Rov igen

(S.J. Bolton) Tora Hamilton har flyttat till Shetlandsöarna med sin man, som kommer från en av öarna. När hon gräver en grop i torvmarken på sin gård för att begrava sin älskade häst, hittar hon liket efter en ung kvinna. Vid första anblick verkar det mycket gammalt och inte helt ovanligt i området. Tora som är läkare upptäcker en del tecken som tyder på att det faktiskt är ett mordoffer från nutiden, och hon forskar i de lokala sägnerna och legenderna trots att hon blir avrådd från alla håll, inte minst av hennes make. Här finns hemligheter mörka nog värda att mörda för.

Någon försöker med alla medel stoppa Tora.  Vem kan hon lita på? Sin man? Polisen? Läkarna vid sjukhuset? Eller ingen alls?

Ytterligare en debutroman om lik funnet i torvmosse. Det verkar vara på modet, bland debutanter i år.  Eftersom jag precis läst en bok i samma miljö – Flickan under jorden – var jag måttligt spänd. Där fick jag tji – den var så spännande att jag sträckläste hela natten. Storyn var så spännande att jag måste erkänna att jag inte lade så mycket tid på att fundera över karaktärsbeskrivningar och miljöbeskrivningar som jag brukar. Det borde väl vara ett gott nog betyg!

Läs Jessicas recension av samma bok här…

Rov

(Sacrifice) S.J. Bolton. Helt ny bekantskap för mig igen, och jag är mycket, mycket positivt överraskad! När jag läste baksidetexten tänkte jag att det här inte skulle vara en bok för mig alls: forntida runor, rituella mord och kopplingar till urgamla sägner – vanligtvis inte min kopp te, helt enkelt!

Bolton har dock lyckats skapa en mycket originell deckare (som utspelar sig på Shetlandsöarna), fullkomligt späckad med action och spänning och intressanta karaktärer. När jag hade ca tio sidor kvar sa jag till en kompis: ”Jag fattar inte hur hon ska lyckas slutföra den här deckaren, eller tror du att det är en sådan där jobbig bok där allt bara tar slut utan att allt får sin lösning?” men Bolton lyckades, och för det är hon värd allt beröm!

Trots att storyn på sina ställen kanske är lite väl fantasifull är den på det stora hela väldigt spännande och jag rekommenderar den varmt! 🙂

Sakta vi gå genom stan..

Jag var på väg från jobbet vid halv tio-tiden häromkvällen och eftersom det varit en regnig dag som fick en solig kväll valde jag att gå hem, trots att det tar nästan dubbelt så lång tid (något jag sällan gör när det snöar och är kallt, kan jag väl säga.. ).

Det spelar ingen roll att jag är född och uppvuxen i Stockholm, jag slås gång på gång av hur otroligt vacker staden är! I alla årstider, egentligen (men jag har en tendens att alltid tycka att den årstid det är just för stunden är den bästa – utom vintern. Vintern tycker jag aldrig, aldrig om).

Idag hade jag egentligen tänkt gå raka vägen hem, men eftersom det fortfarande var sol, och det dessutom blivit riktigt varmt, satte jag mig i en av hammockarna som Stockholms stad varit så gulliga och satt ut efter vägen och läste en halvtimme (jag har precis börjat på Rov av S.J. Bolton som jag på förhand känner mig lite skeptisk mot då den ska vara lite spöklik – jag gillar ju egentligen inte spöken). Allvarligt talat, den som kläckte idén med hammockarna och de små bryggorna man får sitta på är värd ett stort fång rosor! Bryggorna var tyvärr upptagna av glada tonåringar  den här kvällen, men det var en sådan vacker kväll att jag storsint tänkte ”Vad mysigt för dem!” – vädret gör mycket för ädelheten.. 😉 

Egentligen skulle ni få se bilder på hammockarna och bryggorna som är perfekta att sitta och läsa på, men eftersom jag är en glad amatörfotograf var de bilderna tyvärr alldeles för suddiga. Istället får ni ett potpurri från de skarpa bilderna från min väg hem genom Stockholmskvällen: svallvågor, en liten träbro med blommor (fast blommorna syns knappt när bilden är så liten – men det ÄR jättefint på riktigt) och det magiska ljuset som ligger över Stockholm i skymningen.. 🙂