Flickan under jorden

Elly Griffiths. Då benrester påträffas i saltängarna utanför King´s Lynn i Norfolk blir arkeologen Ruth Galloway ombedd att bistå polisen i deras utredning. Man befarar att det kan röra sig om kvarlevorna efter en flicka som försvann för tio år sedan. Benresterna visar sig stamma från järnåldern och Ruth tror att hennes polisiära karriär är över. Då ytterligare en liten flicka försvinner inleds en intensiv jakt på gärningsmannen, och Ruths kunskaper om hedniska riter visar sig värdefulla för utredningen. Förutom det rent professionella kommer hon allt närmre polisen Harry Nelson som, hårt pressad, leder utredningarna på de försvunna flickorna.

Gärningsmannen tycks vara beläst och har goda arkeologiska kunskaper. När Ruth börjar få hotfulla meddelanden väcks därför en tanke om att gärningsmannen kan vara någon i hennes bekantskapskrets.

Detta är Elly Griffiths debutroman, vilket gjorde mig lite förvånad. Av någon anledning kändes det som om det borde finnas fler böcker om Ruth innan denna.

Jag har lite svårt för de korthuggna meningarna, och trodde inledningsvis inte att jag skulle tycka så bra om boken som jag sedan gjorde. Vips så hade jag läst ut boken, och kommer på mig själv med att sakna Ruth. De senaste böckerna jag har läst där en kvinna innehavt huvudrollen har det rört sig om en stark och självständig karaktär. Elly Griffiths har istället skapat en hjältinna som är den raka motsatsen. Ruth är medelålders, osäker i sig själv, något av en enstöring och en vilsen själ… och ändå fascinerar hon mig. Med andra ord är det en hyfsat bra debut, och jag ser fram emot en fortsättning på historien om Ruth. 

.

Deckarfototävling: Vinnare nr 1

Första vinnaren i vår Sommardeckarfototävling blir Maja från Stockholm. Hennes text till bilden ovan lyder:

För mig spelar det ingen större roll VAR man läser, utan det är HUR man läser som är viktigt. Läser man en bok som kryllar av gangster så måste man liksom leva sig in i den. Vad passar bättre som bokmärke till en sådan bok än en tusenlapp? Gissa om man får många blickar på tunnelbanan 😉

 

Grattis Maja, du får en present med posten, men vi skulle verkligen inte rekommendera någon att göra som du! 😉

 

Vill du vara med i fototävlingen? Klicka här…

 

TV tips: Harper’s Island

Enligt mig det bästa som hänt deckar/thriller/spännings/vem-är-mördare genren på mycket länge 🙂

Under seriens 13 avsnitt kommer dess karaktärer att slaktas en efter en… det låter lite B-igt men i själva verket känns det som en modern 10 små negerpojkarna (men mycket mer blodig och våldsam)

Tråkigt nog verkar TV4, som ska visa serien i Sverige, helt ha slaktat serien innan den ens har börjat… enligt bloggen på TV Planeten så kommer första avsnittet att visas 29 juni klockan 23:40!!!

Sakta vi gå genom stan..

Jag var på väg från jobbet vid halv tio-tiden häromkvällen och eftersom det varit en regnig dag som fick en solig kväll valde jag att gå hem, trots att det tar nästan dubbelt så lång tid (något jag sällan gör när det snöar och är kallt, kan jag väl säga.. ).

Det spelar ingen roll att jag är född och uppvuxen i Stockholm, jag slås gång på gång av hur otroligt vacker staden är! I alla årstider, egentligen (men jag har en tendens att alltid tycka att den årstid det är just för stunden är den bästa – utom vintern. Vintern tycker jag aldrig, aldrig om).

Idag hade jag egentligen tänkt gå raka vägen hem, men eftersom det fortfarande var sol, och det dessutom blivit riktigt varmt, satte jag mig i en av hammockarna som Stockholms stad varit så gulliga och satt ut efter vägen och läste en halvtimme (jag har precis börjat på Rov av S.J. Bolton som jag på förhand känner mig lite skeptisk mot då den ska vara lite spöklik – jag gillar ju egentligen inte spöken). Allvarligt talat, den som kläckte idén med hammockarna och de små bryggorna man får sitta på är värd ett stort fång rosor! Bryggorna var tyvärr upptagna av glada tonåringar  den här kvällen, men det var en sådan vacker kväll att jag storsint tänkte ”Vad mysigt för dem!” – vädret gör mycket för ädelheten.. 😉 

Egentligen skulle ni få se bilder på hammockarna och bryggorna som är perfekta att sitta och läsa på, men eftersom jag är en glad amatörfotograf var de bilderna tyvärr alldeles för suddiga. Istället får ni ett potpurri från de skarpa bilderna från min väg hem genom Stockholmskvällen: svallvågor, en liten träbro med blommor (fast blommorna syns knappt när bilden är så liten – men det ÄR jättefint på riktigt) och det magiska ljuset som ligger över Stockholm i skymningen.. 🙂

Boktips, någon?

När jag åker på semester en vecka är det två böcker som får följa med. Man ska ju göra en massa annat än att läsa, se på kyrkor, gå på museum, ja – ni vet. När man ska ge sig av på segelsemester är det annorlunda. Då har man entimmes vakter i rullande schema, och på tre innebär det två lästimmar en jobbtimme. Dag ut och dag in. Vecka efter vecka.

Normalt sett ligger båten vid start hemma vid bryggan och man kan lasta henne tills hon är fullproppad. I år går inte det. VI har vår segelbåt ute i Europa i år. Vi ska åka tåg ner och var och en av oss tre i familjen får bara ta med det man själv orkar släpa på. DET blir en utmaning när det gäller böcker. Jag har lyckats muta sonen att få använda lite av hans väska om det blir plats över, medan maken är stenhård. NEJ. Bär själv…  SÅ! Eftersom jag inte kan ta en bok per dag med mig, det vill säga för rutten i år ungefär 60 böcker, så måste jag vara mycket återhållsam. Noga med vad som får följa med. Hade vi rest i civiliserade trakter hade jag kunnat handla efter vägen, men längs Europas kanaler finns mest vacker utsikt, flora och fauna. Då och då hittar vi säkert en bokhandel, men det blir i sommar i så fall en FRANSK bokhandel. Min franska lämnar en hel del övrigt att önska, så jag vågar inte chansa.

Nu mina vänner behöver jag hjälp så att jag inte släpar på något ”stolpskott”.  Snälla?!

Är jag lättpåverkad eller vad?

För en tid sedan läste jag En plats i solen (Marklund) och blev då helt otroligt sugen på spanskt öl…

Nu håller jag som bäst på att beta mig igenom en episk fantasy serie, The Wheel of Time (vilket även är anledningen till att jag inte läst någon deckare de senaste veckorna) och nu har jag istället blivit otroligt sugen på ugnsrostad/grillad kyckling med rotfrukter som av en händelse figurerar flitigt på middagsborden i boken…  

…hmmm är jag lätt påverkad eller vad?!

Döden löser alla problem

Det är ingen hemlighet att jag är en stor beundrare av Reginald Hill. Han blandar intelligenta och skarpsinta inlägg med massor av humor. Jag avgudar Andy Dalziel, och det var med stor bestörtning som jag insåg att denna känsla inte delades av alla (Jessica har t.ex. påpekat att hon tycker att han är väldigt osympatisk). Det jag gillar är frispråkigheten och kvickheterna som flödar ur ”den tjockes” mun.

Dalziel befinner sig på ett vilohem för att återhämta sig från en ”nära döden upplevelse” (se boken ”Dalziels död”). Sandytown verkar vara den ideala platsen för att återfå sina krafter: en lugn by som utmärkt sig för att vara ett högsäte för olika former av läkekonst. Dalziels vila blir dock inte allt för långvarig. Under den lugna fasaden bubblar intriger och aggressioner. Kulmen nås då stans största profil, Lady Denham mördas mitt under sin egen fest. Att hon lyckats göra sig ovän med i stort sett hela byn, i kombination med sin stora förmögenhet, gör att motiven hopar sig från olika håll och kanter. I stort sett alla som vi får stifta bekantskap med kan anses ha motiv till mordet. Dalziel hamnar mitt upp i detta och många av hans nya vänner finns på listan av misstänkta. Eftersom han fortfarande är sjukskriven är det Pasco som har hand om utredningen. Den tidigare lugne och korrekte Peter har i Dalziels frånvaro anammat mycket av sin chefs beteende. Pasco blir inte helt förtjust av den hjälp han får från Dalziel och dennes nye vän, psykologistudenten Charlie Heywood.

Det bär mig emot att säga någonting negativt om en av mina favoriter. Jag måste dock erkänna att jag tyckte att historien var lite ojämn. Vissa delar är riktigt bra, medan andra bara känns som transportsträckor. De drygt 600 sidorna hade med fördel kunnat kortas ner 100 sidor. Har man inte tidigare följd Dalziel och Pasco tycker jag inte att man bör börja med denna bok då den är alldeles för beroende av att man känner till bakgrunden och dynamiken mellan karaktärerna. Har man å andra sidan tidigare stiftat bekantskap med Dalziel och Pasco är detta en bok som man inte får missa! Vi får betrakta mordet utifrån tre olika perspektiv, någonting som gör att historien sticker ut lite från tidigare böcker i serien om Yorkshire-poliserna.