Etikettarkiv: maria lang

Snart Bokmässa i Göteborg!

Publicerat av

Nu är det bara 28 dagar, 18 timmar och 24 minuter kvar till Bokmässan i Göteborg! Nej, det är inte jag som är nipprig. De har en nedräknare på hemsidan.

 

SEMINARIEPROGRAM!

 

Programmet går att beställa på mässans hemsida; klicka på bilden! För min del blir det första besöket någonsin – helt osannolikt egentligen – och inleds på torsdagen då jag ska jobba extra åt ett förlag. På kvällen ska jag närvara på den beryktade Parkeringsfesten för branschfolk och fredagen kommer bland annat att ägnas åt bokbloggsmingel.

Behöver jag skriva att jag ser fram emot det hela?

Här kommer några av de roligaste och mest intressanta nyheterna ur deckarvärlden, direkt ut seminarieprogrammet! Naturligtvis är programmet fullspäckat med fascinerande föredrag, myllrande montrar och trevliga pratstunder också ur andra delar av bokvärlden. Kanske ska även du ta dig en svängom på mässgolvet?

 

HÖJDPUNKTER I DECKARVÄRLDEN

 

Seminarium om Maria Lang och Agatha Christie är naturligtvis en självklarhet. Nyutgåvorna av hennes första böcker har blivit mycket uppskattade, inte bara bland gamla Langbeundrare, och är nog typexemplet på hur man blåser liv i gamla klassiker. Det handlar om utformning. Författarna Denise Rudberg (elegant crime), Carina Burman och Ann-Marie Skarp (förläggare, gift med Jan Guillou) samtalar om arvet som nu verkar ha förts vidare!

 

I det här seminariet ställs flera intressanta frågor, tycker jag. Ja, hur mycket blod får man egentligen ha på ett bokomslag? Det är ju inte helt ovanligt med både vackert formade bloddroppar och utsmetade handavtryck i deckarnas formgivningsvärld. Dropparna, ofta i partiell lackering (med glans) är min absoluta favoritdetalj på omslag. Det funkar. Typ alltid. Det där med hur pass mycket hjältinnan bygger och får bygga på författaren själv är omtvistat. Camilla Läckberg har till exempel sagt att hon från början försökte få huvudpersonen Erica Falck att bli så olik henne själv som möjligt. Således har Erica kortare, ljuslockigt hår.

 

DECKARAKADEMIN PÅ PLATS!

 

Det här ser jag faktiskt fram emot allra mest. Årets deckare på svenska, lett av Svenska Deckarakademin. Kan det bli bättre?

Botaniserar i den svenska deckarutgivningen år 2013 gör tre ledamöter ur akademin. Ses där!

Kan tyvärr inte närvara när deckardrottningen Camilla Läckberg firar tio år, men istället för deckare kommer hon nu ut med en jubileumsbok.

Det blir återblickar och samtal med personer som haft med hennes karriär att göra, från aspirerande debutant, uppmärksammad av det lilla förlaget Warne där en av förläggarna visade sig ha sommarstuga i Fjällbacka, till bytet till Bokförlaget Forum och kändisstatus.

 

 

Förutom att hon skriver som en gudinna är nog Karin Alvtegen Sveriges stiligaste kvinnliga författare, tycker jag. Det blir ett samtal mellan henne och författarkollegan Åsa Nilsonne och det kommer att handla om döden, så som den kan se ut på riktigt!

 

Så gå in på mässans hemsida och titta runt! Det finns verkligen något för alla. Och kanske, kanske kommer den annalkande, kalla årstiden inte längre att kännas lika mörk…

 

Fridens liljor! /Kriss

Mord är mys!

Publicerat av

Kanske är det bara jag, men ibland kan jag tycka att det blir lite för stort fokus på just nyutgivna böcker i bloggosfären. Är det bara jag som ägnar lika mycket tid åt det gamla som det nya? Personligen avgudar jag 1900-talets ”The Golden Age” med Agatha Christie, Dorothy L. Sayers, låsta-rummet-gåtans mästare John Dickson Carr (Carter Dickson), Stieg Trenter, Vic Suneson, Georges Simenon, Maria Lang och alla de andra stämningsfulla författarskapen, fyllda till bredden av mörka gränder, stormrika ladys, intrigerande släktingar, frätande gifter och lönnrum.

REALISM

Kanske är det bara jag som har ett stort behov av att leva mig in i en annan värld när jag läser – kanske främst – deckare. Ibland blir dagens mordgåtor alltför inriktade på realistisk tragik och dammiga poliskontor med för evigt icke-fungerande kaffeautomater. Allt det där kan jag tycka att man får tillräckligt av som det är. Naturligtvis älskar jag min småalkoholiserade Wallander och självfallet finns det flertalet stjärnskott även i nutid. Men ibland kan jag tycka att det är något sömnigt med dessa massproducerade pocketböcker som slits och blir fula i samma ögonblick som man passerat kassan. Då är det både upplyftande och berikande att shoppa loss på dyrgripar från 1940-, 50– och 60-talen!

ESKAPISM

Naturligtvis finns det massor av underbara omslag i dagens deckarvärld. Det har nog inte undgått någon att jag tycker så (formgivaren Lars Sundh, suck). Samtidigt står dessa äldre tiders omslag för något unikt; de hymlar inte med att mord är mysigt – i litteraturen. I alla tider har människor uppskattat att läsa om ond bråd död, avrättningar och allehanda blodiga företeelser. Det har jag inga problem med, av den anledningen att jag utgår ifrån att samma läsare naturligtvis inte tycker att mord är mysigt i verkligheten. Detta handlar om fantasi, om att distansera sig från verklighetens grymheter, att krypa upp i en fåtölj en blåsig höstkväll och tända ett ljus. Det handlar om att erbjuda en paus från den ofta grymma nutiden, något som dagens deckare sällan gör. Det är ben som bryts, det är detaljerad incest, tortyr och terroristangrepp. Missförstå mig icke; jag vill inte säga att allt detta bör ignoreras, nej. Naturligtvis ska man kunna skriva om verkligheten, precis så som den ser ut. Det är viktigt och görs ofta mycket bra. Men personligen skulle jag definitivt vilja se fler mysdeckare i bokhandeln! Det behöver inte alls betyda att inslag som budskap, sensmoral eller djup i karaktärerna måste falla bort.

Basta.

Nu ska jag läsa vidare i ”Skandal på High Chimneys”, en historisk låsta-rummet-gåta av John Dickson Carr från 1959! (Och missa för all del inte bilddetaljen att lampan på bilden är en likadan som den bakom själva boken…)

Fridens liljor! /Kriss

P.S. Kuriosa; nedanstående ”Glasnyckeln” av Dashiell Hammett gav förresten namn åt deckarpriset Glasnyckeln, som ges ut av Skandinaviska Kriminalsällskapet!  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trench coats och väldoftande antikvariat

Publicerat av

Idag hittade jag ett nytt antikvariat, vars deckaravdelning naturligtvis behövde finkammas. Jag är vad man skulle kunna beskriva som vansinnigt förälskad i lite äldre deckare, helst svenska (men även Agatha Christie, Dorothy L. Sayers m. fl. går självklart bra), från främst 40-, 50- men även 60-tal.

Idag blev resultatet denna lilla juvel av låsta-rummet-gåtans mästare nummer ett, John Dickson Carr (använde sig bl.a. av pseudonymen Carr Dickson)! Pricken över i:et utgörs av att ”Skandal på High Chimneys” dessutom är en av hans få historiska deckare – kan det bli bättre? Miljön är viktorianska England och enligt wiki är den engelska undertiteln ”a victorian melodrama”, något den svenska tyvärr inte har. Underbart låter det i alla fall.

HEMMAKONST

Och trots att alla hans deckare vid det här laget nog kan ses som historiska, kommer detta underbara omslag definitivt att förtjäna en plats i utställningshyllan där hemma (ja, det är sant, jag har en lång tavelhylla där hemma vars syfte är att framhäva bokomslagen till alla underbara 50-talsdeckare som finns i min ägo). Varför ha vanlig konst när man kan tapetsera väggarna med böcker…?

GAMMALT OCH NYTT

För visst är det något speciellt med de lite äldre deckarna! Nutida slit-och-släng-pocketar som man helst säljer på loppis efter att ha läst ut dem kommer inte i närheten av den ”air” som omgärdar den gamla antikvariatdoftande detektivromanen då privatdetektiverna fortfarande bar trench coat av den anledningen att det kanske blåste eller regnade ute.

Det var nämligen så man klädde sig på den tiden.

Mycket är bättre idag, men detektiverna klädde sig absolut bättre förr.

 

VAR ÄR MINA HANDSKAR?

Bör jag tillägga att jag äger en beige trench-coat-liknande höst- och vårkappa? Motvilligt har jag tyvärr blivit expert på att slarva bort röda skinnhandskar, men självfallet bör en detektivnörd äga ett par sådana också, om out-fiten ska bli fulländad.

Och om sommaren skulle börja bli regnig har jag naturligtvis ett paraply avsett för detektiver – bäst att vara förberedd!

Fridens liljor! Kriss

Kriminalromanens historia – del 4

Publicerat av

Under sommaren kommer jag i 10 delar (onsdagar) gå igenom kriminalromanens (Europeisk och Amerikansk) historia i grova drag från 1600-talet fram till idag. Jag kommer också att ge förslag på böcker, filmer och annat som representerar de olika tidsepokerna och kan vara intressanta att läsa/se/spela.

Del 4 – The Golden Age (1920-1939)
Under sekelskiftet har kriminalgenren etablerat sig. Vid den här tidpunkten börjar författare skapa regler för hur en kriminalroman ska se ut och genren pusseldeckare skapas. Det är framförallt två författare och litteraturkritiker som man brukar nämna:

1928 skrev S.S Van Dine (1888 – 1939) artikeln 20 rules for writing detective stories som har haft stor påverkan på kriminalromanen utveckling. Van Dines böcker om detektiven PhiloVance är fullt läsbara. Jag har The Scarab murder Case som handlar om ett mord med egyptiska kopplingar. Den kan jag rekommendera till den som gillar pusseldeckare med lite orientmystik i kolonialstil.

Den andra som brukar nämnas är Ronald Knox (1888 – 1957). Knox var också deckarförfattare och litteraturkritiker men också präst. Hans detektiv är inte så känd men det är en privatdetektiv som heter Miles Bredon. 1928 skrev han dessa 10 ”budord”:

1. The criminal must be someone mentioned in the early part of the story, but must not be anyone whose thoughts the reader has been allowed to follow.
2. All supernaural or preternatural agencies are ruled outas a matter of course.
3. Not more than one secret room or passageis allowable.
4. No hitherto undiscovered poisons may be used, nor any appliance which will need a long scientific explanation at the end.
5. No Chinaman must figure in the story.
6. No accident must ever help the detective, nor must he ever have an unaccountable intuition which proves to be right.
7. The detective must not himself commit the crime.
8. The detective must not light on any clues which are not instantly produced for the inspection of the reader.
9. The stupid friend of the detective, the Watson, must not conceal any thoughts which pass through his mind; his intelligence must be slightly, but very slightly, below that of the average reader.
10. Twin brothers, and doubles generally, must not appear unless we have been duly prepared for them.

Som ni kan se så är en del av reglerna absurda och lite väl detaljerade. Många författare bröt mot dessa regler,Agatha Christie exempelvis, gjorde det konstant. Det som både Knox och Van Dines regler egentligen säger är att mord och lösningen av mordet/morden är i fokus. Det måste finnas en rationell förklaring till mordet och att läsaren ska kunna lösa fallet på egen hand med hjälp av ledtrådar.

1930 skapades The Detection Club som var en grupp med brittiska deckarförfattare. Bland dessa finner man bl.a. Agatha Christie, Dorothy L. Sayers, S.S. Van Dine, R. Austin Freeman (Han som uppfann den inverteradedeckaren – se del 3), G.K Chesterton, Ronald Knox. Gruppen höll gemensamma middagar regelbundet där de diskuterade sina romaner. Tänk att få sitta med på en sådan middagsbjudning!

Pusseldeckarens drottningar:
Den främsta författaren från den här perioden är givetvis Agatha Christie. Ni känner alla till henne väl så jag tänker inte skriva något om henne. Den andra pusseldeckardrottningen från den här perioden är Dorothy L. Sayers (1893-1957) Hon skrev ett tiotal romaner om Lord Peter Wimsey, en äkta gentleman som gillar att lösa mordgåtor. Who´s Body kom 1923. Så småningom dyker också karaktären Harriet Vance upp som Wimsey försöker bevisa är oskyldig till mord i romanen Strong Poison 1930.  Romanerna är mycket snälla och smått romantiska men mordgåtorna är kluriga. Jag gillar Wimsey men jag tror att man antingen älskar eller hatar hans glättighet och perfekta person.
Att se: TV-serien med Lord Peter Wimsey från 70-talet med Ian Charmichael Klicka här! För dig som är Sayers expert finns ett litet test här!

USA:
John Dickson Carr (1906-1977). Pusseldeckaren fanns även i USA och en av de som jag tycker håller måttet än idag är John Dickson Carr. Han är en mäster på ”låsta rummet” gåtor och jag kan rekommendera Den ihåliga mannen från 1935. Karaktären Gideon Fell är ok men det är framförallt själva gåtorna som är intressant i Carrs böcker.

En annan amerikan som är värd att nämna är Ellery Queen som räknas till en av de största pusseldeckarförfattare. Ellery Queen är egentligen en pseudonym för de två kusinerna Manfred B. Lee och Frederick Dannay. Deras detektiv heter Ellery Queen som ibland arbetar med sin far, poliskommissarien Richard Queen.  Kusinerna var oerhört produktiva och de skrev över 50 böcker under flera decennier.

Idag:
Genren hade sin höjdpunkt under 20 och 30-talet fram till 2:a världskriget som av uppenbara skäl påverkade världen och litteraturen på många olika sätt. Genren lever vidare och flera av författare från den här tiden trycks om och om igen. Christies romaner har filmatiserats otaliga gånger och både Marple TV-serien och Poirot TV-serien från 1990 och 2000-talet har blivit enorma framgångar. Mer moderna varianter är exempelvis TV-serien Morden i Midsummer baserad på Caroline Grahams romaner som visserligen har en polis som huvudperson men som ändå följer pusseldeckarens stil. Ruth Rendell är också känd för att ha skrivit pusseldeckare och skriver fortfarande. Båda använder sig av kommissarier som ”detektiver”.

Sveriges Golden Age – period
I Sverige hade pusseldeckaren sin höjdpunkt under 40 och 50-talet. Dit hör Stieg Trenter som skrev om fotografen Harry Friberg i fantastiska Stokcholmsmiljöer, Maria Lang med sin kommisare Christer Wijk och staden Skoga (egentligen Nora). Kommissarien får så småningom hjälp av den kvinnliga karaktären Puck Bure. De påminner lite om Dorothy L. Sayers böcker och kan för en del vara lite väl ”gulliga” men morden är ofta brutala. Dessa två författare  tillsammans med H-K Rönnblom och Vic Suneson räknas till denna periods största deckarförfattare. Jag kan starkt rekommendera Stieg Trenters böcker före 60-talet. t.ex. Sturemordet.Det finns även ett seriealbum som bygger på Stieg Trenters Roparen. (Se recension här)

I nästa avsnitt behandlar jag den hårdkokta deckaren m.m.