Djävulsdoften

image

 

 

De fem sinnena

Nu i oktober kom Mons Kallentofts Djävulsdoften som är den första boken i nya serien med temat de fem sinnena. Fast det där med ny serie är väl en sanning med modifikation. Temat är nytt men det här är den 10:e boken om serien om Malin Fors. Först kom fem böcker med temat årstider sen fyra böcker med temat de fyra elementen. Jag har inte läst alla böckerna om Malin utan bara ett par. Den sista klarade jag inte av att avsluta men det var nog inte författarens fel utan uppläsaren (lyssnade på den som ljudbok) Jag fixade inte hans röst helt enkelt. Nu har jag läst boken den här gången men skulle nog ha kunnat lyssna på den också för det är en annan uppläsare nu.

 

Förfall

I den här boken omplaceras Malin Fors till svenska ambassaden i Thailand i ett desperat försök av Linköpingspolisen att kanske kunna rädda hennes karriär och samtidigt få henne ur vägen då hon börjar bli en fara för både sig själv och andra. Det är som att hon är på ett uppdrag att förgöra sig själv i en stad där alla världens synder samlas och frodas. Drickandet spårar ur totalt, självkänslan ligger vid fotknölarna och hon äts upp av inre demoner. Det är plågsamt att läsa och blir lätt för mycket. Jag blir förbannad på henne, på hennes chefer och kollegorna för att de tillåter henne att fortsätta.

 

Trots sin destruktivitet tillåts hon arbeta och man hittar en svensk kvinna mördad i Bangkok. Malin kallas in som sambandsofficer men kan inte låta bli att lägga sig i för mycket. När sen en ung thailändare med koppling till den döda kvinnan hittas går det riktigt åt helvete eftersom Malin själv kände mannen. Det är nog bara i böcker en polis kan tillåtas göra så många dumheter och misstag och ändå, genom någon slags superhjältekraft, lyckas komma framåt i utredningen och klarar alla prövningar (dessutom kraftigt och konstant berusad). För mig tappar det i trovärdighet rejält och drar ner helhetsintrycket av boken. Men, det är trots allt spännande och som gjort för att bli film.

 

Lukt

Mons Kallentoft har verkligen lyft fram sinnena i boken även om det är rätt klyschigt och ja, speciellt lukterna är framträdande.  Nu har jag aldrig längtat till Thailand även om det ser underbart vackert ut på bild. Serien Bangkok Hilton (Nicole Kidman hamnar oskyldig i ett fängelse i Thailand) var en en skräckupplevelse för mig och har för alltid satt en fullständigt ologisk men hemsk tanke i mig  att det skulle kunna hända mig och därför har Bangkok alltid känns som ett big no no för mig. Den här boken gör inte saken bättre… Sjaskiga hotellrum, korruption, fylla, svett med doft av starka kryddor, som ger mig ångest och obehagskänslor.

 

”Kroppens alla porer öppnar sig, och hon svettas tills lakanet är ett hav under henne, ett stinkande hav, och hon kryper ut till toaletten, dricker det smutsiga vattnet direkt ur kranen…”

 

Gillar du Malin Fors och vill veta hur det går för henne, har varit i Bangkok och/eller gillar deckare med en rå och obehaglig ton i sig (inget för den som föredrar myspysdeckare) är det här en bok för dig.

 

 

Recension: ”Betraktaren” av Belinda Bauer

Artonårige Patrik har Asperger syndrom och en mamma som inte riktigt kan hantera det. Deras relation är minst sagt tyngd och blir inte mindre komplicerad av att hon anklagar Patrik för att ha del i faderns död ett antal år tidigare. Mamman försöker med tveeggade känslor att nå sin son – ändå vill hon aldrig tala om det Patrik vill tala om, nämligen döden. När Patrik börjar en kurs i anatomi öppnar sig en ny värld för honom, men det dröjer inte länge förrän Patriks uppmärksamma sinne ser något som alla andra i klassen missar… Och kanske kan det även leda honom till svar på gåtor i hans eget förflutna.

ÄNNU EN ANNORLUNDA BAUERDECKARE

Även denna Bauerbok börjar inte kännas som en deckare/thriller förrän en bit in i boken, vilket gör mig lite otålig. Dock förbättrar det naturligtvis läsarens förståelse för varför Patrik och hans mamma agerar som de gör och det är värt att lägga lite tålamod på. Jämfört med Bauers succédebut Mörk jord har Betraktaren definitivt en tätare handling från början till slut – och jag tycker verkligen om slutet. Det är inte bara spännande, utan intressant! Nästan lite Den-Store-Gatsby-känsla, mer tänker jag naturligtvis inte berätta. Personligen saknar jag någon att identifiera mig med, men det här är definitivt ännu en läsvärd och annorlunda deckare från Belinda Bauer.

Läs och njut. Att det är ännu ett härligt bokomslag från Modernistas Lars Sundh är bara pricken över i:et.

Ta det lugnt i stormen och fridens liljor!

/Kriss 

Rörgast – Slutet på Ölandskvartetten

Sommar på Öland

Rörgast är den fjärde och sista delen i Johan Theorins Ölandskvartett och utspelar sig under den korta men intensiva sommarsäsongen. Den tid då halva Sveriges befolkning spenderar sin semester, eller åtminstone midsommar, på ön.

Det förflutna

I Rörgast möter vi ”Hemvändaren” en äldre man som återvänder till sitt forna hemland bärandes på ett hat riktat mot familjen Kloss, ägare till Ölandic Resort. Var hatet kommer ifrån avslöjas sakta men säkert i historiska återblickar samtidigt som hämnden trappas upp. Boken innehåller ett par överraskningar där man dunkar sig i pannan och tänker ”självklart”! Avslutet är dramatiskt på flera olika sätt som jag inte tänker avslöja här.

Legender

Som vanligt finns det legender och historier med i boken. Knackningar från en grav, Rörgast (Gravröse med gast) och ett spökskepp. Inte lika kusligt som i Nattfåk men ger ändå en härlig rusk-känsla i fåtöljen ihop med filt och en kopp te.

Växlande karaktärer

Författaren skiftar ofta mellan ett antal karaktärer i kortare kapitel.  Vi får följa Gerlof, tonårspojken Jonas Kloss, ”Hemvändaren” och Lisa – en säsongsarbetande DJ och trubadur – varvat med tillbackablickar i det ”Nya landet”.Växlandet mellan karaktärerna ger fler synvinklar och skapar mer dynamik. Spelet mellan människorna är skickligt uttänkt men innehåller klassiska teman. Hämnd, kärlek, utanförskap och vänskap.

Kan man få önska sig en kvintett?

I fyra böcker har vi fått följa den charmiga Gerlof – den perfekta morfadern tillika en manlig och mindre irriterande Miss Marple. Tillsammans med honom har vi fått följa landskapets växlingar och skiftningar genom de fyra årstiderna . Från ett höstruskigt och dimmigt Alvar, till ett blåsigt och folktomt vinterlandskap vid kusten. Via vårens spirande grönska och slutligen den intensiva turistsäsongen. Jag har längtat till varje bok. För Johan Theorin är bäst i genren ”Ett till synes idylliskt sverige, helst vid kusten, med människor som bär på mörka hemligheter.” Språket, miljöerna och karaktärerna är helt enkelt en eller flera nivåer bättre än de flesta andra deckarförfattare i detta land. Därför önskar en del av mig att han ska skriva en bok till i serien, ”bara en till!” En annan del tycker att serien faktiskt är fulländad som den är så varför skulle han krysta fram en till bok? Efter överläggande bestämmer jag mig. Jag vill inte ha en kvintett. Istället får vi hålla tummarna och sätta vår tilltro till att Johan Theorin har nya spännande romanidéer på lager.

Recension: ”Fatal friends, deadly neighbors” av Ann Rule

Hej svej! Jag heter Kristina Jägfeldt, kallas Kriss, och är den nya skribenten här på Deckarhuset! Jag skriver även i min egen deckarblogg Bokdetektiven och vem jag är kan ni läsa mer om i min eminenta presentation.

 

Jag vill börja med att berätta om en läsupplevelse som började tack vare ett försenat plan…

För vad gör man när planet är sex timmar försenat och man inte fått infon innan man åkte till flygplatsen? Inga problem.

Vi har alltid böckerna.

Jag var i Miami, Florida över jul. Om man nyss tillbringat julafton på en sandstrand behöver man inte gräma sig över ännu några timmar utanför råkalla Sverige. Efter lite rotande i närmaste bokhandel fick jag syn på en väldigt röd liten pocket. De flesta billiga amerikanska böcker har, för att uttrycka mig neutralt, väldigt glassiga omslag (glansiga bokstäver som på denna bok, heter förresten ”partiell lackering”). Inte för att jag har något emot glassiga omslag. Tvärtom är jag smått besatt av bokomslag i många olika stilar. Titeln lät ju lite lagom töntig; ”Fatal friends, deadly neighbors”. Men undertiteln var desto mer intresseväckande; ”and other true cases. Ann Rules crime files; Vol. 16”. Mot kassan, med ett löjligt leende på läpparna. Kvinnan bakom disken gav mig en kort blick.

 

TRUE CRIME I SVERIGE?

Inte för att jag på allvar ägnat mig åt bokbranschen mer än några månader, sedan jag började på förlags- och bokmarknadsutbildningen i Lund, men en deckarfanatiker som jag borde hört talas om subgenren ”true crime” tidigare. Visst finns det böcker om verkliga mordfall även i Sverige, till exempel ”Mördaren i folkhemmet” av författarparet Ebervall och Samuelson. Men vi kallar dem väl inte för ”true crime”? Jag har funderat en del över varför och lär återkomma med lite tankar.

 

BOKEN

Oavsett; kommande flygresa blev ett underbart minne. Det är sällan jag så fullständigt sjunker in i en bok som jag gjorde i denna. När alla sov, stöttade av ögonbindlar och sömnpiller, ägnade jag mig åt verklighetens obehagligheter. På bekvämt avstånd.

Boken består av nio berättelser i varierande längd vilket ihop med Ann Rules enkla engelska gör den väldigt lättläst. Det handlar bland annat om mystiska mordbränder på hotell och om de spektakulära dubbelmorden på läkemedelsmiljardären Shacknais flickvän Rebecca Zahau och hans lille son Jonah. Men den berättelse som berörde mest var den första, ”Fire and Ice: The Powell Family Tragedy”, som följer en ung kvinnas väg mot döden i en destruktiv relation (känn ingen oro för spoilers!).

 

ANN RULE

Ann Rule måste ses som USA:s främsta true-crime-författare och bland hennes mer kända böcker finns ”The Stranger Beside Me”, där hon skriver om sin tidigare kollega och senare avrättade seriemördare Ted Bundy (!). Vid senaste shoppingrundan på nätet fastnade jag dock för ”No regrets” (bok nr 11) och har precis börjat läsa den. Roligt och lockande omslag dessutom!

Återkommer med recension. 

Jag rekommenderar Ann Rule för alla som tycker om deckare i någon form!

Nu ska jag iväg på releasefest på Ordkonst!

 

Fridens liljor!