Intervju med Christoffer Carlsson

Idag bjuder vi på en intervju med högaktuella Christoffer Carlsson som nyligen släppt Den fallande detektiven, en uppföljning till årets deckare 2013 – Den osynlige mannen från Salem.

Välkommen  Christoffer!

 

I en mening – Hur skulle du sälja in/beskriva dina deckare för någon som aldrig hört talas om dig?

Oj, svårt. ”Brottsdramer, spännande berättelser om brott där karaktärer och relationer är lika viktiga och drivande som själva handlingen.”

 

Vad var din första tanke när Den osynliga mannen från Salem blev utsedd till årets bästa deckare 2013 av Svenska Deckarakademin?

”Va? Vann jag?” På riktigt. Jag var ju nominerad tillsammans med folk som Arne Dahl, Johan Theorin och Katarina Wennstam, liksom. Galet.

 

Du skriver både deckare och forskar i kriminologi- Man skulle kunna påstå att du är fascinerad av brott. Stämmer det och vad är det som har gjort att du har har valt att arbeta inom detta område?

Haha, ja, det skulle man kunna påstå. Det viktiga för mig, både som forskare och författare, är att försöka förstå människors liv: varför de handlar som de handlar, tänker som de tänker, känner som de känner, varför de blir som de blir. Ibland är brottsligheten ett oerhört centralt element för att kunna förstå en viss människas liv; ibland inte. Och, inte minst, ibland är brottslighetens konsekvenser (exempelvis, ett fängelsestraff) oerhört viktiga för att förstå varför en människas liv blir som det blir. Så det är, egentligen, mycket på det sättet som brottsligheten fascinerar mig. Och hey; berättelser om brott tenderar att vara ganska spännande, eftersom personen som begår brott per definition gör någonting hen behöver dölja inför andra.

 

Kan du berätta lite kortfattat vad forskningsarbetet går ut på? och framförallt, hur får du tid till att skriva också?

Min forskning har främst fokuserat på de processer, händelser och faktorer som påverkar människors liv när det gäller deras kriminalitet: vad är det som gör att personer börjar begå brott? Vad gör att de fortsätter när de väl har börjat, och vad gör att de (till slut) slutar? Tillsammans med några andra i en större forskningsgrupp, har jag genomfört massa intervjuer med personer som haft olika former av ”kriminella karriärer”, som vi kallar det, och försökt finna mönster och gemensamma nämnare i deras liv. Det är svårare än det verkar.

 

Och du vet, när det kommer till att skriva, för min del har det blivit en så naturlig del av livet att det känns konstigt när jag inte skriver på ett tag. Jag tänker att det är lite som träning för vissa: många hinner ju trots allt ha både ett familjeliv och arbetsliv och ändå träna några gånger i veckan. För min del är skrivandet det jag gör medan andra tränar. Vilket, tyvärr då, innebär att jag är i väldigt dålig form, haha. Men, ja, så märkvärdigt är det inte.

 

Jag är alltid nyfiken på författares arbetsplats. Hur ser den ut? Sitter du vid ett skrivbord, skriver på caféer, köksbordet? Är det stökigt eller har du ordning och reda kring dig

Jag kan sitta i stort sett var som helst: en buss, ett café, en gate på Arlanda, vid köksbordet hemma. Förut var det inte så, men min livsstil kräver numera att jag kan vara så flexibel, annars skulle jag inte kunna skriva så mycket som jag vill. Jag brukade sitta på akutmottagningar och skriva förut. Det var den absolut bästa platsen jag någonsin skrivit på. Numera går det nog inte, är jag rädd, eftersom kontrollen på akutmottagningar har blivit för hård. Men för sisådär tio år sedan gick det fortfarande. Jag älskade det, kunde sitta där hela eftermiddagar och kvällar, ibland halva nätter.

 

Kommer du att delta på Bokmässan i Göteborg?

Oh ja. Jag är där torsdag till söndag. Det ska bli så himla roligt.

 

Vad är roligast med skrivandet? Tänka ut en intrig, bygga karaktärer, skapa miljöer, eller annat?

Åh, det går inte riktigt att separera de där sakerna från varandra. För mig sitter allting ihop; intrigen är intimt förknippad med den miljö den utspelar sig i, och det i sin tur påverkar vilka karaktärer som behöver befolka de olika scenerna, och så vidare. Men det ursprungliga skapandet – när berättelsen liksom kommer till liv – som helhet är bland det absolut roligaste jag vet. Och då menar jag det roligaste i … livet, typ.

 

Om dina böcker blev film och du fick välja fritt vem som skulle spela Leo Junker, vem skulle det vara?

Adam Lundgren (Torka aldrig tårar…, Känn ingen sorg, etc.) tror jag skulle kunna bli en alldeles lysande Leo Junker. Men tyvärr är han ju snudd på Hollywood-stor nu, så han har väl viktigare saker för sig. : (

 

Om du var huvudperson i en kriminalroman vad skulle du vilja vara då? Polis, detektiv, privatspanare, journalist (annat) och vad skulle du ha för stil?

Haha, vilken rolig fråga! Det där med detektiv är intressant … Jag skulle nog välja det; en detektiv som står i bakgrunden och helst av allt mest lyssnar på låtar som ”Lost and found” med Adrienne Pierce eller ”Paint the silence” med South och kollar på ”True Detective”, men ibland måste arbeta lite för att kunna köpa mjölk och flingor, liksom. En motsträvig jävel. Haha. Det skulle jag vara! Om ni inte har hört ”Paint the silence”, förresten, så borde ni göra det. En lite bortglömd låt med flera år på nacken men makalöst bra.

 

Det är 1 vecka kvar tills du måste lämna in ditt senaste manus till förlaget. Vad tänker/känner du då?

”Hmm … undrar om det här verkligen är en berättelse, eller om den bara är en samling kapitel där karaktärer gör saker som kanske eller kanske inte hänger ihop. Oh well, jag har hållit på med det här så länge nu att det är hög tid att någon annan får avgöra den saken, för jag har då inte längre någon aning.” Typ. Mitt och Piratförlagets arbete är faktiskt oerhört harmoniskt. Vi har arbetat ihop i över fem år nu, så vi känner varandra ganska väl.

 

Vad läser du för böcker? Lista några Favoritböcker/kriminalserie och kriminalfilmer

Åh! Kära ni, sådär kan ni ju inte fråga. Jag läser allt ifrån typ ”Stasiland” av Anna Funder till ”Legend”-böckerna av Marie Lu. Men om jag ska lista några favoritböcker inom just den genre jag själv rör mig i, kriminallitteraturen, så får det bli de här:

 

”Den vedervärdige mannen från Säffle” – Sjöwall/Wahlöö
”Den skrattande polisen” – Sjöwall/Wahlöö
”Grisfesten” – Leif GW Persson
”Mellan sommarens längtan och vinterns köld” – Leif GW Persson
”American Tabloid” – James Ellroy
”Winter’s Bone” – Daniel Woodrell
”Red Harvest” – Dashiell Hammett
”The Postman Always Rings Twice” – James M. Cain
”The Talented Mr. Ripley” – Patricia Highsmith
”The Contortionist’s Handbook” – Craig Clevenger
”Dark Places” – Gillian Flynn
”Heartsick” – Chelsea Cain
”The Yiddish Policemen’s Union” – Michael Chabon

 

Vad betyder recensioner (av dina böcker) för dig?

 Jag skulle ljuga om jag sa att de inte betydde någonting. De betyder en del, men inte allt. Såhär: en positiv recension gör mig glad i typ en timme. Sedan händer det ofta nåt som gör att glädjen försvinner, typ att jag spiller kaffe på min nytvättade tröja eller att jag går förbi en spegel och ba ”fan vad tjock jag har blivit” eller nåt. En negativ recension gör mig sur och lite nedstämd i typ en dag, sedan går det också över. Så det betyder ju någonting, liksom, men absolut inte allt. Det viktiga är att de som läser mina berättelser berörs av dem, på något vis.

 

Fråga från Thomas Engström: Vad är en riktigt bra och en riktigt dålig dag på jobbet?

Haha! En riktigt dålig dag på jobbet är när jag sätter mig tidigt någonstans för att skriva men av någon anledning inte får gjort mer än typ 1 000 ord på hela dagen; när alltför mycket distraherar. När jag har en bra bok jag hellre vill läsa, eller precis har twittrat nåt som jag inbillar mig är roligt och vill se om folk har delat det, när jag är hungrig eller törstig och inte sitter hemma utan på ett hotell eller i någon park och måste gå och äta eller dricka nånstans… när det helt enkelt är alltför mycket som distraherar mig. Då kan man också ge sig fan på att det är nån som postar en negativ recension av någon av mina tidigare böcker någonstans, eller att något bokevent som är inplanerat och som jag sett fram emot helt plötsligt ställs in, eller … ja. Du fattar. En objuden gäst kommer sällan ensam, som farfar sa. Det är en jävligt dålig dag på jobbet. Det händer ibland men inte så ofta. En riktigt bra dag på jobbet är när jag skriver mycket, vilket i min värld innebär runt 3 000 ord eller mer, och dessutom får äta hamburgare till lunch. Typ.

 

Om du var tvungen att skriva en historisk deckare eller en deckare som utspelar sig i framtiden vad skulle du välja?

Jag skulle väldigt gärna skriva en historisk deckare, men mitt steg tillbaka skulle inte bli särskilt långt; jag skulle skriva något som rörde sig under 1970- eller 1980-talet. Räknas det ens som historisk deckare? 

 

Till sist några korta frågor:

Brittiska eller amerikanska deckare? Amerikanska.
Poirot eller Mrs Marple? Mrs Marple
Leif GW Persson eller Håkan Nesser? Leif GW Persson.
Vanlig bok eller ljudbok? Vanlig.
Se en klassisk deckarfilm eller ny deckarserie? Klassisk. Mycket nya deckarserier, framförallt skandinaviska, är skit; ett fåtal håller måttet, som The Killing eller True Detective. Den enda skandinaviska bra skandinaviska är väl typ ”Bron”, om man bortser från ”En Pilgrims Död” som jag gillade som fan. Men den bygger ju på Leifs finfina trilogi, så … ja.

 

Tack för det Christoffer! Vi ses på bokmässan!

 

Recension: ”Den heta sommaren” av Jenny Berthelius

Som avslutning på denna ovanligt heta sommar fick jag ett enormt sug efter att läsa en av ”retrodeckarna”, som med sina underbara omslag står fint uppställda på några hyllor i mitt hem. Vad är då inte mer passande än en deckare som heter just Den heta sommaren!

MYSIGA RETRODECKARE!

Deckarförfattaren Jenny Berthelius skrev deckare från slutet av 60-talet och in på 80-talet (en 1991 och ännu en 2007), helt i dåtida myspusseltappning. Den här boken köpte jag dels för att omslaget är så snyggt, dels för att handlingen utspelar sig i ett ruffigt gammalt hyreshus i Malmö. Det är något alldeles speciellt med hyreshus. Relationer hyresgäster emellan är inte alltid helt okomplicerade och som vi tyvärr fått se kan det ibland till och med leda till våld människor emellan (därav begreppet ”tvättstugevåld”). Mordoffret i den här boken överlever tvättstugan, men får istället möta döden i ett tomt hisschakt. Att något mordiskt börjat röra på sig i det gamla huset är det ingen tvekan om och skräcken sprider sig i grannskapet…

BLINKNINGAR BAKÅT I TID

Det här var min första bok av Berthelius och jag vill absolut läsa fler. Boken skrevs år 1969, året efter Bo Baldersons Statsrådet och döden (som Joachim recenserar lite längre ner) och det märks även i denna bok att berättelsen är till åren kommen; en del underliga ordval, några smått rasistiska beskrivningar – något som inte sällan förekommer i äldre böcker – och en lite klichéartad mordgåta. Efter lite suckande lyckades jag ändå ha överseende med dessa bitar och tillslut blev det en riktigt trevlig läsupplevelse! I början verkade boken ganska oskyldig, men den tuffar faktiskt till sig och efter ett tag börjar det märkas att den är skriven under den politiskt omvälvande tiden i slutet av 60-talet.

Dessutom har Berthelius en ganska speciell berättarröst; det är dovt och suggestivt, i kombination med en allvarsam form av galghumor – ett allvar som jag ibland kan sakna i till exempel Maria Langs helylledeckare. Boken får ett plus i kanten för att den utspelar sig i Malmö och även har några scener från Lund och Köpenhamn (själv bor jag i Lund). Om någon känner till affischen Hasch Girl av Sture Johannesson och vet vilken uppståndelse det blev när den ställdes ut på Lunds konsthall, som av en händelse faktiskt samma år som denna deckare kom ut, så förstår man blinkningarna till konstverken som beskrivs i Den heta sommaren. Nu är jag definitivt sugen på att läsa fler retrodeckare (äkta sådana) och jag har redan börjat rota i hyllorna…

Trevlig fredag önskar Kriss!

Den fallande detektiven

Uppföljaren till årets bästa deckare 2013

Förra året utnämndes Christoffer Carlssons första bok i serien om Leo Junker till årets kriminalroman. Det tycker jag var ett helt klart godkänt beslut. Vill ni veta mer om Den osynlige mannen från Salem kan ni läsa min recension av den.

Den fallande detektiven

Det uppstår alltid en viss förväntan på bok nummer två när nummer ett blivit så hyllad men det fungerar bra. Den är inte bättre än den första men håller en bra kvalité. Den känns modern, har ett bra och ”eget” språk med en lagom obehaglig stämning. Den stora behållningen är huvudpersonen Leo Junker även om han inte är lika framträdande i den här som i den första. Det är som om han är lite på sparlåga efter den första boken. Trots sparlågan är Leo ändå ett tillräckligt mysterium i sig själv med sina demoner i det förflutna och Christoffer Carlsson är skicklig nog att portionera ut det förflutna i lagom doser och varva det med mordgåtan i den här boken.

Mordfallet

Thomas Heber, en forskare i sociologi,  hittas mördad i den mörka decembernatten. Leo som är tillbaka i tjänst vacklar på en tunn lina. När de utreder fallet visar det sig att han undersökte sociala rörelser som rör sig långt ut på både högerkanten och vänsterkanten. Det är tydligt att många kan ha varit bekymrade över hans efterforskningar.

Utanförskap

Lika tydligt som det finns stora skillnader mellan högerextremer och vänsterextremer finns det likheter. Folk dras till grupperna för att hitta en samhörighet och många kommer från ett utanförskap. Det är just detta utanförskap som Christoffer Carlsson skildrar bäst. Han gjorde det i Den osynlige mannen från Salem och han gör det i den här boken. Han visar hur utanförskap och slump kan få förödande konsekvenser. I förra boken var det Leos förflutna vi fick följa. I den här får vi följa några unga killars väg från uttråkade tonårspojkar i en förort,  till en karriär i en av de sociala grupper forskaren Thomas Heber undersöker.

Bok nummer tre

Min gissning är att Leo kommer vara mer i fokus igen i den tredje boken. Någon form av avslut/drabbning kommer vi säkert att få läsa om.  Leos barndomsvän (komplext förhållande) sitter i fängelset i den här boken men det kanske han inte gör i nästa bok… Vi får se vad som händer. Spännande lär det i alla fall bli!

LEONA – Tärningen är kastad av Jenny Rogneby

Sju år och bankrånare

En naken, blodig, sjuårig flicka rånar en bank i Stockholm. Ingen på banken vågar göra något för de är rädda att flickan ska skadas ytterligare. Fallet hamnar hos Roteln för Grova Brott och Leona Lindberg blir ansvarig för utredningen.

Okonventionell karaktär

Den viktigaste komponenten i boken är huvudpersonen Leona Lindberg och hon är minst sagt speciell. Hennes personlighet och handlingar är vad som gör historien intressant och som läsare vill man lära känna henne ännu bättre och med en ordentlig cliffhanger på slutet så får vi säkert den möjligheten.

Leona hade redan som barn svårt att passa in samhällets normer, men som vuxen har hon gjort sitt bästa för att passa in i rollen som fru, mamma och polis med blandat resultat. Att hennes barndom har påverkat henne starkt framgår tydligt och hon har problem med att relatera till andra människor. Hennes handlingar kan ibland ifrågasättas men hon gör det hon tycker måste göras, oberoende av konsekvenserna.

Hon påminner mig en del om den kvinnliga polisen i TV-serien Bron och jag kommer även att tänka på Lisbeth Salander. Leona är en karaktär man minns!

Frisk fläkt

Boken är en frisk fläkt och historien tar flera oanade vändningar som gör den omöjlig att lägga ifrån sig. Den är Jenny Rognebys debutroman och liksom bokens huvudperson är Rogneby också brottsutredare på Citypolisen i Stockholm. Man undrar ju därför hur mycket av sina egna erfarenheter som hon har använt i boken. Nu är frågan – när kommer fortsättningen?

 

”Leona är polis, kvinna och mamma vilket gör att hon förväntas tänka och agera på ett visst sätt. När hon inte gör det uppstår inre och yttre konflikter som jag tycker är intressanta att skildra.” (Jenny Rogneby)

The Killing Säsong 4

 

För er som har missat har Netflix precis släppt den senaste säsongen av den kritikerrosade tv-serien The killing. 

 

Serien bygger på den danska förlagan Förbrydelsen och kretsar kring de två detektiverna kommissarie Sarah Linden (Mireille Enos) och Kommissarie Stephen Holder (Joel Kinnaman) som tillsammans ger sig ut för att lösa mordfall som sällan är vad de ser ut att vara vid första anblicken.

 

Tv-bolaget AMC stod bakom de första två säsongerna. Efter påtryckningar valde de att göra säsong tre tillsammans med Video on demand - företaget Netflix. Inför fjärde säsongen valde AMC att hoppa av. Eftersom det amerikanska tv-bolaget därmed inte har rättigheter att kontrollera seriens innehåll meddelar Netflix att skaparna fått fria händer och att serien kommer att bli både mörkare och hårdare. Och dom menar allvar när dom säger det, känsliga tittare varnas härmed. Men för oss inbitna följare så är sista säsongen trots detta förlösande.

 

 I denna den fjärde säsongen får vi följa en ung officersaspirant som anklagas för ett ohyggligt brott som han själv överlevt. I kölvattnet av sitt tidigare fall försöker Lyndon och Holder desperat att ta sig vidare samtidigt som det förflutnas begravda hemligheter sakta men säkert stiger upp till ytan. 

Denna säsong bekräftar ett känt faktum – att alla har lik i garderoben.

Även om dessa, för de flesta människor, är rent metaforiska.

 

Dansk syskonduo tillbaka

Ensamma hjärtans klubb

är Lotte och Søren Hammers tredje bok om kommissarie  Konrad Simonsen och hans team. Jag har tidigare skrivit om de två första böckerna Svinen  och Allting har sitt pris.

Story

Konrad kommer tillbaka till jobbet efter en tids frånvaro. Tanken är att han ska ta det väldigt lugnt i början men ett fall som, från början, verkar vara ett självmord visar sig vara något annat och leder till ett så kallat ”cold case” med en försvunnen flicka ett par decennier tillbaka i tiden.

Kvalitet i karaktärer och story

Hammer-syskonen är skickliga hantverkare och som vanligt konstruerar det en smart handling med intressanta karaktärer med djup både bland polisteamet och offren/de inblandade.  Visst, Konrad Simonsen är en figur vi har sett förut, en äldre poliskommissare med dåliga vanor som arbetar för mycket men det finns sämre eller bättre versioner av den här typen och det här är definitivt en av de bättre. Typiskt för syskonen är att de tar upp flera samhällsproblem. I det här fallet mobbning, ensamhet med mera. Ett stort plus i kanten för ”Grevinnan”.

Tjockare än vatten av Carin Gerhardsen

Flera katter dränks och placeras i anslutning till vatten och Hammarbypolisen letar efter den skyldiga. När en psykolog dränks i sitt badkar prioriteras det fallet. Men finns det ett samband? Mysteriet tätnar ytterligare när en man dör i ett misstänkt självmord. Flera av poliserna har personliga kopplingar till fallen vilket försvårar utredningen.

Perfekt titel

I Tjockare än vatten skriver Gerhardsen om familjeband, hemligheter, och hämnd. Titeln är utmärkt med tanke på handlingen! Vi får lära känna en del sidokaraktärer bättre i den här boken vilket uppskattas. Det är några få saker med intrigen jag har lite svårt för men kan inte säga något utan att avslöja för mycket. Klart läsvärd bok dock!

Lösa trådar knyts ihop 

Tjockare än vatten är den sjunde delen i Hammarbyserien. Boken beskrivs liksom de tidigare av förlaget som fristående, men jag håller inte med. Det är många lösa trådar från tidigare böcker i serien som äntligen knyts ihop, så böckerna i serien bör definitivt läsas i ordning! Böckerna har varit av blandad kvalitet och det här är en av de bättre.