Lucianas långsamma död

Mi recenserade Guillermo Martínezs ”Lucianas långsamma död”för över ett år sedan och jag har varit nyfiken på den sedan dess. Under helgens weekendresa till Rom fick jag äntligen tillfälle att läsa den. Mi berättade att hon efter att ha läst boken drabbades av läsförlamning. Själv verkar jag ha råkat ut för recensionskramp. Vad ska jag skriva för att få er att förstå att det här är en fenomenalt bra bok?

.

Handlingen

Berättarjaget är en argentinsk författare som kontaktas av en bekant från det förflutna, Luciana. För tio år sedan arbetade hon för honom under en kort period medan hennes ordinarie arbetsgivare, den mystiske författaren ”Kloster”, var på semester. Tio år har gått sedan dess och under tiden har Kloster blivit landets mest hyllade författare samtidigt som Lucianas utveckling blivit den motsatta då hennes pojkvän, föräldrar och bror har dött under otäcka omständigheter. Sorgen efter detta har brutit ned henne totalt och hon anklagar Kloster för att stå bakom de märkliga dödsfallen. Luciana ber berättaren om hjälp och han övertalas till att prata med sin författarkollega. Motvilligt dras berättaren in i intrigen och blir mer och mer engagerad i Lucianas öde, men efter att ha hört Klosters version är han kluven till vad han ska tro. Även Kloster har drabbats av en stor sorg och han har en helt annan förklaring till dödsfallen.

.

Årets bok!

Boken kom visserligen ut redan 2009, men det är helt klart den bästa bok jag läst i år. Språket är fantastiskt, vackert och nyanserat. Det är en lek med perspektiv där man får två personers versioner av sanningen. Berättelsen kräver en del av sin läsare på så sätt att det är långtifrån självklart vad som verkligen har hänt och vem som talar sanning. På samma sätt som berättarjaget inte vet vad han ska tro, är jag som läsare inte heller helt säker på vems version som är den riktiga. Det är tre dagar sedan jag la boken åt sidan, men jag går fortfarande igenom vissa händelser i minnet och funderar över vem av personerna i boken som verkligen är galen och vem som talar sanning.

Läskramp och förlösande alster

 

Läskrampen efter mötet med Luciana har släppt. Igår kväll vid åttatiden. Och då blev det bråttom att hitta en ersättare. Företrädesvis en diametral motsats till Lucianas långsamma död, så att efterdyningarna får lägga sig ostörda.

Ibland känner jag mig lite stressad av att ha en stapel olästa böcker här och där i huset, men just igår var det lysande! Efter moget övervägande tog jag tag i Maria Ernestams Alltid hos dig.  Om just detta val var så klokt är tveksamt. Jag läste och läste och läste… Det här är en helt ny sida av Maria Ernestam! Boken är i och för sig spännande, men det är ingen deckare. Det är en mjuk och varm människoskildring. Ett släktöde i generationer som utspelas främst på Marstrand. Underbart språk, härligt precis och vasst. Jag undrar om det inte drar ihop sig till Maria bästa…

 

Lucianas långsamma död

Den argentinske författaren, Guillermo Martínez kom för några år sedan med boken ”Morden i Oxford”, som Erica skrev om tidigare. Om det var en riktigt spännande deckare, så är Lucianas långsamma död betydligt mer. Det är synd att kalla den spänningsroman, även om den faktiskt är spännande.

I grova drag handlar historien om en författare i Buenos Aires som skadat handen och anställer en sekreterare för en kortare period. Denna sekreterare har egentligen sitt arbete hos en mycket framgångsrik författare, Kloster, som är på semester. Flickan, Luciana, hjälper till under en månad, och sedan försvinner hon tillbaka till Kloster igen. Tio år senare söker hon upp författaren igen för att få hjälp. Hon berättar en hårresande och lite bisarr historia, som går ut på att Kloster beställt en mängd mord på hennes närmaste. En efter en dör de. Det hela skulle enligt Luciana handla om hämnd från Klosters sida, för att hon anmälde honom för sexuella trakasserier. Vad är sant i den här historien? Emellanåt verkar Luciana besatt och galen, andra gånger verkar hennes historia helt rimlig. Författaren, som är berättarjaget, tar till sist kontakt med den mystiske Kloster och får höra hans version. Med två sanningar många udda perspektiv och överraskningar trollbinder Martínez mig. Jag kunde inte lägga boken ifrån mig, jag förstod den inte alltid, och nu när jag läst färdigt har jag råkat ut för läsförlamning! Jag vill inte börja på nästa bok, för jag har inte bearbetat denna än! Jag kan inte bestämma mig vems sanning som var ”sann” …