat alla – skriv in bokens namn i sökrutan. Redan i den serien experimenterade hon en del med form och stil. Kristina är statsvetare med ett gediget CV (Vad sägs om Counter Terrorism officer på OSSE)  men arbetar nu på heltid som författare.

Martin Benner

Är vår antihjälte. Motvilligt måste jag erkänna att jag, trots att han är en kliché och trots att han är mycket av ett svin inte kan låta bli att gilla honom. Jag skäms en aning över att säga att babytricket fungerar, i alla fall på mig. Martin Benner är en ung, snygg och framgångsrik advokat som delar advokatbyrå med sitt ex och stora kärlek Lucy. De lever ett i ett komplicerat icke-förhållande på grund av Martins oförmåga till trohet. Martins stora kärlek och svaghet är Belle som han ”ärvde” när hans syster och hennes man dog. Men lugn, bara lugn det blir inte allt för gulligt  Martin är långt ifrån velourpappan.

Fallet Sara Texas

Allt börjar den dag då brodern till seriemördaren Sara Texas dyker upp på kontoret och ber Martin att hjälpa honom bevisa sin systers oskuld. Problemet är bara att Sara Texas är död. Hon dömdes för 5 mord varav två i USA, Texas och tre i Sverige. Hon erkände själv morden och tog sedan sitt liv strax efter rättegången. Martin är motvillig till en början men fallet är onekligen lockande och han börjar sakta gräva lite i utredningen Ganska snart inser han att hans undersökning väcker mer frågor än ger svar men trots varningar från omgivningen fortsätter han med förödande konsekvenser. Till slut inser han att det inte finns någon återvändo, han måste ta reda på sanningen för att rädda sig själv. Det leder honom till Texas och slutar i en stor Cliffhanger. Fortsättningen följer i bok nr 2.

Hårdkokt med känsla

Jag har lite svårt för hårdkokta deckare. Kanske för att det är lite svårt att relatera till övervåldet och machokulturen och kvinnorna (om de överhuvudtaget finns) är oftast väldigt stereotypa. Av naturliga skäl? är det oftast män som skriver hårdkokt därför känns det väldigt uppfriskande när en kvinna tar sig an stilen. Kanske kommer en del tycka att det inte är tillräckligt hårdkokt men det skiter jag i. Det här passar mig perfekt. Action och en motvillig hjälte med en lömsk och vag gangsterboss i bakgrunden. Men framförallt så har Kristina Ohlsson lyckats med att ge hjälten en själ och dessutom bevisat att man visst kan ge plats åt kvinnor i en hårdkokt deckare.

Det hänger en ängel ensam i skogen

 

Samuel Bjørk

Är en pseudonym för en norsk författare och musiker som heter Frode Sander Øien. Boken har blivit en stor framgång i Norge och är såld till flera andra länder.

Mia och Holger

Boken har två huvudpersoner. Mordutredaren Mia Krüger, med drag av Lisbeth Salander, och Kriminalkommissarien Holger Munch som är en rätt klassisk ensam medelålders poliskommissarie. När ett spektakulärt mord sker på en liten flicka beger sig Holger till en ö långt ut i skärgården för att försöka övertala sin f.d. kollega Mia att återvända till polisen. Både Holger och Mia tampas med egna demoner. Mia med sin tvillingssysters död och konsekvenserna av detta. och Holger med ensamhet och halvdåliga relation till sitt barn och barnbarn. 

Bra hantverk men inget revolutionerande

Så skulle man kunna sammanfatta den här boken. Boken är spännande, har två intressanta huvudkaraktärer, obehagliga mordfall och lagom trassliga trådar som ska redas ut, så väl i utredningen som på det privata planet. Men, jag hade gärna önskat lite mer unikt norskt eller mer unikt överlag.

Formad av den Skandinaviska modellen?

Det som slog mig var att det kändes som om den hade kunnat utspelas var som helst i Skandinavien. Skärgård, lite skog,  huvudpersoner med personliga problem, kopplingar till det förflutna, ett polisteam i ryggen och så klart,  lite samhällskritik. Som formad av en skandinavisk modell som har gått hem utomlands i flera år nu.  Inte så konstigt då att boken har sålts till över 20 länder.

Sensommarens minisemester…

Det känns redan som år och dag sedan, även om det bara gått drygt en månad…

I år bar det ut i skärgården ett par nätter och då gäller det att prioritera packningen ;) Kaffe+deckare+sensommar=härligt! 

Tog med tre böcker, men läste bara två då jag ganska snabbt upptäckte att jag redan hade läst den tredje (Den tredje rösten)… ja ja, så kan det gå.

 

Gardar Gåtlösaren av Bertil Falk

Originell! Kan närmast beskrivas som en blandning mellan Sagan om isfolket och Damernas detektivbyrå. Handlingen utspelar sig för tusen år sedan och kretsar kring Gardar Gåtlösaren, som på sätt och vis är en föregångare till en detektiv. 

En klart underhållande bok även om den här och där känns något opolerad. Språket lyckats oftast skapa illusionen av att vi befinner oss på vikingatiden men vid en handfull tillfällen dyker det upp uttryck som, i alla fall för mig, bryter den illusionen. Jag har ingen aning om man faktiskt sa till exempel  grovhångel, snorunge och pappa (när en vuxen talar om en annan vuxens pappa) på vikingatiden, men det spelar egentligen ingen roll för i mina öron känns orden för moderna vilket gör att illusionen bryts även om det faktiskt skulle visa sig vara ett korrekt språkbruk för tiden. 

Hur som helst är denna bok så härligt originell att den ändå är klart läsvärd!

 

 

Som man sår får man skörda av Björn Persson

Storyn är bra men tyvärr känns boken långt ifrån färdigbearbetad. Det här skulle kunna bli en helt okej deckare efter en ordentlig genomgång med ”röda pennan”. I mitt tycke passar till exempel inte orden ”lax” och ”lök” in i en mening där ett lik hittas.

 

 

Skuggorna av Katarina Wennstam

Öga för öga, tand för tand

Män som hatar kvinnor, hustrumisshandlare och våldtäktsmän får se upp. I Skuggorna möter vi en grupp kvinnor som har beslutat sig för att samhällets straff inte är tillräckliga, och de ger därför igen med samma mynt: lika många slag, brännmärken, brutna ben eller sår, som männen själva utdelat. Varken mer eller mindre. Ligan får stort folkligt stöd då många menar att männen har sig själva att skylla.

Det är inte mer än rätt

Boken är inte speciellt trovärdig och inte så spännande och kan knappast kallas kriminalroman, men den är läsvärd då den manar till eftertanke. Den känns väldigt aktuell då vi i media ofta hör om våldtäktsmän som kommer för lindrigt undan i det svenska rättssamhället, men det rättfärdigar knappast att medborgare tar saken i egna händer. Jag tycket att det mest intressanta är effekten brotten får då polisen varnar män för att gå ut ensamma på kvällarna (dvs. de får uppleva hur kvinnor alltid har det). Som kvinna kan jag inte låta bli att tänka ”det är inte mer än rätt.”

Två starka och oemotståndliga kvinnoporträtt

- när två fantastiska deckarförfattare fattar pennan.

 

Den ena är Gone Girl av Gillian Flynn och den andra är Hustrun av A.S.A Harrison. Det kan te sig lite underligt att göra en jämförelse mellan två mycket bra böcker. Men det är också därför det blir intressant. För inte nog med att båda böckerna är bra, de är även mycket lika varandra, vilket man skulle kunna tro borde ligga dem i fatet. Jag råkade av en slump läsa den ena boken direkt efter den andra vilket gjorde upplevelsen om möjligt ännu märkligare. Det var som om författarna vid samma tillfälle tilldelats en synopsis som de sedan skrivit varsin bok efter hemma på kammaren. Resultatet är två snarlika men samtidigt märkligt spegelvända deckare. Ännu märkligare är faktumet att böckerna utkom samma år.

 

Uppläggets symmetri:

 I båda böckerna indelas varje kapitel per vardera person. I Gone Girl är det försvinnandet som markerar startpunkten, sedan följer ” dagar sedan försvinnandet” från huvudpersonerna Amys och Nicks sida. I Hustrun varvas kort och gott kapitlen mellan ”Hon” och ”Han”. Det intressanta är såklart vems historia det är som berättas. Läsaren slussas tålmodigt mellan sina berättare tills hen sakta börjar upptäcka att det finns en historia även mellan det som sägs mellan de båda paren. 

 

Starka kvinnoporträtt i fokus:

 Bara titeln, om vi börjar där, indikerar synvinkel.  De är båda grundligt uttänkta och geniala i sin enkelhet. Vi har förstått av Gone girl att det är en kvinna som är försvunnen. Men titeln är mycket mer brilliant än så då den även inrymmer Amys sinnestillstånd. I Hustrun är det lätt att förstå att det är den kvinnliga gemålen man kommer att följa – utifrån hennes relation till sin make. Hustrun är således inte utbytbar mot t.ex. ”Kvinnan” eller något annat epitet för den delen. Och det är inte oviktigt i sammanhanget, tvärtom. Det är i hennes roll som hustru som hon har skapat sig sin identitet och sitt liv. Båda kvinnorna är intelligenta, svala, vackra och framgångsrika.  Men likheterna slutar inte där…

 

UTFÄRDAR EN ORDENTLIG SPOILER ALERT!! Läs ej vidare innan ni läst böckerna, eller hoppa till ”eftermälet” längre ned på sidan. 

 

Vinden vänder:

Man kan säga att båda dessa kvinnor delar något annat mycket mörkare; de balanserar på vansinnets gräns. Då båda kvinnorna inser att de blir bedragna händer det något i dem. Något går sönder men ytan är lika perfekt som förut. Sakta möglar det inuti dem och båda ser ingen annan utväg än att själva göra slut på förfallet. Båda kvinnorna kontrollerar och utstakar en plan. Den ena genom påfrestande kval och den andra genom iskallt överläggande. De delar även en historia om att ha blivit utsatta för övergrepp; den ena på riktigt, den andra på låtsas. I båda fallen är ”den andra kvinnan” deras totala motsats; ung, naiv, varm och närvarande. Båda männen är hyfsat enfaldiga och vardagliga. Det faktum att båda kvinnorna går segrande ur striden ger en kalla kårar längs ryggen långt efter att man läst klart. Kanske är det vad som gör dessa deckare så bra.  

 

Eftermälet: 

På omslaget till Hustrun som utgavs 2014 i svensk översättning på Massolit förlag föreslås just Hustrun som en bok att läsa för dem som har Gone Girl-abstinens. Personligen tycker jag att man kan smälta några böcker mellan dessa två för att ge dem ömsesidig rättvisa. Författaren A.S.A Harrison avled dessvärre samma år som Hustrun kom ut. 

Gone Girl är Gillian Flynns tredje bok och för oss som längtar ihjäl oss på nästa redan nu kan trösta oss med att Gone Girl kommer ut som film på biograferna redan idag (3 oktober) i regi av David Fincher.

Trailer för Gone girl här. 

 

Sanningen om fallet Harry Quebert

Ung begåvad författare

Den här boken har blivit en succé runt om i världen. När jag hade läst boken och kommit till sista sidan fick jag syn på en bild av författaren Joël Dicker på insidan av omslaget. En ung schweizisk man född 1985! och har lyckats få till en bok som känns långt över hans ålder. Livet är orättvist!

Marcus Goldman

är bokens berättarröst. Marcus är en ung författare vars debutbok blev en braksuccé. Problemet är bara att han nu måste skriva bok nummer två och han har fått skrivkramp. Till en början är förläggarna snälla och låter honom hållas men tumskruvarna dras åt allt hårdare när månad efter månad går. Till slut söker han hjälp hos sin mentor Harry Quebert som bor i en småstad på västkusten. Harry är en av USAs mest välkända författare hyllad och prisad för boken Roten till det onda, en kärlekshistoria om omöjlig kärlek.

Mordgåta

När Harry grips misstänkt för mordet på en ung flicka som försvann på 1970-talet hamnar hela landet i chock. Den 15-åriga Nola hittas mördad i Harrys trädgård med ett maskinskrivet exemplar av Roten till det onda. Det ser mörkt ut för Harry men Marcus är övertygad om att hans vän är oskyldig och börjar gräva i det förflutna. Det är en liten ort och många av de som var med när flickan försvann finns fortfarande kvar på plats. Hemligheter grävs upp, och gamla sanningar måste omprövas.

Snillrikt, skickligt och spännande

Boken är verkligen skickligt sammansatt. Den är spännande och har en speciell stämning som passar perfekt till boken. Tekniskt sätt så är boken full av olika tidslinjer, och komplicerade trådar/relationer och tar tag i en rad intressanta ämnen som till exempel  gränsen mellan sanning och fiktion. Hur ska en författare kunna följa upp en enorm succébok utan att få prestationsångest? och småstadsidyllens fina fasad med ett krackelerande inre. Jag kan bara instämma med övriga världen som tycker att det här är en bra bok väl värd att läsa.

Straff – en ovanlig och lekfull ”deckare”

Paula Polanski – en pseudonym

När jag läste om den här boken blev jag onekligen nyfiken. Boken som är relativt kort (ca 250 sidor) är skriven under en pseudonym och översättare är Håkan Nesser. Det känns tämligen rimligt att det är Nesser själv som författaren när man inser att boken är förlagd till Van Veeterens fiktiva land.

Handling

Boken börjar med att författaren Max Schemling, får ett brev från Tibor, en  gammal skolkamrat han knappt kommer ihåg  Denne ber om en tjänst som han anser att Max bör uppfylla eftersom Max står i skuld till honom. Trots en stark motvilja till förfrågan så är det något som ändå gör att Max ändå kontaktar mannen och får höra/läsa en osannolik historia om mannens liv. Som i de flesta av Nessers böcker (om det nu är Nesser) så är det stora livsfrågor som behandlas och manar till eftertanke. Skuld, straff och hur man hanterar, eller inte hanterar, besvikelser i livet är centrala i den här berättelsen.

Gåtfull lek med form och genre

Det här är ingen deckare. Men genren är viktig för romanen. Utan att avslöja för mycket så kan man säga att boken i sig är ett mysterium. Vem är författaren, vem är berättaren och vad är det för tjänst som ska utkrävas? Även om man kan ana/gissa sig till en hel del så går det inte riktigt att pussla ihop alla bitarna förrän i slutet. Boken har många citat som fastnar. Ta till exempel den här meningen som är början på Tibors redogörelse.

”Jag är en sopprot. Har alltid varit, kommer alltid att vara. Min pappa talade om det tidigt för mig, jag var kanske sju eller åtta. Bara så du vet, Tibor, sa han, du är och förblir en sopprot. Du kan inte rå för det och inte göra någonting åt det. Det är inte ditt fel men det är bäst att ta skeden i vacker hand.”

Jag tycker det här var en finurlig bok med mycket allvar men skriven, gissar jag, med en rätt stor dos humor och lekfullhet. Anagrammet har jag fortfarande inte lyckats lista ut. Hör gärna av er om ni lyckas lösa det!