Luftslottet som sprängdes

Äntligen kunde jag gå och se den tredje och sista delen av Millenniumtrilogin efter hosta och utomlandsvistelse

Jag älskar Stieg Larssons böcker om Lisbeth Salander och den första filmen infriade mina förväntningar. Film nummer två var lite av en besvikelse och jag var beredd på att även den här bara skulle bli en halv ok film men den var bättre än förväntat och helt klart bättre än tvåan!   Som förväntat så har man tagit bort scener och trådar från boken eftersom allt helt enkelt inte får plats men till skillnad från den andra filmen så valde man här rätt trådar.

Noomi Rapace är som vanligt strålande som Lisbeth Salander även om Lisbeth Salander som karaktär är nedtonad jämfört med tvåan. Michael Nyqvist  är tack och lov inte är lika tafflig som i förra filmen.

Läs min recension av film nr två här

Dessa oemotståndliga män…

Ja, dessa män, alltså… Tydligast är väl Colin Dexters kommissarie Morse: Är det överhuvudtaget någon kvinna, oberoende av ålder, som inte förälskat sig i Morse – i någon av böckerna? Och vad ser de i honom egentligen – en försupen, vresig gammal gubbe som inte gör en människa glad? Samma med Larssons Mikael Blomkvist: kvinnorna faller som furor (han är ju dock inte fullt lika otrevlig och försupen, men jag har ändå svårt att se charmen). Vet dock att jag har många vänner som inte alls håller med mig i Larsson-fallet och menar att det är ju nästan ingen som egentligen är kär i Blomkvist, men ändå… Fenomenet är vanligt förekommande i deckare – varför är det så?

P.S Tilläggas bör väl att jag gillar både Dexter och Larsson skarpt! Det är bara att just den här detaljen förbluffar mig… 🙂