Inferno av Dan Brown

Inferno är den fjärde delen i serien om symbolikexperten Robert Langdon. Den här gången befinner han sig i Italien där han försöker undvika en global kris genom att lösa ett mysterium relaterat till Dantes Inferno. Det hela försvåras av hans temporära minnesförlust vilket gör att han inte vet vilka som står på hans sida. Han tvingas lita på läkaren Sienna Brooks som räddar hans liv i inledningen. Andra aktörer inkluderar en lysande vetenskapsman som hotar världen, Världshälsoorganisationen och en mystisk global grupp kallad The Consortium. Tillbakablickar ger oss en del information, men inte tillräckligt för att lista ut hur det kommer att sluta.

Hemliga gångar

Det är ganska skrattretande hur Langdon ständigt lyckats fly mirakulöst, oftast tack vare hemliga gångar. (En intervju med Dan Brown avslöjade nyligen att hans eget hus har hemliga dörrar och gångar överallt och att hans kontor är gömt bakom en målning.

Fakta

I bokens inledning får vi veta att alla konstnärliga, litterära, vetenskapliga och historiska referenser i boken är sanna. Jag undrar om det verkligen är sant, men i slutänden kvittar det faktiskt. Boken belyser ett aktuellt globalt problem och slutet är väldigt överraskande (och kontroversiellt), och det visar att det inte finns några självklara lösningar till vissa problem. Jag skulle inte bli förvånad om några få läsare till och med håller med skurken i boken.

Typisk Dan Brown roman

Kapitlen är väldigt korta (boken har över 100 kapitel), vilket höjer tempot och som läsare tvekar man inte att vända blad. Browns sätt att skriva har kritiserats och om inget annat så önskar jag att han skulle sluta använda kursiv stil. Men även fast boken hade en del irriterande attribut så fortsatte jag att läsa och jag slår vad om att vi kommer få se en hel del människor läsa den på semestern.

Längtan till Italien?

Den senaste veckan har Italien varit väldigt närvarande…

Mina föräldrar spenderade valborgshelgen hos min moster som bor i en liten by i norra Italien. Mitt undermedvetna måste ha blivit väldigt svartsjukt för den senaste veckan har vi lagat lasagne, pizza, pasta med salsiccia, kyckling och basilika och igår kväll blev det en helkväll framför spisen för att röra ihop en ljuvlig fänkålsrisotto. Dessutom har jag spenderat några kvällar ihop med Gianrico Carofiglios senaste bok ”Skälig misstanke” som utspelar sig i hamnstaden Bari i södra Italien.

Jag har många deckarminnen från Italien. Bland annat spenderade jag några sommarveckor hos min moster året då jag slutade gymnasiet. Den sommaren lärde jag känna Reginald Hills underbara karaktärer på riktigt. Många år senare läste jag Jed Rubenfelds ”Analys av ett mord” i skuggan av Peterskyrkan, också det ett riktigt fint minne.

Vilka deckarminnen har ni från Italien?

 

 

Med slutna ögon av Gianrico Carofiglio

Italiensk advokat sätter karriären på spel

Guido Guerrieri arbetar som advokat i Bari, en stad belägen i södra Italien. Han är van vid att försvara tvivelaktiga människor och har stött på både det ena och det andra å yrkets vägnar. En dag blir han erbjuden ett fall som kan komma att ändra hela hans tillvaro. Han åtar sig att vara ombud för en kvinna som utsatts för misshandel och terror av sin före detta pojkvän. Trots att han inser vad det kan komma att göra med hans framtida karriär tackar han ja till uppdraget. Den anklagades pappa är nämligen en högt uppsatt man i staden.

Vi får följa den utdragna rättsprocessen (det italienska rättssystemet verkar inte vara särskilt smidigt) och Guidos inre kamp för att överleva i den smutsgrå tillvaron som hans yrkesliv utgör. Även på det privata planet finns orosmoln och Guido funderar allt mer på vad han egentligen vill göra med sitt liv.

Många inre monologer

Mitt första problem med den här boken är att den är skriven i jag-form. Även om det ger ett fint porträtt av den frustrerade advokaten så innehåller boken alldeles för många inre monologer som inte leder någon stans. Jag uppskattar dock sättet som författaren beskriver miljöer och det italienska rättsväsendet. Jag har förstått att vi får ta del av en hel del förstahandsinformation eftersom författaren Gianrico Carofiglio dels kommer ifrån Bari och tidigare arbetat som åklagare och nu sitter i den italienska senaten. Detta till trots så anser jag att kapitlen är alldeles för korta och innehållsfattiga och jag väntar förgäves på den där förlösande händelsen som ska sätta fart på berättelsen.

En vecka i Italien

Att ha sin moster boende i Italien för med sig en del nackdelar.

Till exempel är det långt och omständigt att träffas vilket leder till att det inte händer så ofta. Å andra sidan för det med sig en del fördelar. T.ex. är det alltid lite extra roligt när man väl ses och sedan är det ju en trevlig bieffekt att man får resa till varmare breddgrader. Eller varmare och varmare… När vi väl hade tagit oss de 250 milen ner med bil genom Europa möttes vi av ett svalt och fuktigt Piemont.

Stieg Larsson är stor i Italien!

Jag hade värmt upp inför resan genom att läsa två italienanknutna författare – Donna Leon och Gianrico Carofiglio. Jag försökte prata lite deckare med min moster, som genast utbrast: ”Stieg Larsson, kan du förklara det för mig!?” Tydligen blir alla hon träffar (framför allt läkare av någon anledning) väldigt pratglada då de inser att hon är från Sverige eftersom det är Stieg Larssons och Mikael Blomkvists hemland. Hon får ständigt frågor om Millenniumtrilogin och har fått ursäkta sig med att hon inte är så intresserad av deckare och därför inte kan uttala sig (vilken lögn, vem är inte intresserad av deckare?). Jag fick hjälpa moster med en snabb resumé av de tre böckerna och en kortfattad beskrivning av författarens liv så att hon i framtiden ska ha någonting att säga i Stieg Larsson-diskussionerna.

En kylig alpresa

Eftersom vi av erfarenhet vet hur kvavt det brukar vara i Italien hade vi bestämt oss för att ta en tvådagarstripp upp till bergen till den lilla skidorten Livignio. Det var så fantastiskt vackert, och så fantastiskt kallt! Vi hade inte packat ned kläder för att klara 9 gradig värme och snö men vi härdade ut och tog en lift upp på berget. Jag hade tänkt ta en bild på en bok som ska recenseras, men tydligen så är det inte bara mitt flås som påverkas av de höga höjderna utan även mitt minne för boken den låg nere i dalen på hotellrummet. Man kan kanske photoshoppa in boken i bilden, eller vad tror ni?

Sista dagen fick vi i alla fall lite värme på förmiddagen, vilket jag utnyttjade till en stund i solen tillsammans med min bok och en cappucino. Som alla vet är en grundregel i italiensk kaffekultur att man inte har mjölk i efter lunch, så det gäller att skynda sig.

 

The italian bookshop

Sommaren 2009 var jag och en kompis i Rom och turistade. Två saker som jag verkligen äääääälskar är gamla ruiner (dvs historia) och böcker. Ruiner finns det som bekant gott om i Rom, men böcker är det lite sämre med (ja, eh.. alltså sådana böcker som jag kan läsa och förstå). En dag då vi vandrade bakom Pantheon hittade jag en liten bokaffär, och blev så här glad 🙂

Den gången hindrades jag av min vän som tycke att det var heeeelt onödigt att titta på Italienska böcker om man inte kan språket. Hon hade en poäng i detta, det inser till och med jag.

I höstas tog jag med pojkvännen till Rom. Han är lika galen som jag och redan första dagen släntrade vi in i en bokaffär som var hyfsat stor och härligt oordnad. När jag nu saknade en rationell människa vid min sida som kunde hindra mitt boksug kunde jag inte hejda mig när jag hittade den här: Agatha Christies ”Dieci piccoli indiani”.