Jag gjorde misstaget att läsa Viveca Stens deckare i fel ordning och började med den tredje boken I grunden utan skuld. Nu har jag betat av I de lugnaste vatten och I den innersta kretsen. Samtliga böcker ingår i deckarserien som till huvudsak utspelar sig på Sandhamn i Stockholms skärgård. Kriminalinspektör Thomas i huvudrollen och hans barndomskompis juristen Nora med familj spelar också en central roll.

I debutboken I de lugnaste vatten har en död man flutit iland mitt i turistsäsongen och först tänker polisen avskriva fallet som en olycka men när mannens släkting hittas mördad kort därefter står det klart att det är en mördare i farten.

I den andra boken I den innersta kretsen mördas vice ordföranden i Kungliga Svenska Segelsällskapet då startskottet till Gotland Runt avfyras. När ytterligare en av sällskapets styrelsemedlemmar mördas sprider sig paniken. Kommer polisen hinna fånga mördaren innan fler offer skördas?

Det tråkiga med att börja i fel ordning var att jag visste hur vissa personliga relationer kommer att utvecklas och dessutom har författarens språk och intriger utvecklats efter varje bok så kändes det som att ta ett steg bakåt kvalitetsmässigt. Nu är det ju inte Viveca Stens fel att jag började i fel ände och som sagt böckerna blir bättre och bättre.

Ingen blir särskilt ledsen då en gammal dam hittas ihjälslagen i sitt hem. Hon var inte vidare omtyckt (läs hatad) och terroriserade så väl grannar som tjänstefolk. Man tycker således att det borde finnas gott om misstänkta, men trots det riktar polisinspektör Scarpa uppmärksamheten mot den utländska tjänsteflickan. Kommissarie Brunetti börjar snoka i ärendet då ett vittne träder fram och får honom att ana att kollegan är inne på fel spår. Inofficiellt bedriver han, kollegan polisinspektör Vianello och polischefens sekreterare signorina Elettra en egen utredning för att få fast mördaren.

Leons böcker om kommissarie Brunetti utspelar sig i Venedig där hon själv bor. Det är kanske därför hon lyckas så bra med miljöbeskrivningarna och gör det lätt för mig att låta fantasin spela upp bilder från ett soligt och vackert Venedig. Även om skådeplatsen i sig är storslagen så tycker jag att det saknas djup både i historien och i karaktärerna. Jag blir inte ens nyfiken på att få reda på vem som är den skyldige, och även om Leon givit karaktärerna utpräglade personligheter (Brunetti är älskvärd och klarsynt, Scarpa är otrevlig och Elettra är mystisk), känns det som om hon inte kommer längre än så i personbeskrivningarna.

Intervjuer

Intervju med översättaren Marlaine Delargy… (6 september)

Intervju med Anders de la Motte… (20 september)

Ej fastställd intervju… (27 september)

.

Tävling

Boktävling… (30 september)

.

Septembers omslag är en hyllning till Geim av Anders de la Motte

Med den här romanen har Persson fullföljt sin polisserie med karaktärerna Lars Martin Johansson, antihjälten – Evert Bäckström och Bo Jarnebring.

Böckerna är uppdelade i tre delar. Den första är en trilogi han skrev på 70/80-talet och i den ingår Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna.Trilogin handlar om ett fall som har mycket stora likheter med Geijeraffären som utspelade sig på 70-talet där en justitieministern uppgavs ha varit en flitig gäst hos en känd bordell i Stockholm med minderåriga prostituerade. Leif GW Persson var inblandad i härvan då han var den källa som tipsade journalisten Bratt om Geijers bordellbesök. Statsminister Olof Palme och Geijer dementerade alla uppgifter och affären utreddes aldrig. Googla och läs mer om fallet.

Det tog 20 år innan Persson skrev nästa trilogi – Välfärdsstatens fall – med samma karaktärer (och en del nya). I den ingår Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv och Faller fritt som i en dröm. Den här trilogin utspelar sig på 80-talet och handlar om mordet på Sveriges statsminister. Likheterna mellan den fiktiva statsministern och Olof Palme är stora och teorin som presenteras är en dröm för alla konspirationsälskare!

Persson har skrivit ytterligare tre böcker med ovan nämnda karaktärer. Lindamordet har likheter med ett verkligt fall där en flicka mördades. Den som dödar draken handlar framförallt om anti-hjälten Evert Bäckström.

Den stora styrkan med hans författarskap är att Persson hela tiden ligger på gränsen mellan fiktion och verklighet. Man vet att han sitter på information och kunskap om polisens verksamhet som gör att de teorier, lösningar, konspirationers om finns i böckerna inte känns tagna helt ur luften. Det skulle ha kunnat gått till så här….. kanske…?

Den döende detektiven, som utspelar sig i nutid, handlar om den nu pensionerade polisen Lars Martin Johansson När Johansson kollapsat, efter en av väldigt många onyttiga korvar och hamnar på sjukhus, får han höra om ett gammalt ouppklarat fall som han sedan utreder hemifrån med stöd från diverse gamla kollegor och två! assistenter. En nioårig flicka mördades 25 år tidigare och tredningen som då sköttes av Evert Bäckström sköttes är inte helt oväntat  dåligt och spåren är därför få. Det hindrar dock inte Johansson som trots allt fortfarande kan se runt hörn..

Det här är definitivt inte en av Perssons bästa böcker men det är sällan romaner som ska knyta ihop en hel serie. Det spelar liksom ingen roll, har man följt serien så vill man se hur det går för de karaktärer man har följt så länge. Jag har skapat en personlig relation till Lars Martin Johansson och det gör lite ont i hjärtat att se honom på ålderns höst långt ifrån sina storhetsdagar.

Jag gillar verkligen Perssons böcker. Språket och dialogen är rakt på sak och karaktärerna är lätt att tycka om och att hata. Generellt så är kvinnoporträtten lite tafatta – Kanske är Persson  lite för macho för att kunna sätta sig in i en kvinnas tankar och synsätt. Ett exempel på det är Johansson kvinnliga assistent som är ett blekt försök till en kopia av Lisbeth Salander. Det fungerar inte. De manliga porträtten är det dock inget fel på och Johanssons andra assistent skulle han gärna få utveckla.

Den döende detektiven är en godkänd deckare. Har man inte läst någon Persson bok tidigare så tycker jag att man ska börja från början och spara den här till sist.

Den första tanken som slår mig då jag lägger ned boken är: Har min gamle husgud Reginald Hill tappat stinget?

Jag är lycklig under de första sidorna. Kvickheter, allmänbildning och intelligens blandas med vass (ibland plump) humor. Detta är Reginald Hill i sitt esse tänkte jag. På grund av en resa la jag boken ifrån mig någon dag, och då jag sedan tog vid där jag slutat var magin som bortblåst. Det blev rent av tråkigt.

Vad har hänt? Har Dalziels nära döden upplevelse (se ”Dalziels död”) förlamat Hills fantasi? Jag vill se bot och bättring till nästa bok!

Nog med klagomål och till handlingen: Historien utspelar sig som vanligt kring radarparet Andy Dalziel och Peter Pasco. Dalziel ska efter en otäck olycka återgå i tjänst som kriminalkommissarie och Pasco, som under hans frånvaro axlat rollen som chef, blir nu tvungen att stå tillbaka för ”den tjocke” (Dalziels smeknamn). Boken handlar mycket om hur de båda ska förhålla sig till den uppkomna situationen. Då en kvinna inofficiellt ber Dalziel om hjälp att finna hennes sedan många år försvunne make inleds en av de mest prövande dagarna i Dalziels liv. Han antar självklart uppdraget och lika självklart går allting åt skogen. Det tar inte många timmar förrän kaoset är totalt med korrupta poliser, skadade poliser, finansmän med skumma affärer, politiker på väg mot toppen, snokande journalister, kvinnor i nöd och kvinnor med makt (Hill framhäver gärna den starka kvinnan, även om det inte alltid är på de mest smickrande sätt och ofta känns det lite over the top). Då Pasco får reda på Dalziels upptåg blir han rasande och funderar på om det inte är dags för hans gamle vän att fundera på pensionen…

Om man som jag både älskar deckare och teknik/gadgets, så får man inte missa Engadgets roliga sammanställning av teknikprylar som används i Larsson deckarserie.

The Girl with the Insanely Long Gear List… (extern länk på engelska)

Idag för två år sedan startade Deckarhuset.se! Mycket har hänt sedan dess och mycket mer kommer att hända snart…

Ett stort tack till världens alla deckarfantaster som gör denna sajt möjlig!

(Vinnaren i vår sommartävling kommer att presenteras nästa vecka!)

Nu har posten gett ut frimärken med deckarförförfattare på! Vilka de är var kanske inte så oväntat för frimärke blir först när man har varit etablerad och populär i många år. Här är de i alla fall:

Håkan Nesser, Stieg Larsson, Liza Marklund, Henning Mankell samt Maj Sjöwall & Per Wahlöö.

Drengen i kufferten får väl stilmässigt jämföras närmast med den slags högaktuell samhällskritisk kriminallitteratur som Anders Roslund och Börge Hellström skriver. Det är inte bara där likheten slår igenom. Drengen i kufferten är också skriven av ett författarpar, om än kvinnliga. Lene Kaaberbøl och Agnete Friis heter duon.

Historien tar genast fart och håller tempot rakt igenom. Storyn handlar om sjuksköterskan Nina Borg och den väska hon ombedes hämta på centralstationens bagageförvaring i Köpenhamn. Väskan innehåller ett litet barn. Ett litet levande barn. Nina blir indragen i en historia om kidnappning, människohandel, våld och prostitution och där allt verkar kunna köpas för pengar. Berättelsen är hård och svårt samhällskritisk, men precis som i Roslund & Hellströms böcker smyger sig sensmoralen in medan jag som läsare är fullt upptagen av en rapp, skickligt skriven historia som tvingar mig att sträckläsa. Jag är en av de där människorna som alltid alltid har två eller flera böcker på gång samtidigt, men under tiden jag läste den här romanen hade jag inte ro att läsa något annat samtidigt. Jag måste få veta hur det går…

Nina Borg, problemlösaren och huvudpersonen i boken, är inte som man skulle kunna tänka sig, den allenarådande och ledande karaktären som driver storyn framåt. Kaaberbøl och Friis har låtit berättaren skifta genom hela historien, och det tillför faktiskt en känsla av att det hela är sant och plockat direkt ur verkligheten. Jag trivs med att se olika personers perspektiv.

Boken är skriven på danska, paret använder ett rakt, enkelt och lättbegripligt språk även för mig som svensk. Jag hoppas den kommer ut på fler språk, om den inte redan gjort det! Läs och förfasas. Läs och låt dig underhållas. Läs och begrunda.

Jag har läst den nyutkomna boken Dödförklaringen av engelsmannen M.R. Hall.

Två unga muslimer (2:a generationens invandrare) försvinner spårlöst. Den allmäna uppfattningen är att de under sin studietid dragits till radikala muslimkretsar och åkt till länder för att fördjupa sig i religionen. Möjligen har de gått med i en al qaida cell. Modern till en av de försvunna ger sig dock inte. Efter sju år försöker hon få sonen dödförklarad vilket innebär att en undersökningsdomare måste hitta tillräckligt med bevis för att konstatera att sonen verkligen är död.

Ärendet hamnar hos Jenny Cooper som återhämtar sig efter en livskris. När hon börjar gräva i fallet inser hon att allt inte står rätt till och hon hamnar i en soppa där både polisen och säkerhetstjänsten har intressen i ärendet. Utöver det så försvinner ett lik från bårhuset.

Fallet är politiskt och känsligt och  intressant. Det balanseras med Jennys privata problem – och det finns en hel del – Ibland så undrar man hur det är möjligt att en så instabil person kan och bör? leda en sådan undersökning. Det finns en trend i kriminallitteraturen att huvudkaraktärerna ska vara så udda som möjligt med ett privatliv som kan ta överhand över intrigen. Det kan bli tröttsamt i längden. Samtidigt så är det rätt trist med karaktärer som är som vem som helst.  I det här fallet är det på gränsen men det  fungerar. Fallet, som är fristående,  är lika intressant som Jenny Cooper själv och jag vill definitivt läsa nästa bok för att se hur det går för henne.

Det här är M.R Halls andra roman om undersökningsdomaren Jenny Cooper som utspelar sig i England på gränsen till Wales. Den första boken heter De dödas ombud.