Vågspel

vågspel

Ann Rosmans Marstrands-serie

Vågspel är Ann Rosmans sjätte bok om Karin Adler, polis och seglarfantast bosatt på Marstrand. De tidigare böckerna har framförallt utspelat sig på och kring Marstrand. I den här boken får Ann åka på tjänsteresa till Orkneyöarna.

Havslegender och dykare

Som vanligt är det en hel del båtar i Anns böcker i den här handlar det mycket om dykare. Det är inte svårt att förstå att hon fastnade för historierna om de norska pionjärdykarna som under oerhört svåra förhållanden hjälpte till att bygga upp den norska oljeindustrin. I den här boken får en av de bästa dykarna ”svensken” i uppdrag att hjälpa till med att hitta en skatt på ett gammalt vrak som gick på grund vid Orkneyöarna 1916. Skeppet HMS Hampshire i sig är en mytomspunnen då det sägs att den fraktade guld från den ryska tsarfamiljen. Till det läggs lite skotsk folkmyt om Selkies, varelser som lever som sälar i havet men kan bli människor på land. Gillar man folkmyter kan jag rekommendera en helt magisk tecknad film om Selkies som heter Havets sång. Passar hela familjen från 7 år.

Morddelen

I Anns böcker är det historiska legender och havet som är huvudfokus men nutid och dåtid knyts ihop med någon form av brott. När man hittar en tom svensk segelbåt  med blodspår på drift kring Orkneyöarna ber polisen i Skottland om hjälp från Sverige. Karin blir ditskickad ihop med Folke till kollegan Roberts förtret. För er som läst Anns tidigare böcker så vet ni att Folke är lite speciell kollega…

Perfekt sommarläsning

Det här är verkligen en perfekt bok för sommaren, speciellt om man är vid havet. Gillar man att få i sig lite historik på ett lättsamt sätt så är det inte svårt att sätta ett bra betyg. Vill ni läsa våra recensioner av Anns tidigare böcker plus en interjvu så sök på Marstrand i sökrutan. Debutboken heter Fyrmästarens dotter.

 

Rekommenderad sommarläsning: Linda

Sommaren är här och med den förhoppningsvis många långa lediga dagar. Här är mina deckartips för en dag på stranden, i hängmattan eller på balkongen.

Havskatten av Ann Rosman

Det är få saker som är mer sommar för mig än den svenska skärgården. Som bekant finns det många bra svenska deckarserier som utspelar sig i den svenska skärgården. I Ann Rosmans böcker bor dessutom kriminalpolisen Karin Adler på sin båt. Visst låter det härligt på sommaren, men jag vet inte om jag skulle uppskatta det på vintern.

För en dag i skärgården rekommenderar jag den senaste boken i serien, Havskatten.

Läs fullständig recension…

Märkta för livet av Emelie Schepp

Emelie Schepp gav ut sin första bok, Märkta för livet, på eget förlag. Hon blev snabbt en av Sverige främsta egenutgivare och har sedan dess skrivit kontrakt med bokförlaget Wahlström & Widstrand så att hon kan ägna mer tid åt skrivandet.

Jag rekommenderar Märkta för livet som är en lysande debut. Kanske inspirerar den dig till att ta tag i dina egna författardrömmar i sommar.

Läs fullständig recension…

Deckarpodden

Jag ser dessutom fram emot Deckarpodden med Emelie Schepp och Sofie Sarenbrant som har premiär den 18 juni. I tio avsnitt kommer de berätta för oss hur det egentligen är att vara deckarförfattare.

Havskatten av Ann Rosman

Havskatten är den femte boken i serien om polisen Karin Adler, och den har liksom resten av Ann Rosmans tidigare böcker en förankring i historien där trådarna knyts samman på slutet. Det märks att Ann Rosman kan trakten och dess historia och att hon har gjort omfattande research. I Havskatten får den historiska berättelsen lika stort rum som den i nutid. Inte mig emot och jag hade gärna sett att hela boken hade dedikerats till den. Så bra är den.

Marstrand, 1906

Kurorten Marstrand besöks av kung Oscar II på somrarna och med honom följer Sveriges societet. Direktör Lundberg med familj anländer till Turisthotellet i Marstrand sommaren 1906 i hopp om att kurera äldsta dottern Karolinas hosta samt hitta en make till henne. För att få ärva morföräldrarnas slott krävs nämligen att hon hittar en lämplig make.

Nutid

En man hittas död i det numera förfallna Turisthotellet. Karin Adler och hennes kollegor utreder mordet. Det visar sig att många på orten tyckte illa om den mördade mannen då han varit väldigt aktiv i lokala frågor och skrivit otaliga insändare till ortens tidning. 

Ingrid Hedströms Madam Poirot

I våras kom den senaste i raden, Rekviem i Villette , av böcker med den kvinnliga undersökningsdomaren Martine Poirot ut i handeln.

Jag har haft den ligga till sig på mitt nattduksbord och nu i julhelgen var det till slut dags.

 

Vi kastas här in i ett drama där mammor med spädbarn mördas på de mest gruvliga vis.

Uppblandad med lite terrorism, såväl höger som vänster, och historien håller mig bunden till dess jag läst sista sidan.

 

Jag erkänner gärna att den första boken om Mme Poirot, Lärarinnan i Villette,

Inte gjorde något som helst intryck på mig, men det har ändrats drastiskt. Nu när vi nått bok nummer fem är jag fast.

 

Vad är det då som gör att jag, trots motsträvigheten i början, dras till Hedströms böcker? Det finns ett klart och tydligt svar på det, faktiskt. Pålästheten!

 

Inte bara att författaren kan sina fakta på djupet, det kan bli torrt som snus, utan också att ett genuint intresset för det hon skriver lyser igenom. Hedström

Lyfter frågor och ger oss en historia som hon själv brinner för, och det slår

igenom.

 

Vi är många som tröttnat på de svenska skärgårdsmorden som påminner mer om löpandebandproduktion än något en duktig författare berättar ur fantasi och hjärta.

Den senaste eländigheten är väl Fjällbackamorden på tv. Herrejisses, låtom oss slippa! Ska vi ha ett svenskt skärgårdsmord på tv så ge oss Ann Rosmans, ur hjärta och historiskt intresse, intressanta historier med grund och inspiration ur faktiska händelser i gamla tider.

 

Jag skulle gärna se en spelfilm grundad på Hedströms böcker om Villette.

Varför inte t ex bok nummer fyra, Blodröd måne över Villette?

 

Kan ni se framför er hur kameran zoomar in på Istanbul, på stationsområdet, på det raddiga gamla slitna tåget som kallas OrientExpressen? Vi ser hur Madam Poirot och hennes svenska svärmor går ombord…

Nåja, kanske får vi låta någon som arbetar med filmmanus ta vid där … Varsågod, ni har de första minuterna klappade och klara!

 

Samtal om research – Ann Rosman och Thomas Erikson

Vi står runt ett litet bord på övervåningen på Bokmässan och försöker göra vad vi kan för att höra varandra, i det högljudda sorlet.

 

Mi: Jag tänkte vi skulle prata lite om research. Ni har olika inställning till ämnet.

Thomas: Research som i Ta reda på fakta eller research som djupgrävande i ett ämne?

Ann: Jag tycker vansinnigt mycket om att ta fatt i en historisk tråd och nysta till dess jag får upp något spännande, för att sedan gräva och gräva tills det tar stopp. Först därefter kan jag sätta mig och skriva min historia. En historia som bygger på en historia.

Thomas: Det skulle jag aldrig ha tålamod till. Jag har en historia och den vill jag skriva. Jag skriver och skriver och behöver jag veta hur något visst går till så tar jag reda på det. Som i min senaste roman Illdåd.  För att kunna skriva den tvingades jag ta reda på väldigt mycket om rättegångar och våldtäktsrättegångar i synnerhet. Att jag sedan gjort avsteg från hur det går till i verkligheten hör inte hit. Det viktiga är att veta hur det faktiskt går till, inte att beskriva situationen 100% korrekt. 

Ann: För min del uppslukas jag helt och hållet av öden som människorna jag skriver om har upplevt. Jag går igång på att tänka på hur de gått på samma mark som jag, att någon lutat sig mot samma vägg eller tagit i samma stenar som jag gör idag. Det blir som ett gift, jag bara måste få reda på exakt vad som hände dem, innan jag kan börja skriva.

Mi: Thomas, tror du att det är så att ditt sätt att förhålla dig till research gör att du har det lättare i skrivfasen än Ann, som jobbar från andra hållet, så att säga?

Thomas: Kanske mindre tidskrävande och lite annorlunda, skulle jag väl säga. Min huvudsakliga research ligger på plats till större delen redan. Den är liksom redan avklarad, i och med att jag bygger mina historier på något jag behärskar redan. Beteenden.

Ann: Det gäller väl i och för sig för mig också. Jag skriver om områden och historier jag känner till sedan gammalt, och som jag vill dela med mig av. Däremot känner jag sällan till hela den  gamla historien och väljer att grotta ner mig rejält. Allt jag får reda på hamnar givetvis inte i historien, men jag mår bra av att veta.

Thomas: Men du måste lägga ner så ohyggligt mycket tid för att få dina berättelser att både bli spännande för läsaren, och för att samtidigt hålla dig nära det som verkligen hänt.

Ann: Ja, hu ja! Det går åt massor av tid och envishet. Jag glömmer ibland alldeles bort mig och går in i något slags alternativt varande. Och ibland händer det när jag forskat fram något väldigt eländigt och sorgligt, att min man kommer hem från jobbet med ungarna i släptåg, och hittar mig storgråtande vid köksbordet! 

Mi: Verkligen?Är det värt det?

Ann: Ja, vet du jag tycker det. Men min man har ställt den frågan han också. Många gånger. Svaret är alltid detsamma. Ja, självklart! Berör det mig, berör det kanske mina läsare på samma sätt.

Thomas: Jag hade aldrig haft tålamodet och orken som du har, Ann, men jag önskar verkligen att jag haft det! Jag är imponerad av det arbete du lägger ner.

Mi: Kanske förstår inte alla hur mycket jobb det verkligen ligger bakom er historier? Hur känns det? Om jag som läsare bara tröskar igenom romanen utan att reflektera över hur den kommit till? Är det respektlöst?

Ann: Nej det är inte din uppgift som läsare! Du ska bara finna glädje i att läsa. Om du blir berörd på något sätt är det toppen. Kanske inte på samma sätt som jag, men jag vill väldigt gärna veta hur mina läsare blir berörda, vet vore fantastiskt roligt.

Thomas: Jag håller med, det är inte läsarens jobb att fundera över hur mycket jag som författare svettats för att få ihop min historia. Och jag har också samma längtan efter att få höra om och hur du som läsare uppfattar mina historier. I slutet av boken finns en emailadress på ni som läsare kan skriva till mig med er feedback. Sånt är alltid upplyftande.

Mi: Ni skriver väldigt olika historier, forskar på olika sätt och har helt olika tempon i våra berättelser. 

Ann: Thomas skriver spännande, rappa historier som fångar in läsaren på ett helt fantastiskt sätt.

Thomas: Anns skrivande drar in läsaren i en historia om en historia, som kanske inte rusar som tåget, men som ändå är bladvändare genom att den just bygger på en sann berättelse och är så vackert målad.

Mi: Thomas, din senaste bok heter Illdåd. Vill du helt kort berätta vad den handlar om?

Thomas: Den handlar om en ung kvinna som utsätts för en gruppvåldtäkt och hur samhället ser på henne, på förövarna och på brottet som sådant. Jag vill med boken att vi alla tar vårt ansvar och vägrar accepter att offret, kvinnan, någons dotter eller syster,  på något sätt skulle vara delvis skyldig till det hon utsatts för. Det är en förlegad mansgrisattityd. Det tankesättet måste bort. 

Mi: Och din senaste bok Ann, Mercurium, vad handlar den om?

Ann: Jag har skrivit om ett hemskt kvinnoöde. En stark duglig kvinna med adligt ursprung som gifts bort med en lite sinnesslö man. Hon tvingas göra allt det som på den tiden var mansgöra, för att få den lilla gården och familjens liv att klara sig. För detta ifrågasätts hon, bespottas och görs narr av. Till slut ställs hon även inför rätta och sätts i Carlstens fästning, ett fängelse för män, som första kvinna. Varför hon hamnar där och hur det går får ni själva läsa om!

 

Vi på Deckarhuset tackar Ann Rosman och Thomas Erikson för att ni tagit er tid att, mitt i detta vansinniga med härliga event som Bokmässan är, prata med oss!
 

 

Den makabra Ann Rosman…


…hittar vi sittande i mörkret i ett ödehus på Marstrand. Vad i hela världen gör fru Rosman DÄR?  

Kanske tycker hon att det är det bästa stället för en hårt arbetande småbarnsmamma? Tja, vem av oss har inte önskat oss till dylikt ställe till och från.

Eller kanske har något vedervärdigt hänt i just detta hus och Ann sitter skräddare mitt i huset för att känna efter vad som egentligen hände?

Muhaaaaa… hon sitter där förstås för att låta den känt livliga fantasin skena och därmed föda fram en ruggig uppföljare till Mercurium!

 

Lycka till Ann, vi väntar spänt på vad som ska komma.

Mercurium av Ann Rosman

Ännu en historisk deckare av Fru Rosman! Vetskapen om att stora delar är med sanningen överensstämmande gör historien extra intressant, tycker jag.

 

Den här gången är det Fru Metta Focks öden och äventyr vi får följa. En adelsdam som av sin styvfader gifts bort med den sinnesslöe och late Henrik Fock, och som för att rädda familj och gård tvingas göra det som i grannar och släktingarnas ögon är karlagöra. Det förstör hennes rykte och man tycker lite till mans synd om Focken som fått en sådan rugguggla till hustru.

Att ingen mat kom på bordet och inget ved skulle funnits till vintern om inte Metta tagit hand om gården och familjens affärer, det ser man inte. Inte ens Focken själv.

 

Historien om Metta Fock, den enda kvinnan som suttit fängslad på Carlstens fästning, är spännande, välskriven och med ett sagolikt driv i storyn. Inte en trist sekund.

 

Jag gjorde ett par försök att lyssna på boken i ljudboksformat, men upplevde att inläsaren som i och för sig gjorde ett mycket gott jobb, hade en tendens att göra alla dialoger mycket barska och korthuggna. Ingen skillnad vem som talade och med vem. Det gjorde att jag till slut övergick till bokform. Mirja, din röst är helt underbar att lyssna till, men jag önskar mig mer liv och lite mer variation i dialogerna.

 

Efterordet läser Ann in från Metta Focks cell i fästningen. Kul idé.

Du Ann, jag vet att du har fullt upp med att skriva, men har du inte funderat på att själv läsa in dina historier? Det hade verkligen varit pricken över i !