Recension: ”The Shining” av Stephen King

Tänk att jag aldrig läst The Shining tidigare! Det blev en minst sagt ojämn läsupplevelse, men som nog ändå slutade gott…

HANDLING

När Jack Torrance får ett jobberbjudande om att ta hand om det gamla anrika hotellet Overlook, som ligger Colorados imponerande bergsområde, tar han chansen. Han har på grund av sin alkoholism misslyckats med allt annat; förlorat sitt lärarjobb, lyckas aldrig avsluta sina skrivprojekt och relationen med frun Wendy och sonen Danny går utför – bland annat på grund av en händelse i hemmet som han inte kan göra ogjord… Det blir inte lättare av att deras son verkar ha en dold förmåga, som vid ankomsten till Overlook gör sig alltmer påmind. När mystiska saker börjar hända dras gamla konflikter upp till ytan – men vems är egentligen skulden? Vilka fasor har utspelat sig i rum 217? Och kommer ondskan inifrån – eller från någonting i själva hotellet?

KRÅNGLIG BÖRJAN

Det tog faktiskt flera veckor för mig att ta mig igenom The Shining. Det beror till viss del på att jag helt enkelt inte tagit mig tid att läsa den – och istället läst en massa annat istället – men även på att översättningen inte är den bästa, vilket hindrat min läsning. Riktigt synd. Samtidigt är berättelsen väldigt ordrik. Intrigen är full av läskigheter, något annat kan man inte säga, men jag tycker ändå att Mr. King här använder alldeles för många ord. Är det inte alltid så med King? Nej, faktiskt inte, jag har läst ett flertal tegelstenar av honom där jag ändå njutit av mängden sidor. Men det är svårt att veta varför läsningen blev så spretig den här gången; kanske hade mina sinnen helt enkelt inte riktigt ork.

ANGELÄGNA HEMSKHETER!

Samtidigt är det en väldigt intressant berättelse. Jag håller med verkligen med Yukiko Duke som så träffande beskrivit King som en stor berättare. Berättarglädjen sprutar ut på sidorna och ger i det här fallet inte bara en skräckstory. Jag kan faktiskt förstå varför Stephen King aldrig tyckte om filmatiseringen med Jack Nicholson, som enbart är skräck och inte ägnar någon uppmärksamhet åt familjerelationerna som utgör en stor del av boken. Och Wendy i boken är inte alls samma skrikande våp som i filmen. Och utöver att motsättningarna utgår från Jacks alkoholism berör intrigen även teman som arvsynd och sorgebearbetning. Jag hade hört tidigare att boken handlar om Kings egna problem med spriten – men jag har aldrig hört att det även handlar om kärleken till och sorgen efter en förlorad förälder. Sådant gör att jag som läsare vaknar till liv – skräcken blir verklig och berättelsen angelägen! Jag skrev häromdagen på Bokdetektiven om min syn på realism och tror nu att jag kommit fram till att jag, trots viss förkärlek till litterär eskapism, inte alls har något emot varken realism eller tragik. Det är den trista vardagligheten som gör vissa moderna deckare så tråkiga, tycker jag. Första gången jag i förfäran slår handen för munnen medan jag läser The Shining är under en scen där Jack tänker tillbaka på sin barndom, på när hans far misshandlade hans mor. Det är verkligen en bestialisk scen, men så fruktansvärt bra skriven att den konkurrerar med våldsscenerna i Mörka platser av Gillian Flynn.

 

Våldet är intrikat, ja. Men det fyller ett syfte – och det är att sätta in karaktärerna i sitt sammanhang!

 

Det blev en krånglig läsupplevelse, men jag kommer minnas The Shining som en både hemsk och intressant bok. Läs om du känner dig nyfiken! Och dela gärna med dig av dina åsikter om boken!

/Kriss