Min vecka i deckarens tecken

Vi kan än en gång konstatera att sommaren är deckarens årstid. Inte bara på grund av att vi ligger på stränder eller i hängmattor med våra älskade mordgåtor, även de skilda TV kanalerna har fattat vad det är vi vill titta på under sommaren. Förra veckan missade jag en massa spännande avsnitt på grund av att jag var dåligt underrättad om vad som sändes. Bättring! tänkte jag, och bestämde mig för att jag denna vecka ska ligga steget före. Efter en snabb koll i TV-tablån kan jag konstatera att mina kvällar den stundande veckan ser ut som följer…

Måndag, kl 21.00, SVT 1 – Kommissarie Montalbano.

Tisdag, kl 21.00, SVT 1- Morden i Midsomer.

Onsdag, kl 20.00, TV 4 – Miss Marple.

Torsdag, 21.00, kanal 9 – Agatha Christie: ett karibiskt mord (ja, Persbrandt och ”Oskyldigt dömd” kommer i andra hand när jag måste välja mellan honom och Christie).

Fredag, 19.55, kanal 9 – Kommissarie Dalgliesh, följt av kommissarie Morse kl 21.00.

Lördag, 19.55, kanal 9 – Dalziel och Pasco.

Söndag, 21.00, TV 4+ – Poirot, två avsnitt i följd.

Ni kanske undrar om jag inte tänker göra någonting annat än att titta på TV under sommaren. Det fina vädret borde ju vara skäl nog att inte sitta inne framför TV:n. Svårt val det där… ska man hoppas på regn för att rättfärdiga TV tittandet?

Expiation

…heter det tredje och avslutande avsnittet av första säsongen med Lewis, och det avsnittet var fullt av krångliga familjeband och det är som om det hade varit nyckelfest men med väldigt höga insatser. En hunsad man, en alfahanne, och en av deras fruar har en hemlighet.

Whom the Gods Would Destroy

Lewis, den ständiga tvåan har blivit etta och fått en egen assistent att vara lite dryg mot. Han har anammat några drag av vår käre Morse: han dricker öl och har ingen fru (hon dog i en bilolycka, tydligen) men annars är det den samma charmige britt från norr. I den här första episoden är det några gamla skolkompisar som har en del prylar i garderoben som börjar bubbla upp och ett svåruppvecklat nystan presenterar sig för vår Lewis.

Gurra gör entre

Gehennas orm är en rulle som har många av de komponenter man vill ha av en skön Morse. Lewis blir tvungen att bjuda Morse på ölet när dom är på puben och Lewis själv i vanlig ordning bara tar ett glas juice. Att snappa upp små detaljer som blir direkt avgörande ligger också på Lewis bord. Men det är något med just den här Morsen som gör att man efteråt känner sig som efter en pizza: mätt och en smula äcklad. Familjen som står i fokus i filmen har en pappa som är stel som en pinne, en mamma som är skönt aristokratisk av sig, en dotter som är galen och en kusin som är en grävande journalist för någon halverkänd kvällstidning. Den är bra på sina håll, men våra hjältar är lite väl långt ifrån lite för länge för att det ska vara någon helspänning.

Dessa oemotståndliga män…

Ja, dessa män, alltså… Tydligast är väl Colin Dexters kommissarie Morse: Är det överhuvudtaget någon kvinna, oberoende av ålder, som inte förälskat sig i Morse – i någon av böckerna? Och vad ser de i honom egentligen – en försupen, vresig gammal gubbe som inte gör en människa glad? Samma med Larssons Mikael Blomkvist: kvinnorna faller som furor (han är ju dock inte fullt lika otrevlig och försupen, men jag har ändå svårt att se charmen). Vet dock att jag har många vänner som inte alls håller med mig i Larsson-fallet och menar att det är ju nästan ingen som egentligen är kär i Blomkvist, men ändå… Fenomenet är vanligt förekommande i deckare – varför är det så?

P.S Tilläggas bör väl att jag gillar både Dexter och Larsson skarpt! Det är bara att just den här detaljen förbluffar mig… 🙂