Vågspel

vågspel

Ann Rosmans Marstrands-serie

Vågspel är Ann Rosmans sjätte bok om Karin Adler, polis och seglarfantast bosatt på Marstrand. De tidigare böckerna har framförallt utspelat sig på och kring Marstrand. I den här boken får Ann åka på tjänsteresa till Orkneyöarna.

Havslegender och dykare

Som vanligt är det en hel del båtar i Anns böcker i den här handlar det mycket om dykare. Det är inte svårt att förstå att hon fastnade för historierna om de norska pionjärdykarna som under oerhört svåra förhållanden hjälpte till att bygga upp den norska oljeindustrin. I den här boken får en av de bästa dykarna ”svensken” i uppdrag att hjälpa till med att hitta en skatt på ett gammalt vrak som gick på grund vid Orkneyöarna 1916. Skeppet HMS Hampshire i sig är en mytomspunnen då det sägs att den fraktade guld från den ryska tsarfamiljen. Till det läggs lite skotsk folkmyt om Selkies, varelser som lever som sälar i havet men kan bli människor på land. Gillar man folkmyter kan jag rekommendera en helt magisk tecknad film om Selkies som heter Havets sång. Passar hela familjen från 7 år.

Morddelen

I Anns böcker är det historiska legender och havet som är huvudfokus men nutid och dåtid knyts ihop med någon form av brott. När man hittar en tom svensk segelbåt  med blodspår på drift kring Orkneyöarna ber polisen i Skottland om hjälp från Sverige. Karin blir ditskickad ihop med Folke till kollegan Roberts förtret. För er som läst Anns tidigare böcker så vet ni att Folke är lite speciell kollega…

Perfekt sommarläsning

Det här är verkligen en perfekt bok för sommaren, speciellt om man är vid havet. Gillar man att få i sig lite historik på ett lättsamt sätt så är det inte svårt att sätta ett bra betyg. Vill ni läsa våra recensioner av Anns tidigare böcker plus en interjvu så sök på Marstrand i sökrutan. Debutboken heter Fyrmästarens dotter.

 

Grebe/Träff nr 5

grebtäf_eldovatnkg7.4_11879Jag hade missat att systrarna Grebe/Träff återupptog serien om psykologen Siri Bergman i vintras. Som tur är fann jag den som ljudbok och den har följt mig till jobbet och på löparrundor några gånger i slutet var jag tvungen att sitta kvar i bilen vid jobbet för att lyssna klart (tur man har flextid) vilket ju är ett bra betyg!

Det här är bok nr 5 i serien.

Man blir så arg

Temat i den här boken är barn som far illa och det finns verkligen alldeles, alldeles för många barn som gång på gång misshandlas och utsätts för saker inga barn skulle behövas utsättas för. Tycker boken visar att ingen (möjligen enstaka få) gör dumma saker utan anledning. Hade en klump i magen stor del av boken och påmindes av att man aldrig får blunda när man ser att barn far illa.

Klassiskt upplägg

Systrarna kör ett klassiskt upplägg där vi får följa ”pojken” och hans uppväxt från 80-talet och framåt och sen Siri och utredningen hon håller på med i nutid. Så småningom växer berättelserna ihop. Som i tidigare böcker slits Siri mellan sitt yrke och familjen.  Jag slipper gärna för många detaljer om disk och blöjor i deckare men lite relationsdramatik vill jag ha och jag tycker de håller en bra balans mellan ”fallet” och privatlivet.

Realistiska kvinnor eller superkvinnor?

Siri Bergman tillhör kategorin realistiska kvinnor. När jag lyssnade på boken blev jag lite splittrad. Å ena sidan så är det skönt med realistiska huvudkaraktärer där man kan känna igen sig ibland, till skillnad från en del klichéartade huvudhjältar som är mer som seriefigurer. Men så en gång i boken kom jag på mig själv med att tänka ”Varför gör du inte bara som Lisbeth Salander” Det är väl bara att slå ner hen! Kanske är det så att vi alla önskar att det finns en liten del av oss som var som en actionhjälte, fast bara ibland…

Kommer det en bok nr 6?

Jag läser/lyssnar gärna på den!

Rädslans fångar av Anna Jansson

radslans-fangar

Det är något visst med författare som kommer ut med en bok om året. Ända sen 2000 har Anna Jansson kommit ut med en deckare om året med Maria Wern i huvudrollen. Del 17 (!) började lite segt och en sak att uppmärksamma är att en karaktär i bokens början beskriver hur viktigt och svårt det är att fånga publikens intresse (bokens karaktär beskriver ett föredrag, men en bok är ju samma sak).

Jag tog mig igenom den sega början och efter det blev boken riktigt intressant. Slutet är helt klart mycket bättre än början. Som vanligt är det en typisk Wern-deckare och du vet vad du får om du läst Janssons tidigare böcker i serien.

Är slutet nära?

Gotlandspolisen gör sig redo för sommarens turister samtidigt som de försöker minska spridandet av narkotika på ön. Privat tampas Maria Wern med att hon fått en ny bonusson, och på jobbfronten leder hon utredningen av ett brutalt mord på en kvinna. Hennes man har blivit fast på fastlandet då all båttrafik till Gotland har ställts in på grund av vädret som är allt annat än normalt med orkanstarka vindar.

Är jordens undergång nära? Ja, i alla fall om man ska tro på en grupp människor på Gotland. Ett astronomiskt urverk tillverkat av Christoffer Polhem har tickat ner sen 1700-talet och familjen som äger det har länge förberett sig för att överleva. Nu verkar det som slutet är nära.

Intrigerande tonårstjejer

enhemligplatsEn hemlig plats

Det här är Tana French 5:e bok om mordkomissionen i Dublin. Jag gillar Tana. Hon är en mästare på att skapa en obehaglig stämning och duktig på att skapa spännande och komplexa karaktärer. Våra detektiver Stephen Moran och Antoinette Conway är inga undantag . Stephen är en ung polis som tar alla chanser för att klättra uppåt i karriären och Antoinette har skapat sig ett skal/fått en roll som isdrottning för att klara machokulturen på avdelningen.

Flickskolsinternat

Hela boken kretsar kring en, eller snarare två grupperingar av tonårstjejer på ett överklassinternat för flickor. En elev från granninternatet (bara killar) hittas mördad utanför tjejernas internat. Utredningen läggs ned efter ett tag men en av tjejerna kommer till Stephen med en ledtråd som pekar på att någon från flickskolan är inblandad. Tjejerna har en anslagstavla för hemligheter och där har någon satt upp en lapp med texten ”Jag vet vem som gjorde det”. Moran och Conway besöker skolan och börjar gräva i en härva av hemligheter och intriger. Två rivaliserande tjejgrupper hamnar snart i fokus.

Vad är grejen med…

…intigrerande/elaka/förvirrade tonårstjejer?Det måste finnas något extra kittlande med tanken på att en söt ung till synes oskyldig tonårsflicka också kan vara det motsatta. Tana French gräver djupt i tonårstjejerna osäkerhet, vänskapsband, avundsjuka, nyfunna hormoner och förväntningar och hon gör det bra. Det är bara det att jag har läst liknande förut. Det känns inte så nyskapande. Det är därför jag, trots att det är välskrivet och obehagligt, ändå inte riktigt fastnar. Tana brukar variera platser och tema så jag kommer vilja läsa nästa. Tyvärr brukar hon även byta huvudpersonerna vilket är synd för de hade jag gärna följt i kommande böcker.

 

 

Intervju med Märta Holmerin

holmerin

Hur skulle du beskriva dina böcker för någon som aldrig har hört talas om dig?

Jag skriver spännande kriminalromaner med humor och kärlek i modern femtiotals anda. Jag lägger stor vikt vid att hitta spännande miljöer och skapa intressanta karaktärer. Mänskliga relationer och beteenden är lika viktiga som handlingen och jag tycker om att blanda in romantik i berättelsen för se vad som händer.

I böckerna möter vi den tidigare journalisten Julia Nöjd, kriminalkommissarien Alexander Malmsten, samt Julias moster, den kedjerökande kriminologiprofessorn Margareta Drake.

”Alltid i din skugga” är andra boken i deckarserien om Alex och Julia. Den utspelas i Södertälje på en fabrik och handlar om maktspel, illusioner och dödliga misstag.

Första boken ”Aldrig vid din sida” utspelas på Gotland och handlar om missförstånd, svek och dold historia.

Just nu arbetar jag på den tredje boken i serien, ”Bortom dig”, som även den utspelas i och omkring Södertälje.

 

Vad är roligast med skrivandet? Tänka ut en intrig, bygga karaktärer, skapa miljöer, eller annat?

Alla delar är roliga, så det är svårt att välja. Men jag tycker det är roligt att upptäcka nya miljöer och skapa på plats. För mig börjar historien ofta med platsen/miljön. Kanske luktar det speciellt, det är en spännande, farlig eller vacker plats, som gör att en idé dyker upp. Oftast ser jag en händelse som har utspelats på platsen eller en bild av en person. Något som gör att jag vill ha med miljön i min bok.

För det mesta kommer då också en karaktär till liv.  Och så frågorna: Vem? Varför? osv.

Det är nog det roligaste, att karaktärerna får liv och börjar berätta historien.

 

Jag är alltid nyfiken på författares arbetsplats. Hur ser den ut? Sitter du vid ett skrivbord, skriver på caféer, köksbordet? Är det stökigt eller har du ordning och reda kring dig?

Jag sitter oftast hemma och skriver, vid skrivbordet eller köksbordet. Jag har nog ganska stökigt runt mig, eftersom jag behöver stor yta där jag brer ut manus och post-it lappar. När jag gör research har jag alltid med mig en anteckningsbok så jag kan fånga upp  tankar och idéer som dyker upp.

 

Vad har du för tips till våra läsare med författardrömmar?

Läs mycket. Både bra och mindre bra böcker, olika genrer om du vill. Låt lusten styra. En bra bok läser jag flera gånger – första gången rycks jag oftast bara med och funderar sedan hur tusan författaren gjorde. Då läser jag igen. Och igen. Varje gång jag läser om boken upptäcker jag nya sätt att berätta en historia och lär mig mer om hantverket.

Skriv mycket. Inte bara då och då, utan avsätt tid för ditt skrivande, tex lördag förmiddagar, eller vad som passar dig. Efter ett tag lär sig hjärnan att det är dags att skriva en viss tid och dag, och det går lättare.

Sätt upp mål och delmål. Det kan vara ett visst antal ord per vecka du ska ha skrivit eller ett datum då du ska ha ett första utkast klart.

När du är klar med manuset, be vana läsare i din närhet att läsa igenom ditt manus. Be om ärlig, konstruktiv kritik som hjälper dig hitta styrkor och svagheter så du kan arbeta vidare med boken. Känner du inte någon sådan person så finns det lektörer att anlita.

Det kräver mycket vilja, engagemang och tid för att få ett manus klart. Kämpa på!

 

Nämn tre romaner du tycker våra läsare ska läsa (utöver dina egna).

Jag läser väldigt varierat – relationsromaner, spänningsromaner, facklitteratur, deckare (då främst traditionella pusseldeckare), så det blir svårt…

Klassisk pusseldeckare:  ”Och så var de bara en” av Agatha Christie

Action och spänning: Lee Childs böcker om Jack Reacher t ex ”Dold Identitet”

Psykologisk thriller: ”Lida” av Stephen King

 

Att läsa med barn:

Yngre barn – ”Lassemajas Detektivbyrå” av Martin Widmark och Helena Willis.

Äldre barn – ”PAX-serien” av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson, illustratör.

 

Stort tack till Märta för att hon ställt upp och svarat på våra frågor! Om du är intresserad av att veta mer om Märta så varför inte surfa in på hennes sajt!…

Hon finns även på Facebook och på Instagram (@martaholmerin)

The Mousetrap

IMG_4065

IMG_4075

Agatha Christies deckarpjäs The Mousetrap innehar världsrekordet i att spelas utan avbrott. 64 år! Det är en ganska listig liten historia för oss som älskar pusseldeckare.
Historien utspelar sig på ett nyöppnat hotell i ett gammalt hus på landet där ett antal personer blir insnöade utan kontakt med omvärlden. Hela den 2,5 timme långa föreställning utspelar sig i ett och samma rum, en av de 8 åtta dör och en av de andra är därmed mördaren. Många vändningar, gruvliga hemligheter och många aha moment senare visar det sig att…

Jag vill givetvis inte vara den första åskådare under de 64 år som gått att avslöja slutet, så – sorry!

Historien runt pjäsen är lika spännande som pjäsen i sig.

Den sattes uppförsta gången på West End i London 1952 under namnet The Mousetrap, men den började faktiskt som radioteater redan 1947 och hette då Three Blind Mice. Anledningen till namnbytet var att Emile Littler redan tidigare satt upp en annan pjäs med namnet Three Blind Mice.
Denna pjäs, som Agatha Christie gav sitt barnbarn Matthew Prichard rättigheterna till i födelsedagspresent, gick först upp på Theatre Royal io Nottingham, och har sedan dess flyttat runt på olika scener fram till 1974 när den slutligen landade och har stanna på St Martin’s Theatre i West End, där den går än idag.
Ja, pjäsen har  alltså gått i 64 år utan avbrott, och ändå var det nästan fullsatt den regniga februarikväll då jag var på plats.

Har du vägarna förbi så ta för all del med barnen!  Inget skrämmande i sikte ( tro mig, jag är världens hönsmamma) och välartikulerad Queens English gör att dagens 10-12 åringar utan problem hänger med i de språkliga svängarna.

Intervju med Mikaela Bley

Mikaela-Bley-1-Foto-Michel-Widenius

Fotograf: Michel Widenius

Mikaela, välkommen till Deckarhuset!

För de läsare som inte vet vem du är än, kan du berätta lite om dig själv?

Jag heter Mikaela Bley och är 36 år. Jag bor i Stockholm med min man, Dag, och våra två barn, Hermine Lily, 5 år och Douglas, 3 år. Jag debuterade i mars 2015 med spänningsromanen Lycke (som precis har kommit ut i pocket) och skriver nu på uppföljaren Liv som släpps efter sommaren. Min serie om den egensinnige TV4-journalisten Ellen Tamm är såld till 10 länder, än så länge. Min dröm är att fortsatt kunna leva på mitt skrivande.

Hur började din författarkarriär? Och hur gick det till när Lycke blev publicerad?

Jag har alltid drömt om att skriva och skapa historier. Skrivandet har alltid funnits där och i huvudet finns det ständigt många historier, karaktärer och scenarier.

Jag jobbade som inköpare på TV4 och köpte in filmer, TV-serier och dokumentärer och när jag fick bestämma blev det ofta välgjorda brottsdokumentärer. Jag har alltid hyst ett slags skräckblandat intresse för mörka historier. Jag tror att det är för att jag vill försöka förstå. Hitta nyanser och gråskalor till det goda och det onda och på det sättet bearbeta mina rädslor. Det finns ingenting som är svart eller vitt. Att begripa bakgrunden till en handling gör den inte rätt, men det kan öka förståelsen och där någonstans såddes ett frö till min bokserie.Det finns så mycket jag vill förmedla och ännu mer som jag vill utforska och ta reda på och det gör jag genom att skapa fiktiva berättelser.

En historia växte fram. En historia som för mig var så stark att jag var tvungen att göra något med den.

Jag anmälde mig till en skrivarkurs på Skrivakademin. Kursen var en vecka och för mig var det ett bra sätt att komma igång. Jag fick några grundläggande tips på hur jag skulle lägga upp mitt arbete.

När jag kände att min historia faktiskt kunde bli något bestämde jag mig för att satsa allt på min dröm och sa upp mig från mitt jobb på TV4 för att skriva på heltid. Jag behövde den piskan och jag behövde bestämma mig. Annars hade det nog legat ett halvfärdigt manus i en byrålåda nu.

När jag äntligen hade skrivit klart, vilket tog längre tid och var mycket svårare än vad jag hade trott, skickade jag in manuset till några olika förlag. Sedan följde en hemsk väntan. Det tog flera månader innan förlagen hörde av sig och det fanns inget jag kunde göra för att påverka situationen under den tiden. Det var då jag började skriva på den andra boken i serien. Och så googlade jag, ungefär som när man googlar på sjukdomar, men jag googlade på hur svårt det var att få ett förlag, hur förlagen jobbade med manushögarna, hur förlagen knappt läste manusen och olika historier om hur författardrömmar gått i kras och hur hemskt det var att få refuseringsbrev och så vidare.

Jag fick några nej, och det var tungt, Ett nej är ett hej, försökte min man (som är säljare) säga för att muntra upp mig. Jag började fundera på hur jag skulle bearbeta om manuset när Lind & Co hörde av sig och ville inte bara ha en bok, utan en serie! Det känns fortfarande overkligt.

Hur lång tid tog det dig att slutföra boken och hur mycket av den tiden var research och hur mycket var skrivtid?

Det tog ungefär tre år att slutföra Lycke, men under den tiden fick jag vårt andra barn, så jag skrev inte på heltid under dessa år. Det är svårt att säga hur jag har fördelat tiden. Jag har jobbat väldigt mycket med research och eftersom Lycke är mitt första bokmanus så har jag även lagt mycket tid på skrivandet och dramaturgin.

Kan du berätta lite om huvudpersonen Ellen Tamm och hur gick det till när du skapade karaktären?

Ellen växte fram och när hon var tillräckligt tydlig började jag skriva hennes historia.

Jag får ofta frågan om jag har mycket gemensamt med min huvudkaraktär Ellen och det har jag nog, mer än vad jag egentligen kanske hade tänkt när jag bärjade skriva hennes historia. Ellen bär på ett mörkt förflutet, något hon inte har bearbetat och som påverkar henne dagligen, en frusen sorg, som jag kallar det. Ellen hanterar sin frusna sorg genom att jobba med och gräva ner sig i sådant som gör ont, för att slippa känna sin egen smärta. Hon fokuserar på sådant som distraherar och stör och försöker på så sätt att dämpa minnena av det som hänt. Därför jobbar hon med hemska brott och döden.

Det gör jag också Jag skriver om hemska brott och döden. Jag bearbetar också saker i mitt förflutna, sådant som jag upplevt på ett eller annat sätt. Men inte i samma grad som Ellen, framförallt så handlar det för mig mer om rädslor för sådant som kan hända.

Ellen Tamm är kriminalreporter på TV4 och du har tidigare jobbat som inköpare på TV4. Hur har du använt dina egna kunskaper och erfarenheter från din tid på TV4 i ditt skrivande?

Mycket. Man ska ju gräva där man står och jag tycker jättemycket om TV4 och är glad att kunna ha min gamla arbetsplats som en trovärdig kuliss till min fiktiva historia. Det är en spännande värld och jag tror att många är intresserade av vad som händer bakom kamerorna.

Varifrån kom din inspiration? (Ellen Tamm får mig att tänka på Liza Marklunds reporter Annika Bengtzon och miljöerna får mig att tänka på Denise Rudbergs deckare.)

Jag hämtar min inspiration från allt och alla. Det kan vara ett samtal på ett café, en film, något jag ser på gatan, en händelse eller en känsla som jag vill försöka förstå. Jag inspireras av alla människor jag möter.

Jag tycker mycket om både Denise Rudberg och Liza Marklund, så det är en ära att få nämnas i deras sammanhang. Jag tycker dock inte att Ellen Tamm och Annika Bengtson har så mycket mer gemensamt än att de båda är kvinnliga journalister.

När det kommer till brott finns de i alla samhällsklasser. Jag och Denise rör oss till viss del i samma kvarter. Jag tycker att det är en spännande miljö att skriva och läsa om.

Om (eller när) Lycke filmatiseras, vilka skådespelare skulle du vilja se i huvudrollerna?

NÄR :-)  Lycke filmatiseras i Sverige så tänker jag mig Aliette Opheim i rollen som Ellen. Och Zlatan som Jimmy  :-)

Har du några författarförebilder? I så fall, vilka? Och varför?

Många. Alla författare är förebilder, fast på olika sätt. Jag kan hitta något att inspireras av hos de flesta jag läser. Jag gillar när det finns en struktur i hur historien berättas. Språket och karaktärerna är för mig oftast viktigare än själva handlingen, även om jag tidigt måste få veta vart jag är på väg när jag börjar läsa. Annars tröttnar jag oftast, tyvärr. Just nu läser jag nästan hellre förundersökningar än fiktion.

Har du några tips till vår läsare med författardrömmar?

Visualisera en målbild och var beredd att jobba hårt för att komma dit. Ge inte upp! För mig var det viktigt att bestämma mig för att det skulle gå. Jag tror att om du vill något tillräckligt mycket så kommer du att nå dit tillslut, men det finns inga genvägar och det krävs mycket hårt arbete. Samtidigt som det är viktigt att du skriver för att du tycker att det är roligt.

Sen är det viktigt att våga tro på dig själv och sin historia! Jag sa upp mig och satsade allt på mitt skrivande. Jag var fokuserad och bestämd och hade som tydligt mål att lyckas, det fanns inga andra alternativ. Det gäller att ha en övergripande tro på att det man gör är rätt och det är en stor utmaning när man arbetar ensam. Jag orkade tro på mig själv och min berättelse, även om det såklart har varit många sömnlösa nätter och mycket oro.

Hur går det med uppföljaren? Och kan du berätta lite om den?

Liv, är uppföljaren till Lycke och den kommer ut efter sommaren. Liv utspelar sig till stor del i Södermanland, där Ellen växte upp och tar vid sommaren efter Lycke försvann. I Liv får vi lära känna Ellen och hennes historia mer. Parallellt får vi ta del av Livs öde. Det har varit en spännande resa att skriva Liv. Det har varit så mycket känslor. Jag har skrattat, gråtit, varit rädd, kär, arg, ledsen, förbannad och fått panikångest precis som Ellen. Döden, döden, döden. Prestationsångesten har varit brutal i perioder, men nu, jag är så nöjd med boken och längtar till den är ute i handeln.

Tusen tack för att du tog dig tid till att svara på våra frågor. Lycka till med nästa bok!