Döden löser alla problem

Det är ingen hemlighet att jag är en stor beundrare av Reginald Hill. Han blandar intelligenta och skarpsinta inlägg med massor av humor. Jag avgudar Andy Dalziel, och det var med stor bestörtning som jag insåg att denna känsla inte delades av alla (Jessica har t.ex. påpekat att hon tycker att han är väldigt osympatisk). Det jag gillar är frispråkigheten och kvickheterna som flödar ur ”den tjockes” mun.

Dalziel befinner sig på ett vilohem för att återhämta sig från en ”nära döden upplevelse” (se boken ”Dalziels död”). Sandytown verkar vara den ideala platsen för att återfå sina krafter: en lugn by som utmärkt sig för att vara ett högsäte för olika former av läkekonst. Dalziels vila blir dock inte allt för långvarig. Under den lugna fasaden bubblar intriger och aggressioner. Kulmen nås då stans största profil, Lady Denham mördas mitt under sin egen fest. Att hon lyckats göra sig ovän med i stort sett hela byn, i kombination med sin stora förmögenhet, gör att motiven hopar sig från olika håll och kanter. I stort sett alla som vi får stifta bekantskap med kan anses ha motiv till mordet. Dalziel hamnar mitt upp i detta och många av hans nya vänner finns på listan av misstänkta. Eftersom han fortfarande är sjukskriven är det Pasco som har hand om utredningen. Den tidigare lugne och korrekte Peter har i Dalziels frånvaro anammat mycket av sin chefs beteende. Pasco blir inte helt förtjust av den hjälp han får från Dalziel och dennes nye vän, psykologistudenten Charlie Heywood.

Det bär mig emot att säga någonting negativt om en av mina favoriter. Jag måste dock erkänna att jag tyckte att historien var lite ojämn. Vissa delar är riktigt bra, medan andra bara känns som transportsträckor. De drygt 600 sidorna hade med fördel kunnat kortas ner 100 sidor. Har man inte tidigare följd Dalziel och Pasco tycker jag inte att man bör börja med denna bok då den är alldeles för beroende av att man känner till bakgrunden och dynamiken mellan karaktärerna. Har man å andra sidan tidigare stiftat bekantskap med Dalziel och Pasco är detta en bok som man inte får missa! Vi får betrakta mordet utifrån tre olika perspektiv, någonting som gör att historien sticker ut lite från tidigare böcker i serien om Yorkshire-poliserna.

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , , av Erica. Bokmärk permalänken.

Om Erica

Namn: Erica

Roll: Bloggskribent

Ålder: 26

Om mig: Är ursprungligen från Gävle men flyttade till Stockholm för några år sedan då jag började plugga. Studierna tar ganska mycket tid men jag försöker klämma in en skönlitterär bok så ofta jag kan. Började läsa deckare på allvar när jag gick i 4an och har sedan dess hållit fast vid att Agatha Christie är "the queen of crime". Favorit bland deckarförfattare: Agatha Christie och Reginald Hill

Gillar framför allt denna typ av deckare: Pusseldeckare

8 svar på ”Döden löser alla problem

  1. Jag ska väl inte säga så mycket om Dalziel egentligen, har som sagt läst väldigt lite av Reginald Hill. Föredrar dock generellt hjältar som sparkar uppåt istället för nedåt – men det kanske han gör mer i resterande böcker?

  2. Nja… han sparkar nog mest åt alla håll… ibland får han in en välriktad spark på någon som verkligen förtjänar det, och ibland kanske han själv borde få en spark…

  3. Pingback: Deckarhuset.se » Döden löser alla problem - igen!

  4. Åh, jag har precis läst den och jag ÄLSKAR Reginald Hill! Visst hade boken kunnat bantas lite, men jag njöt av de flesta sidorna. Jag brukar alltid få skratta när jag läser Hills böcker, men här var det ju extra många tillfällen. Framför allt i första delen är det omöjligt att inte känna Jane Austens andedräkt – fantastiskt! Finns det månne fler deckarförfattare som har humor?

  5. Oooo, det finns många deckarförfattare med humor! Fast det beror kanske lite på vilken sorts humor man har (jag är själv ganska förtjust i ironi och sarkasm, torr brittisk humor)…
    Mark Billingham brukar få mig att skratta, men så har han också varit stand up-komiker 🙂

  6. Det låter lovande! Jag har läst många bra deckare, men humorn har det oftast varit lite skralt med. Fast du har en poäng där; om man inte förstår skämtet är det kanske inte så stor chans att man roas heller 🙂
    Ironi och sarkasm är även jag väldigt svag för, så jag litar på ditt omdöme och ska snarast införskaffa Billingham, som är helt otestad för mig. Vi får se om jag återkommer och gnäller eller tackar sedan…

Kommentarer är stängda.