Recension: ”Dexter – dunkla drömmar” av Jeff Lindsay

Nu fick jag äntligen tid att läsa ”Dexter – dunkla drömmar” av Jeff Lindsay och jag påminns återigen om varför jag älskar böcker.

Boken, som sedan blev älskad tv-serie, är den första i serien om seriemördaren och svärmorsdrömmen Dexter Morgan. Det första som slog mig var hur otroligt bra de – tydligen – lyckats med att hitta rätt personer till de olika rollerna. Dexter, Deborah, Angel, Vince och LaGuerta – alla finns de även mellan bokens pärmar. Till och med Doakes pitbullgestalt finns där (vad överraskad regissören måste ha blivit när de insåg att han fanns i verkligheten!) och det är en underlig känsla att först ha sett serien – förutom sista säsongen som börjar sändas i USA siste juni – och att läsa boken i efterhand. Det fungerar som tur är utmärkt och att jag visste ungefär hur det låg till gjorde absolut ingenting; boken är fortfarande ren njutning. Språket är enkelt och trevligt, men framför allt är det Dexters egen speciella ton jag uppskattar. Det är ingen tvekan om vem han är – och att vi gillar honom skarpt. Jag kommer på mig själv med att gapskratta flera gånger och det beror helt enkelt på att detta är en rolig bok, trots likdelar och minst sagt makabra seriemord…

Dessutom är det en härlig känsla att få återse Miami! Efter att ha varit där två gånger på två år och älskat det från första stund blir det ett plus i kanten för möjligheten att slungas tillbaka till tropiska nätter med röda fullmånar, den där alldeles speciella, varma brisen om kvällarna och till dagens kritvita stränder och mysiga restauranger längs Ocean Drive. Jag har påmints om amerikanarnas vrålåkstendenser på broarna, om Brickells höghus, den mystiska containerön och hur öde gatorna verkar vid Bayside mitt i natten.

Underhållande och intressant är även relationen mellan syskonen Dexter och Deborah, vars djup både bok och serie lyckas förmedla utan att skriva läsaren på näsan. Deb, vilken kvinna, en klockren förebild för alla som gillar regler för att det är så roligt att bryta dem.

Kort och gott – boken rekommenderas starkt och kan bara få full pott!

Någon som läst de andra böckerna? Hoppas på att de håller, för jag tänker inhandla dem alla…

Fridens liljor! /Kriss

Recension: ”Fatal friends, deadly neighbors” av Ann Rule

Hej svej! Jag heter Kristina Jägfeldt, kallas Kriss, och är den nya skribenten här på Deckarhuset! Jag skriver även i min egen deckarblogg Bokdetektiven och vem jag är kan ni läsa mer om i min eminenta presentation.

 

Jag vill börja med att berätta om en läsupplevelse som började tack vare ett försenat plan…

För vad gör man när planet är sex timmar försenat och man inte fått infon innan man åkte till flygplatsen? Inga problem.

Vi har alltid böckerna.

Jag var i Miami, Florida över jul. Om man nyss tillbringat julafton på en sandstrand behöver man inte gräma sig över ännu några timmar utanför råkalla Sverige. Efter lite rotande i närmaste bokhandel fick jag syn på en väldigt röd liten pocket. De flesta billiga amerikanska böcker har, för att uttrycka mig neutralt, väldigt glassiga omslag (glansiga bokstäver som på denna bok, heter förresten ”partiell lackering”). Inte för att jag har något emot glassiga omslag. Tvärtom är jag smått besatt av bokomslag i många olika stilar. Titeln lät ju lite lagom töntig; ”Fatal friends, deadly neighbors”. Men undertiteln var desto mer intresseväckande; ”and other true cases. Ann Rules crime files; Vol. 16”. Mot kassan, med ett löjligt leende på läpparna. Kvinnan bakom disken gav mig en kort blick.

 

TRUE CRIME I SVERIGE?

Inte för att jag på allvar ägnat mig åt bokbranschen mer än några månader, sedan jag började på förlags- och bokmarknadsutbildningen i Lund, men en deckarfanatiker som jag borde hört talas om subgenren ”true crime” tidigare. Visst finns det böcker om verkliga mordfall även i Sverige, till exempel ”Mördaren i folkhemmet” av författarparet Ebervall och Samuelson. Men vi kallar dem väl inte för ”true crime”? Jag har funderat en del över varför och lär återkomma med lite tankar.

 

BOKEN

Oavsett; kommande flygresa blev ett underbart minne. Det är sällan jag så fullständigt sjunker in i en bok som jag gjorde i denna. När alla sov, stöttade av ögonbindlar och sömnpiller, ägnade jag mig åt verklighetens obehagligheter. På bekvämt avstånd.

Boken består av nio berättelser i varierande längd vilket ihop med Ann Rules enkla engelska gör den väldigt lättläst. Det handlar bland annat om mystiska mordbränder på hotell och om de spektakulära dubbelmorden på läkemedelsmiljardären Shacknais flickvän Rebecca Zahau och hans lille son Jonah. Men den berättelse som berörde mest var den första, ”Fire and Ice: The Powell Family Tragedy”, som följer en ung kvinnas väg mot döden i en destruktiv relation (känn ingen oro för spoilers!).

 

ANN RULE

Ann Rule måste ses som USA:s främsta true-crime-författare och bland hennes mer kända böcker finns ”The Stranger Beside Me”, där hon skriver om sin tidigare kollega och senare avrättade seriemördare Ted Bundy (!). Vid senaste shoppingrundan på nätet fastnade jag dock för ”No regrets” (bok nr 11) och har precis börjat läsa den. Roligt och lockande omslag dessutom!

Återkommer med recension. 

Jag rekommenderar Ann Rule för alla som tycker om deckare i någon form!

Nu ska jag iväg på releasefest på Ordkonst!

 

Fridens liljor!