Recension: ”Dexter – dunkla drömmar” av Jeff Lindsay

Nu fick jag äntligen tid att läsa ”Dexter – dunkla drömmar” av Jeff Lindsay och jag påminns återigen om varför jag älskar böcker.

Boken, som sedan blev älskad tv-serie, är den första i serien om seriemördaren och svärmorsdrömmen Dexter Morgan. Det första som slog mig var hur otroligt bra de – tydligen – lyckats med att hitta rätt personer till de olika rollerna. Dexter, Deborah, Angel, Vince och LaGuerta – alla finns de även mellan bokens pärmar. Till och med Doakes pitbullgestalt finns där (vad överraskad regissören måste ha blivit när de insåg att han fanns i verkligheten!) och det är en underlig känsla att först ha sett serien – förutom sista säsongen som börjar sändas i USA siste juni – och att läsa boken i efterhand. Det fungerar som tur är utmärkt och att jag visste ungefär hur det låg till gjorde absolut ingenting; boken är fortfarande ren njutning. Språket är enkelt och trevligt, men framför allt är det Dexters egen speciella ton jag uppskattar. Det är ingen tvekan om vem han är – och att vi gillar honom skarpt. Jag kommer på mig själv med att gapskratta flera gånger och det beror helt enkelt på att detta är en rolig bok, trots likdelar och minst sagt makabra seriemord…

Dessutom är det en härlig känsla att få återse Miami! Efter att ha varit där två gånger på två år och älskat det från första stund blir det ett plus i kanten för möjligheten att slungas tillbaka till tropiska nätter med röda fullmånar, den där alldeles speciella, varma brisen om kvällarna och till dagens kritvita stränder och mysiga restauranger längs Ocean Drive. Jag har påmints om amerikanarnas vrålåkstendenser på broarna, om Brickells höghus, den mystiska containerön och hur öde gatorna verkar vid Bayside mitt i natten.

Underhållande och intressant är även relationen mellan syskonen Dexter och Deborah, vars djup både bok och serie lyckas förmedla utan att skriva läsaren på näsan. Deb, vilken kvinna, en klockren förebild för alla som gillar regler för att det är så roligt att bryta dem.

Kort och gott – boken rekommenderas starkt och kan bara få full pott!

Någon som läst de andra böckerna? Hoppas på att de håller, för jag tänker inhandla dem alla…

Fridens liljor! /Kriss

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Film/Tv, Recension och märkt , , , , , , av Kriss. Bokmärk permalänken.

Om Kriss

Namn

Kristina Jägfeldt

 

Roll

Bloggskribent på Deckarhuset och Bokdetektiven.se

 

Om mig

31-årig Lundabo som arbetat som socionom inom socialtjänst och som kurator, men som nyligen sa upp sig från jobbet för att ägna sig åt drömmen – bokbranschen! Går nu förlags- och bokmarknadsutbildningen i Lund. Arbetar även extra på ett bokprojekt.

 

Bor

Med sambo i sned sekelskifteslägenhet i Lund, där jag tillbringar stor del av vaken tid i älskad skrivhörna. Tillbringar lediga perioder i vit stuga i Småland.

 

Böcker

Besatt av bokomslag i allmänhet och i synnerhet dem till 50-talets alla mysdeckare. Favoritformgivare: Lars Sundh. Lever med en inre ”böcker-jag-måste-läsa-lista” som aldrig tycks ta slut. Gillar böcker som kretsar kring en gåta; det kan vara ett mord, men lika gärna det mänskliga mysteriet i relationer som spårar ur (tänk The Talented Mr. Ripley). Som socionom är jag såklart intresserad av psykologi, sociologi, kriminologi, psykiatri (psykiatrihistoria!) och destruktiva förhållandens tendens att sluta i ond, bråd död. Älskar även spökhistorier, mysrysare och viss romance.

 

Typ av deckare/subgenrer:

Hellre suggestiva och lite romantiska pusseldeckargåtor (gärna i historisk miljö) och cozy crime än trist kaffeautomatsrealism på poliskontor. När jag läser vill jag hellre ägna mig åt befriande eskapism än att tvingas in på ännu ett dammigt kontor. Dock inte rädd för det obehagliga och hyllar t.ex. ”Sankta Psyko” av Johan Theorin. Psykologiska motiv är en självklarhet. Agatha Christie har i min värld hård konkurrens av dåtida kollegan Dorothy L Sayers. Annars gäller bl.a. Karin Fossum, Dennis Lehane, Stieg Trenter, Patricia Highsmith (tips!), Maria Lang och true-crime-miraklet Ann Rule.