Har jag köpt grisen i säcken?

Jag bad Jan på The English Bookshop (jag tror på honom) att välja ut ett par asiatiska kriminalromaner åt mig med enda kravet att de skulle vara asiatiska och här är dom!

Den vänstra….

….är en kinesisk hårdkokt deckare av Wang Shuo. På baksidan står det att huvudkaraktären är en blandning av Raymond Chandler och Bruce Lee och är en riktig rebell á la Jack Kerouac.


Den högra…..

…..är skriven av Sujata Massey som är indier/tyska bosatt i USA. Hennes huvudkaraktär är en tuff japansk/amerikanska bosatt i Tokyo som hamnar mitt i en mordgåta. 


Vilken kommer jag att tycka om bäst?

Jag tror att jag kommer tycka bäst om Masseys bok bäst. Hårdkokta deckare av män brukar vara lite väl macho för min smak men man vet aldrig! Det är bra att vidga sina vyer ibland och asiatiska kriminallitteratur måste få ta lite mer plats bland all anglosaxisk kriminallitteratur.

Lucianas långsamma död

Mi recenserade Guillermo Martínezs ”Lucianas långsamma död”för över ett år sedan och jag har varit nyfiken på den sedan dess. Under helgens weekendresa till Rom fick jag äntligen tillfälle att läsa den. Mi berättade att hon efter att ha läst boken drabbades av läsförlamning. Själv verkar jag ha råkat ut för recensionskramp. Vad ska jag skriva för att få er att förstå att det här är en fenomenalt bra bok?

.

Handlingen

Berättarjaget är en argentinsk författare som kontaktas av en bekant från det förflutna, Luciana. För tio år sedan arbetade hon för honom under en kort period medan hennes ordinarie arbetsgivare, den mystiske författaren ”Kloster”, var på semester. Tio år har gått sedan dess och under tiden har Kloster blivit landets mest hyllade författare samtidigt som Lucianas utveckling blivit den motsatta då hennes pojkvän, föräldrar och bror har dött under otäcka omständigheter. Sorgen efter detta har brutit ned henne totalt och hon anklagar Kloster för att stå bakom de märkliga dödsfallen. Luciana ber berättaren om hjälp och han övertalas till att prata med sin författarkollega. Motvilligt dras berättaren in i intrigen och blir mer och mer engagerad i Lucianas öde, men efter att ha hört Klosters version är han kluven till vad han ska tro. Även Kloster har drabbats av en stor sorg och han har en helt annan förklaring till dödsfallen.

.

Årets bok!

Boken kom visserligen ut redan 2009, men det är helt klart den bästa bok jag läst i år. Språket är fantastiskt, vackert och nyanserat. Det är en lek med perspektiv där man får två personers versioner av sanningen. Berättelsen kräver en del av sin läsare på så sätt att det är långtifrån självklart vad som verkligen har hänt och vem som talar sanning. På samma sätt som berättarjaget inte vet vad han ska tro, är jag som läsare inte heller helt säker på vems version som är den riktiga. Det är tre dagar sedan jag la boken åt sidan, men jag går fortfarande igenom vissa händelser i minnet och funderar över vem av personerna i boken som verkligen är galen och vem som talar sanning.

Tusenskönor av Kristina Ohlsson

Jag läste Kristina Ohlssons debutbok Askungar tidigare i år och såg fram emot uppföljaren Tusenskönor. Boken tar upp ämnen som invandring och människosmuggling och är helt klart en värdig uppföljare.

Handling

I Tusenskönor får vi återse Fredrika Bergman, Alex Recht och deras kollegor i utredningsgruppen. Två fall hamnar på deras bord: ett prästpar som hittats skjutna i sin lägenhet och en oidentifierad man som blivit påkörd och dödad av en bil. Vi får även följa en svensk kvinna i Bangkok som är efterlyst av Thailändsk polis och en flykting från Irak som hoppas att Sverige ska bli hans familjs räddning. Inte helt oväntat vävs alla historierna samman ganska snart.

Mördare och motiv

När jag läste baksidetexten tvekade jag dock först för det lät ganska rörigt. Min oro var till största delen ogrundad, för det var en väldigt spännande historia och precis som i den första boken förblir mördaren ett mysterium till slutet. Däremot anar man hela tiden vilken händelse motivet bottnar i, men jag fick aldrig riktigt ihop det. Jag kan förstå om man tycker att det blir lite rörigt i upplösningen när alla lösa trådar ska knytas ihop, men författaren lyckas reda ut det.

Johannes Källströms Offerrit – mer skräck än deckare

Jag stötte på Masolit förlag för ett tag sen och fick några recensionsexemplar, bland annat Johannes Källströms Offerrit. Jag visste att det skulle vara lite skräck i boken men var inte beredd på hur mycket. Jag läser sällan skräckromaner, på sin höjd handlar det om några Stephen King romaner, det är allt. Därför är jag kanske inte den rätta personen att recensera den här boken. Joachim hade varit mer lämplig. Men jag gör ett försök!

Handling
En liten bruksort håller på att gå under. Ortens stora arbetsplats ska stängas. Svea som är ortens ”Starke kvinna” samlar ihop sin lilla kärntrupp där någon slänger ut ett förslag om att höra med den världsberömde designern, sen länge bosatt i USA men uppvuxen på orten, om han kan hjälpa dem på något sätt. Förvånansvärt nog svarar han ja och en representat för honom dyker nästan genast upp. Därefter blir inget sig likt…

Sveas sekreterare försvinner mystiskt, och det dyker upp en mycket suspekt amerikansk före detta polis. När allt blir för mycket för den lokale polisen skickas den åldersstigna kriminalkommissarien Owe Tycho dit som snart inser att det här blir en kamp på liv och död….

Intryck
Som sagt så är jag ingen expert på skräckromaner. Det kändes lite knackigt i början men sen blev det helt klart bättre. Karaktärerna var något av stereotyper men jag har träffat alla dessa människotyper som man föreställer sig skulle bete sig precis på det här sättet. Däremot vet jag inte om det är någon smickrande bild av en bruksort eller dess invånare. Jag gillade författarens intro och skulle gärna se en utveckling av det.

Betyg
Det var ingen Stephen King (det är kanske lite mycket begärt)  men jag gillade Owe Tycho och det var spännande om än lite för makabert för min del.

Intervju med Ulla Bolinder

Ulla Bolinder, välkommen till Deckarhuset!

Tack! Det är jätteroligt att vara här och få tillfälle att berätta lite om mina böcker.

.

Hur har vägen till författarskapet sett ut för dig?

Det började med att jag och min bästa vän satt och fördjupade oss i minnen från vår ungdom. Vi var tonåringar på 60-talet och upplevde mycket roligt ihop. Medan vi pratade kände jag att jag ville dokumentera både den tiden, som var väldigt speciell, och våra upplevelser, som till största delen tilldrog sig bland raggarna på Svartbäcksgatan i Uppsala. Jag hade länge haft lust att skriva, men det var inte förrän då jag beslöt mig för att försöka skriva en bok. Som komplement till våra minnen, som jag delvis spelade in på band, gick jag igenom en hel årgång av Upsala Nya Tidning och plockade ut allt som jag kände igen och ville använda mig av som tidsmarkörer. När jag senare skrev, satt jag ofta och lyssnade på 60-talsmusik samtidigt, vilket också väckte många känslor och minnen till liv. Det var som att göra en resa tjugo år tillbaka i tiden.

Medan ”Hoppa in då!”, som boken fick heta, refuserades av förlagen, skrev jag en bok till, och det var den som blev min debutroman. Innan jag visste att den hade blivit antagen satsade jag hela mitt sparkapital, som var ungefär 30 000 kronor, för att få ”Hoppa in då!” utgiven. Jag satsade – och förlorade alltihop, utan att ha fått boken tryckt, eftersom förlaget gick i konkurs. Som tur var ville förlaget som gav ut min andra bok ge ut den första också, plus de två efterföljande delarna.

.

Vad avgjorde språnget från det s.k. vanliga arbetslivet till författare?

Det språnget har jag egentligen aldrig tagit. Jag har alltid yrkesarbetat, mest på halvtid, samtidigt som jag har skrivit. Men det känns som att författandet är mitt verkliga yrke, fast jag fortfarande gör annat för att försörja mig.

.

Din första bok, Övergreppet, är mycket verkligt skriven, är det oförskämt att fråga om delar är självupplevda?

Nej, det är inte alls oförskämt att fråga. Och du har alldeles rätt – ”Övergreppet”, som handlar om en våldtäkt, bygger på egna upplevelser, även om det som hände mig inte gick till exakt som i boken. Jag var 25 år, och känslorna jag hade då, beträffande mitt eget värde och annat, är naturligtvis inte alls desamma idag, men jag tror att jag mindes dem som de var när jag skrev boken, vilket ju också var långt senare.

.

Du har en speciell skrivteknik – vill du berätta lite om den?

Min teknik, ja… Alla mina böcker är skrivna i jag-form. Det finns alltså ingen allvetande berättare som driver handlingen framåt, utan det sker genom olika personers monologer och dialoger och genom dokument av olika slag. Jag kan inte förklara varför jag föredrar att skriva på det sättet, men jag har en stark känsla av att jag inte vill ta plats själv i böckerna i form av den där berättaren som kan och vet allting… Jag hittade ett stycke i en artikel som BoLennart Anbäcken skrev om mig redan innan jag hade påbörjat Weber-serien och som jag tycker beskriver det på ett bra sätt:

”Som journalist kan jag alltid identifiera en för mig personligen obekant journalist som är i tjänst, en yrkeskollega. En journalist iakttar, lyssnar och ser, men har ingen aktiv roll. Hon eller han deltar inte, påverkar inte, utan är utsänd för att bevaka, lyssna och iaktta och därefter rapportera om detta (= reporter). Jag kommer att tänka på detta då jag möter författaren Ulla Bolinder.”

En del tycker att det är jobbigt att läsa mina böcker på grund av de inte är traditionellt skrivna. Det kanske beror på att man måste sätta ihop de olika delarna själv (som en IKEA-möbel ungefär, som en recensent skrev), och det kan kanske kännas besvärligt. Men för mig är personernas utsagor viktigare än själva handlingen. Det finns ingen komplicerad intrig och inga actioninslag eller andra spänningsskapande effekter i mina böcker. Min förhoppning är att läsaren ska uppleva en sorts spänning i mötet med människorna och deras olika sätt att uttrycka sig och reagera på den situation de befinner sig i.

.

Kan du berätta lite för oss om ditt senaste projekt?

Det är en kriminalserie som består av sex delar. Fyra är utgivna, och de två återstående är färdigskrivna och kommer nästa år. Varje del har ett bestämt grundtema, som jag varierar, och som titeln ganska tydligt syftar på också. Det hela går ut på att kriminalreportern David Weber fördjupar sig i fem brottsfall, som han kommer i kontakt med genom sitt arbete. Han gör egna, privata intervjuer med personer som har anknytning till det aktuella fallet och tar också del av polisens förundersökning och andra dokument som har betydelse i sammanhanget. Monologer, dialoger och dokument, alltså.

.

När denna bokserie är färdig, vad kommer vi då att få uppleva från din penna?

Jag har inte bestämt det än, men jag har material som väntar. Det ska bli skönt att inte vara bunden av en serie, som ju bör vara någorlunda enhetlig och inte tillåter att man gör några större förändringar. Men någon berättelse i tredje person kommer det inte att bli i fortsättningen heller, det vet jag säkert.

.

Berätta lite om din huvudkaraktär Weber.

Mer än det han själv berättar i efterskriften i varje bok vill jag inte avslöja än. Den sjätte och sista delen handlar om honom själv och hans liv och ger också en bakgrund till de första fem delarna.

.

När du började skriva, var huvudsyftet att belysa vissa samhällsproblem eller att skriva underhållning?

I början skrev jag om det som låg mig närmast med syftet att dela med mig av mina egna erfarenheter. Nu känner jag mig snarare som ett språkrör för andra, även om det för det mesta är påhittade personer det rör sig om. Syftet nu är helt enkelt att beskriva verkligheten så realistiskt och trovärdigt som möjligt. Att skriva samhällskritiskt är ingenting som jag medvetet har gått in för, men det har blivit så därför att jag låter människor berätta om sina livsförhållanden, och alla lever ju i det här samhället och blir påverkade av det på olika sätt. Om jag hade valt att skriva underhållning hade jag kanske varit rik vid det här laget, men det är ändå inte det jag vill, så egentligen har jag inget val. Trots att en ledamot av Svenska deckarakademin lär ha sagt om mig att jag skriver bättre än Stieg Larsson – tänka sig! – så får jag nog finna mig i att fortsätta att vara fattig och okänd.

.

Till sist – vill du berätta lite om vad du jobbar med just nu?

Just nu tar jag en paus från skrivandet, eftersom jag arbetar heltid som arkivassistent på Uppsala universitet och inte får så mycket tid över. Dessutom känner jag att jag vill invänta utgivningen av de två sista delarna i Weber-serien innan jag börjar med något nytt.

.

Vi tackar dig för att du vill dela med dig till oss, dina läsare, av dina tankar och funderingar!

Lösningen på Twittertävlingen

Det blev  Miriam A (mirremim) från Huskvarna som tog hem vinsten!

Lösningen på ledtrådarna är som följer:

.

1) ”Mother is A.S.S.”

Stod för mamma är Agneta Sophia Sjölander (Salander)

.

2) ”(1900+62) : 700  4 : (4+5) C”

Stod för SFS 1962:700 4 kapitlet 9§ C (Vilket är en lagboks hänvisning till dataintrång)

.

3) Vi är ute efter en ”Shelly Johnsons ’riktiga’ förnamn”

Vi är ute efter en flicka (Mädchen)

.

4) ”9277”

Stod för wasp

.

Vi var alltså ute efter Lisbeth Salander.

Hur smart är just du?

TÄVLINGEN ÄR NU AVGJORD! Lösningen och vinnaren presenteras inom kort!

Du där? Hur smart är du? I Deckarhusets Twittertävling har vi så här långt haft tre ledtrådar

.

1) ”Mother is A.S.S.”

2) ”(1900+62) : 700   4 : (4+5) C”

3) Vi är ute efter en ”Shelly Johnsons ’riktiga’ förnamn”

Update (14 nov kl. 12.20): 4) ”9277”

.

Imorgon (söndag) kommer den sista ledtråden med hög svårighetsgrad, på måndag börjar vi med lättare ledtrådar. Vi har fått in ett par bra gissningar, men ingen har fått det helt rätt ännu. Vet du vad vi är ute efter? Då är det inte försent att vara med och tävla (du har chans att vinna en hemlig julklapp) Du kan gissa en gång per dag! Den som först kommer med det rätta svaret vinner!

Läs mer om tävlingen här…