Plum Island

Nelson DeMille. Klar med min första DeMille, och är lite kluven. Boken är skriven med humor och farten är det inget fel på – de två första tredjedelarna i alla fall. Min pocketversion var 589 sidor lång, och den hade gärna fått vara 100-150 sidor kortare (men mer koncis) för slutet känns lite väl segt och långdraget. Trots det är det en bra deckare, med ett riktigt kul förord (i min version, fanns inte med i de första upplagorna) där DeMille förklarar varför han valt att skriva en serie med John Corey och att det var ett medvetet val att göra honom till en riktig machoman.

Som sagt, eftersom boken är skriven med humor, och DeMille av och till driver med Corey, tycker jag att det funkar riktigt bra. Mordgåtan bjuder på några riktiga överraskningar och därför är det i mitt tycke en klart läsvärd bok.

Vilket språk läser du på?

Apropå enkätsvaren här nedan hamnade vi i en kommentardiskussion (som tyvärr försvann på grund av tekniska problem…) om vilket språk man helst läser på. Själv läser jag nästan uteslutande på engelska och det främst av två skäl: 1. Jag vill hålla engelskan någorlunda fräsch och eftersom jag framförallt läser engelska och amerikanska författare är detta ett utmärkt sätt. 2. Svenska översättningar är ofta riktigt dåliga och man kan nästan höra (ord för ord) hur meningen skulle låtit på engelska istället.

Eftersom jag inte skäms över att läsa böcker på engelska på tunnelbanan är jag alltså ett svennepretto. Jag tror jag kan leva med det.. 😉

Veronica Mars…

Förra veckan hamnade jag mitt i SVT:s Veronica Mars-maraton (med Kristen Bell i huvudrollen som vi f.ö. även sett som Elle Bishop i Heroes). Tyvärr kom jag in mitt i (tror de hade kört ett antal avsnitt varje dag hela veckan?) så jag har fortfarande inte riktigt koll på hur serien hänger samman från början till slut, men hooked blev jag likafullt! Ja, hur ska man beskriva serien egentligen? Det är som en blandning mellan en deckareserie och en tonårstv-serie (á la Bevvan eller The O.C.) och eftersom jag lätt fastnar i båda typerna av serier så var det väl inte så konstigt att jag hade svårt att slita mig från TV:n (var dessutom uppe i fjällen, så jag var så där härligt trött i kroppen efter en lång, skön skidtur – mmm, perfekt!).

Återigen slogs jag dessutom av tanken vad perfekt format TV-serier med entimmes-avsnitt är (jämfört med kortare avsnitt eller filmer) – och vilken lyx det är när man dessutom kan se mer än ett avsnitt i följd.. 🙂

Tjuvtitt…

Idag har jag varit dålig. Jag har läst synopsen till både Careless in Red av Elizabeth George (som borde komma i pocket snart – yay!) och Scarpetta av Patricia Cornwell (som just kommit i hardback – jag kommer få vänta ett tag tills den kommer i pocket, med andra ord.. 🙁 ). I vanliga fall brukar jag kunna hålla mig, så jag vet så lite som möjligt om böckerna innan jag börjar läsa – det maximerar läsupplevelsen tycker jag!

Halvtidsrapport…

Jag har nu kommit halvvägs genom Plum Island och måste säga att jag är positivt överraskad! Storyn är spännande och tar oväntade vändningar som gör att jag än så länge inte har någon aning om hur det ska sluta. DeMille har valt att presentera sin hjälte John Corey som en stereotyp macho-polis (alfa-hane med pistolen ständigt redo), men han gör det med humor – det här känns riktigt bra! Hoppas bara att storyn håller hela vägen ut och att DeMille lyckas knyta ihop säcken lika bra som han börjat.

Ny bekantskap på gång

Det har varit många engelska deckare för mig senaste tiden, och var därför sugen på en amerikansk istället. Har beställt Nelson DeMilles Plum Island och är jättespänd – har inte läst något av honom tidigare men han har producerat mycket så om jag skulle gilla det finns det mer att hämta.. 🙂