ANN ROSMAN – Vad gör du just nu?
Jag sitter och läser korrektur till kommande boken Mercurium som går till ljudboksinläsning nästa vecka.
Håller också på att förbereda en reklamfilmsinspelning som skall göras uppe på Carlstens fästning.
Och – när jag sitter och har som allra mest att göra börjar det komma idéer till nya historier. Helt galet.
Samtidigt är jag så oändligt lycklig över att få göra det här som jag verkligen älskar.
Bokslutet över mest utlånade kriminalromaner på Malmö Stadsbibliotek är nu klart.
Det är de enda bokslut jag är intresserad av, de som handlar om utlånade/sålda böcker.
Redan så här första veckan in på det nya året kan vi alltså presentera vad Malmöiterna pysslat med under 2011 !
1. I natt är du död av Viveca Sten
2. Det fjärde offret av Mari Jungstedt
3. Änglavakter av Kristina Ohlsson
4. Änglamakerskan av Camilla Läckberg
5. Alkemins eviga eld av Anna Jansson
6. Dolda djup av Ann Cleeves
7. Fågelskrämman av Michael Connelly
8. Livet deluxe av Jens Lapidus
9. Kvinnan i rummet av Jussi Adler-Olsen
10. Helgonet av Carin Gerhardsen
11. Flimmer av Anne Holt och Even Holt
12. Porto Francos väktare av Ann Rosman
13. Sanning av Peter Temple
14. Tretton timmar av Deon Meyer
15. Viskleken av Arne Dahl
Jag kan notera att mina personliga favoriter hamnat rätt långt ner på listan… 9 och neråt faktiskt…
Stämmer det ungefär med vad DU läst ?
Äntligen! Som den gode Horrace skulle sagt.
Ann Rosmans tredje kriminalroman Porto francos väktare kommer ut i handeln idag, och jag har för Deckarhusets räkning fått ett förhandsexemplar att tjuvstarta med.
Åter blandas underhållande spänning och ond bråd död med en god portion Marstrandshistoria. Jag som är en stor fantast av båda dessa ingredienser bubblar av glädje.
Spaningen leds, som i Anns två tidigare romaner, av Karin Adler och hennes kollegor. Det gläder mig att Folke fick vara med igen. Han är en helt underbar karaktär som passar precis in på en av mina gamla arbetskamrater, Gösta. ( Oroa er inte, Gösta är död och begraven sedan flera år tillbaka så han tar säkerligen inte illa upp!)
Karin kopplas in när kropparna av en kvinna och ett spädbarn hittas i Gamle mosse på Klöverön. Det visar sig svårt att identifiera de döda och speciellt spädbarnets öde gnager i tankarna hos utredarna.
Kropparna har legat i mossen länge länge, och en helt otrolig (men ändå helt trolig!) historia vecklar ut sig över 354 sidor.
Sagan sträcker sig från slutet av 1700 talet fram till idag och trots att jag brukar kunna lägga ifrån mig böcker för att göra olika nödvändiga saker, som att sova eller promenera vovven, så gick det inget vidare med det den här gången. Jag läste hela natten. Jag bara måste får veta hur det slutade. Jag vet det nu .
Det var en lite oväntad knorr i slutet. Kanske kände jag mig lite lite förd bakom ljuset. Det hade funnits möjlighet för Ann att lägga in ledtrådar men det gjorde hon inte. Hon har inte dolt något, egentligen. Det retar mig lite att jag inte lyckats klura ut ett och annat på egen hand och jag hade uppskattat en eller två, gärna nästan i förbigående liksom, ledtrådar!
Ni som har just den här läsupplevelsen kvar – njut boken i sommar!
kallade El País vår Ann Rosman när hennes debutroman kom ut i Spanien i höstas.
Igår fick jag med posten ett läsexemplar av Anns tredje roman, ”Porto francos väktare” och jag satte genast tänderna i den och kunde inte lägga den ifrån mig.
Den ljuva väna blonda seglartösen har en helt otroligt MAKABER fantasi.
Tack Ann, för ännu en helt förstörd nattsömn…
Den 24 maj kommer jag tillbaka med en recension, och ni får vackert vänta till dess. Stackare…
Mi recenserade Själakistan i början av juli och jag kan inte annat än att hålla med – vilken fantastisk bok!
Kalmar Slott omnämns i boken, vilket jag tycker är extra roligt då jag, liksom huvudpersonen Karin Adler, älskar att tänka mig tillbaka i tiden och undra vilka personer som har varit på samma plats och rört vid samma saker innan mig för länge länge sedan. Har man dessutom varit med på en guidad tur på Kalmar Slott så nickar man igenkännande när vissa fakta kommer fram i boken.
Själakistan har liksom Ann Rosmans debutbok Fyrmästarens dotter en förankring i historien och hon knyter ihop trådarna på ett finurligt sätt. Jag rekommenderar varmt båda böckerna.
(Missa inte Mis intervju med Ann Rossman, den kan du läsa här…)
Tidigt en söndag morgon fick jag ett ex av Ann Rosmans ”Fyrmästarens dotter” i händerna. Och samma kväll läste jag ut den. Det var länge sedan jag sträckläste senast… Och en debutroman dessutom. Det i sig innebar att jag hade vissa förutfattade meningar. Som kom på skam.
Ann skriver rakt på sak, texten är lättflytande och inte fullproppad med onödiga små utfyllnadsord eller adjektiv. Inte ens de förväntade klichéerna. Lycka. Miljön är välbekant för mig. Jag tänker inte bara på Göteborg och Marstrand då, utan båtliv och kustbefolkningen. Att Ann vet vad hon talar om är tydligt. Hon är ”hemma” i miljön och det ger den där extra enkelheten i beskrivningen som är så charmig. Problemlöserskans privatliv berörs inte överdrivet mycket, men lite lagom så att jag förstår att hon har ett liv utanför polisen. Precis lagom mycket. (Jag blir lite betryckt när halva böcker ägnas åt polisernas hemliv. Tack för att jag slapp det.) Och så gillar jag Folke! Det finns nog en Folke på alla arbetsplatser, och utan att förklara hur han ser ut, vet jag det ändå. På pricken.
Historien är det lite gammal hederlig Agatha Christie över. Pusseldeckare. Det faller mig personligen i smaken. Slutet var inte uppenbart, jag trodde vår hjältinna skulle gifta sig och leva lycklig ever after med den som visade sig vara urskurken 🙂 Bra jobbat, Ann! Jag vet att du har skrivit klart nummer två, och skissar på nummer tre och jag ser fram emot dem.