Recension: ”Betraktaren” av Belinda Bauer

Artonårige Patrik har Asperger syndrom och en mamma som inte riktigt kan hantera det. Deras relation är minst sagt tyngd och blir inte mindre komplicerad av att hon anklagar Patrik för att ha del i faderns död ett antal år tidigare. Mamman försöker med tveeggade känslor att nå sin son – ändå vill hon aldrig tala om det Patrik vill tala om, nämligen döden. När Patrik börjar en kurs i anatomi öppnar sig en ny värld för honom, men det dröjer inte länge förrän Patriks uppmärksamma sinne ser något som alla andra i klassen missar… Och kanske kan det även leda honom till svar på gåtor i hans eget förflutna.

ÄNNU EN ANNORLUNDA BAUERDECKARE

Även denna Bauerbok börjar inte kännas som en deckare/thriller förrän en bit in i boken, vilket gör mig lite otålig. Dock förbättrar det naturligtvis läsarens förståelse för varför Patrik och hans mamma agerar som de gör och det är värt att lägga lite tålamod på. Jämfört med Bauers succédebut Mörk jord har Betraktaren definitivt en tätare handling från början till slut – och jag tycker verkligen om slutet. Det är inte bara spännande, utan intressant! Nästan lite Den-Store-Gatsby-känsla, mer tänker jag naturligtvis inte berätta. Personligen saknar jag någon att identifiera mig med, men det här är definitivt ännu en läsvärd och annorlunda deckare från Belinda Bauer.

Läs och njut. Att det är ännu ett härligt bokomslag från Modernistas Lars Sundh är bara pricken över i:et.

Ta det lugnt i stormen och fridens liljor!

/Kriss 

Recension: ”Förkunnaren” av Unni Drougge

Oj, vad det varit fullt upp på sistone – så fullt upp att jag knappt hunnit läsa. Det betyder fullt upp. Det hindrade mig dock inte från att läsa bok nr 2 i den gudomliga serien om Berit Hård; Förkunnaren av Unni Drougge! Första boken, Bluffen, recenserade jag för ett tag sedan på Bokdetektiven och gav den full pott! Tack till Massolit förlag (ett av mina favoritförlag) för recex! Naturligtvis var jag tvungen att läsa vidare om Berit Hård som den överviktiga, tuffa, pilska, minst sagt dekadenta, ormälskande och alldeles, alldeles underbara karaktär hon är…

 

YOGADOFTANDE HANDLING

 

Unni Drougge har tidigare inte skrivit deckare och det är, som jag skrev i recensionen av Bluffen, svårt att avgöra om böckerna verkligen är deckare. Klart är dock att de i så fall är väldigt annorlunda och unika deckare! Den skandalomsusade skvallerjournalisten Berit har äntligen slutat på blaskan ”Veckans OJ!”, men trivs inte riktigt på Arbetsförmedlingens kramkurs. Hon vill hellre jobba. Via en kontakt från första boken, den tidigare utslagna tjackbruden Stina som nu blivit ren och dessutom toppsäljande författare av halvdåliga självhjälpsböcker, får Berit uppdraget att följa den folkkäre artisten Lotuz af Love – han som predikar om ödmjukhet och kärlek, men som plötsligt bränner Koranen under en konsert…

Naturligtvis blir Berit återigen indragen i en både fartfylld, skrämmande och fascinerande serie händelser som sträcker sig ända bort till ett mystiskt ashram i Indien och som slutar på ett minst sagt oväntat sätt. Vem är egentligen denne kjolbärande, strålande Lotuz af Love som alla tycks lyssna på men ingen vet någonting om? (Och som påminner lite vagt om Thomas Di Leva…men det är säkert bara ett sammanträffande.) Varför beter sig människor i hans omgivning så underligt – och varför dör de? Och vad försiggår egentligen i hans pengastinna chakraverksamheter?

 

ANNORLUNDA DECKARE…

 

Visst är det oväntat att Unni Drougge började skriva deckare. Samtidigt tycker jag att hon är trogen sitt författarskap; böckerna är både verklighetsanknutna och till och med lärorika! Och det är sällan en författare klarar av att kombinera underhållning med att förmedla ny kunskap till läsaren.

Varför läsa böckerna om Berit? Jo, för att de är originella, helt unika bladvändare om en oförglömlig karaktär. Det jag tycker så mycket om hos Berit är att hon inte bara är en tuff brud i smaklös leopardförpackning; hon är dessutom mänsklig. Det är verkligen ett fint porträtt av någon som är hård på ytan men inte för den sakens skull okänslig. Berit drabbas av både förälskelser, besvikelser och olycka. Samtidigt är hon så mycket starkare än vad hon själv tror. Att läsa böckerna om Berit Hård är faktiskt som att hitta en ny litterär vän och det var kul att återse henne.

Den enda invändningen jag möjligen har är att böckerna är snudd på för långa, men samtidigt är innehållet aldrig tråkigt och de är väldigt lättlästa. Böckerna kan läsas fristående utan problem, men jag skulle ändå börja med Bluffen – dels för att den är så bra, dels för att det är kul att få följa Berits personliga utveckling!

Nu ska jag dyka in i Betraktaren av Belinda Bauer och klassikern Glaskupan av Sylvia Plath, den sistnämnda boken en del av mitt Klassikerprojekt på Bokdetektiven!

Fridens liljor! /Kriss

Recension: ”Mörk jord” av Belinda Bauer

Det är ganska sällan som jag slutar läsa en bok mitt i. Det hände dock med ”Mörk jord” (Blacklands) av Belinda Bauer och detta för över ett halvår sedan. Jag är glad att jag gav den en andra chans.

 

HANDLING

 

Stevens familj består av hans mamma, lillebror och mormor, men det förflutna påverkar deras liv mer än något annat. För nästan 20 år sedan försvann Stevens morbror Billy och alla drog slutsatsen att seriemördaren Arnold Avery mördade honom, så som han gjorde med de sex andra barn vars död han redan erkänt. Men Stevens mormor kan inte komma över sorgen efter sonen och står varje dag och väntar på honom vid fönstret, medan hennes och resten av familjemedlemmarna tvingas leva i skuggan av vad som hände. Stevens sätt att hantera situationen är att gräva. Han har nämligen bestämt sig för att hitta platsen där morbror Billy ligger nergrävd, någonstans bland de andra barnen på den vidsträckta Exmoorheden. När han slutligen accepterar dess omöjlighet bestämmer han sig istället för att skriva brev till fängelset där Avery sitter av sitt livstidsstraff. Beslutet visar sig vara startskottet på en lek med minst sagt dödliga regler

Läsningen fick som nämnt ingen bra början. Jag blev helt enkelt utless på den ganska miserabla tillvaro som är Stevens liv och en stor del av boken ägnas också åt att beskriva hans verklighet, så som det ser ut i en splittrad familj där alla styrs av det onämnbara. Det handlar om Stevens längtan efter en riktig pappa, om hans komplicerade vänskap med klasskamraten Lewis, om utsatthet och fattigdom. Det är både realistiskt och medvetet skrivet. Och kanske lite väl tungt när jag för tillfället arbetade just med utsatta barn. Socialrealismen fick helt enkelt vänta till nästa arbetsdag.

 

STYRKOR OCH SVAGHETER

 

Nu är jag dock glad att jag gav boken en andra chans, för trots en lite seg första halva ökar bokens hastighet alltmedan Steven kommer närmare Arnold Avery… Eller är det tvärtom? Och faktum är att upplösningen är riktigt, riktigt spännande. Och otroligt bra skriven. Ibland kan jag tycka att Bauer förvillar sig i långa beskrivningar av allt från vad en person tänker medan han äter en smörgås till vad han funderar på medan han drar på sig strumporna – och det sänker bokens takt. Faktum är att en ovanligt stor del av handlingen egentligen utspelar sig inne i människornas huvuden, främst Steven och Averys. Det ökar min förståelse för varför Steven gör det han gör trots att det är farligt, och hur det kanske kan låta när en notorisk pedofil smider sin illvilliga plan. Men det gör också boken mindre spännande. På sätt och vis är boken fram till sista tredjedelen ett sätt för författaren att visa varför bokens karaktärer gör som de gör. Det är riktigt bra gjort, men också lite monotont.

Ändå kan jag inte annat än att rekommendera ”Mörk jord”! Och nu har jag även blivit nyfiken på Bauers två senare böcker, ”Ni älskar dem inte” och nyutkomna ”Betraktaren”, vars omslag också är formgivna av min stora favorit i formgivningsvärlden; Lars Sundh från Modernista.

Oslagbart snyggt och smart!