Det här är den tredje boken i serien om Malin Fors. I de två första böckerna tyckte jag om Malin. En frisk fläkt. Efter att ha läst den tredje boken tycker jag inte om henne längre. Hon har alldeles för många komplicerade problem som stjäl fokus från intrigen. Allvarligt talat, behöver svensk kriminallitteratur ännu en alkoholiserad misslyckad olycklig polis? Det var nytt och spännande för ett decennium sedan, nu är det gammal skåpmat. Allt är så svart och eländigt för personerna i den här historien att jag nu gått och dragit på mig en släng av depression.

De tidigare böckerna har haft driv, de har fångat och behållit mitt intresse, men den här historien håller inte ihop. Den har inte, som traditionellt är, en början, mitten och ett slut, den har en hel massa ingångar, men ingen riktig fart framåt. Att historien har ett antal olika jag upplever jag personligen besvärande. Den dödes röst är däremot ett intressant grepp. Det skulle jag vilja se utvecklas.

Jag saknar de välbalanserade historierna som de två första böckerna bjöd på. Gick det för fort att få till den tredje boken? Snälla Mons, du som skriver så bra, låt oss få tillbaka en frisk fläkt i problemlösarens roll, låt den eländiga Malin dö av skrumplever och introducera en ny kvinna! En pigg, glad och lycklig kvinna, och låt dina fantastiska intriger få blomma ut och ta det utrymme de förtjänar i anspråk!  Jag väntar spänt.

Detta är en kortroman som Läckberg skrev som  juldeckare till en stor svensk damtidning 2006.

I denna historia får vi följa Martin Melin… opps… Molin menar jag ju, då denne åker ut till Valön för att fira jul med sin flickvän och hennes familj. En snöstorm drar in över ön och bryter all kontakt med fastlandet, den gör det även omöjligt för julfirarna att lämna ön. Kort där efter sker ett dödsfall… Vid en första granskning så skulle det mycket väl ha kunnat varit ett helt naturligt dödsfall… men Martin Molin råkar känna en svag men distinkt doft av mandel i den dödes dricksglas…

Jag gillar formatet, det känns lite gammaldags och mysigt. Den går utan problem att läsa ut boken på en eftermiddag även om man inte läser särskilt snabbt.

Läckberg har dock i mitt tycke inte helt bemästrat detta lite speciella format, första halvan av boken blir lite intetsägande då hon försöker klämma in lite väl mycket handling på väldigt få sidor. Detta bidrar till att det i början kan vara lite svårt att särskilja alla karaktärerna. Men i andra halvan av boken vänder det och det hela blir det riktigt bra. Historien är charmig om än något för mycket vinklad mot sorg och känslor för min smak. Den är dock helt klart underhållande.

En liten parantes är dock att i stort sätt hela den här historien (som är inspirerad av en gammal deckarhistoria) redan har figurerat i modern tappning i ett CSI avsnitt. Har man sett detta förstår man ganska snart var det hela handlar om.