Var inte rädd för mörkret

Var inte rädd för mörkret är Kristina Agnérs debutdeckare som redan har hyllats av olika recensenter och det här är en riktigt bra bok. Framför allt är den väldigt välskriven och har en fantastisk miljöskildring med detaljer som aldrig känns onödiga av ett idylliskt Småland som drabbas av ond bråd död.  En blandning av Morden i Midsomer och Maria Lang i nutid.

 

Boken är uppbyggd som en klassisk pusseldeckare. Den har till och med med en uppställning av personerna i början av boken men tyvärr ingen karta. Alva har precis mist sin mamma och kommit på sambon med en älskarinna. För att komma undan – och ha någon stans att bo – åker hon till mammans torp i Småland som hon ändå tänkt sälja. Väl på plats lär hon känna invånarna i den lilla byn och börjar gräva lite i familjens historia. I torpet bodde hennes mamma när hon var liten ihop med sin man ända tills mormodern försvann på 1960-talet. När det kommer fram att mammans död inte var en ”vanlig” hjärtattack startar en mordutredning med kopplingar till det förflutna. Vi får också en del tillbakablickar från flera perspektiv.

 

Kristina Agnérs yrkesbakgrund visar sig tydligt i boken. Agnér är frilansredaktör vilket märks på språket och strukturen. Hon är också socionom som visar sig genom de fina och verklighetstrogna karaktärsskildringarna. Alvas rädsla för mörker känns äkta men inte överdriven och gör allt lite läskigare än vad det kanske annars skulle varit. Här finns inga superhjältar, superintelligenta hackers, galna yxmördare eller överdrivna kommissarier. Det är vanliga människor med bra och dåliga sidor.

 

En kanondebut som säkerligen kommer följas upp av fler böcker!

 

Alla ljuger

Camilla Grebe har de senaste 20 åren skrivit riktigt bra deckarlitteratur. Jag älskade hennes första serien om psykoterapeuten Siri Bergman som hon skrev med med systern Åsa Träff och hoppas fortfarande på en uppföljare. Sen blev det lite mer action och Moskva Noir ihop med Paul Leander Engström som inte riktigt passade mig men som älskats av många. Den senaste boken heter Alla ljuger och är bok nr 5 i den flerfaldigt prisbelönade serien Flickorna och mörkret. Det är fristående böcker som löst kopplas ihop med en grupp poliser och en profilerare.

 

Alla ljuger är en psykologisk tragedi rakt igenom. Att det kommer att gå åt helvete förstår vi snabbt men frågan är hur och vilka trådar som hör ihop. Maria lever ett till synes lyckligt liv ihop med, son, man och bonusdotter. Så försvinner den vuxna bonusdottern och inget blir sig likt. Mannen med utländsk bakgrund misstänks plötsligt för mord på sin egen dotter även om han blir frikänd så sätts drevet igång…. Här är alla oskyldiga och offer och samtidigt så skyldiga. Offer för omständigheter, arv och saker man inte kan påverka men skyldiga i handlingar, fördomar, missriktad kärlek och förnekelse. Jag blir både irriterad och rörd av karaktärerna och deras agerande som pendlar mellan logiskt och ologiskt, för kärleks skull och för egen skull. Frågan är hur man själv hade reagerat/handlat? och kan man lita på någon till 100 %?

 

Boken växlar mellan perspektiv från olika karaktärer, nutid och för 20 år sedan då allt hände. Jag blev extra varm i hjärtat när jag läste sonens perspektiv. Camilla Grebe gör mig inte besviken men jag gillar mer polisarbete och så tycker jag boken innan – Skuggjägare var så ruggigt bra att jag har svårt att inte jämföra den med den här trots att den har en helt annan stil.

Påskkrim!

Det verkar som om att våren kom med påsken i år! I mitt påskägg till er finns en recension av debutanten Åsa Leijons – Drunkna tyst. I mitt eget påskägg ligger Camilla Grebes senaste bok – Alla ljuger som jag kommit halvvägs i. Sen hade hoppats på att hitta Kristina Agnérs debutdeckare – Var inte rädd för mörkret. i brevlådan men den hade tyvärr inte kommit än.

 

Drunkna tyst

Jag tycker mig se en trend i att många av de nya deckare som kommit har sin placering på landet eller bruksorter. Till exempel Lina Bengtsdotter som präglats av sin uppväxt i Gullspång eller Stina Jackson med sina böcker om den Norrländska landsbygden. Kristina Agnérs bok utspelar sig i Småland där hon har sina rötter.  Lägg sen på lite psykisk ohälsa på det och lite hopp i tiden så har vi ett recept som verkar fungera.

 

Det tog mig ett tag att läsa Drunkna tyst. I vanliga fall så brukar jag mäta hur bra jag tycker boken är i hur snabbt jag läser den men sen kan det ju tillkomma hinder. Som att vardagslivet pockar på med diverse saker och små kriser som måste gå före bokläsandet.

 

Handlingen utspelar sig på den uppländska landsbygden i mitten av 80-talet 1 år efter att Minnas älskade storasyster Jannica försvunnit och allt blev kaos. Eftersom ingen kropp har hittats har varken familjen eller byn fått någon ro och hemligheter och misstänksamhet ligger och gror mellan gårdarna. Vad gjorde och visste Jannica som hon inte borde innan hon försvann? Minna och flera med henne fladdrar runt i trakten, rastlösa, sökandes och olyckliga. Ingen orkar ta tag i något någonstans. Känslan är att något snart kommer att explodera, och det gör det. Det här är rakt av en tragedi och en bild av ett inskränkt bysamhälle där man håller käft, är lojal och står ut – tills det tar stopp.

 

Till skillnad från Lina Bengtsdotter som trots en smått dyster bild av landsbygd/bruksort ändå förmedlar en kärlek till platsen så hittar jag inget här och jag tror det är det som skaver. Det blir för mycket negativt. Att en familj är i kris och att det finns psykisk ohälsa runt omkring köper jag, men i varje familj? varenda vuxen och ungdom över 12? Hade Åsa Leijon klämt in 1 eller 2 normala människor i boken hade den nog tilltalat mig lite mer men gillar man en spänningsroman med mycket psykologi, misär och lite 80-talsnostalgi så varsågod!

Illvilja

Illvilja är Jørn Lier Horst 3:e bok om kriminalchefen William Wisting och hans dotter, journalisten Line.  Adrian Stiller på Kripos har fått uppdraget att ansvara för en så kallad vallning, av seriemördaren Tom Kerr som påstår sig vilja visa var han har gömt ett av sina offer. En baktanke är att även locka fram Toms medhjälpare som man aldrig hittade. Något går väldigt fel och William Wisting blir syndabock eftersom det hände i hans distrikt. Ingen offer hittades, ingen medhjälpare hittades och en seriemördare är på rymmen….

 

Line har fått i uppdrag att dokumentera vallningen och kan givetvis inte låta bli att lägga sig i utredningen.

 

Jag gillade de två tidigare böckerna och uppskattade tempot i boken som trots vissa spännande moment aldrig blev hetsigt och speglar William som person. I den här boken kan jag tycka det blir en aning segt även om blixtrar till av spänning då och då. Titeln ska syfta på den eviga frågan om det finns ren ondska och ja, det gör det väl? men jag tycker inte riktigt frågan tänder till som jag hade önskat. Kanske är jag luttrad som inte tycker att den här seriemördaren är värre än någon annan…?

 

 

300 grader

Pernilla Ericsson lanserar sin bok 300 grader som klimatdeckare som utspelar sig 2023. Jag är inte helt förtjust i alla egenskapade undergenrer men visst, klimatet är i fokus och är inget för klimatförnekare. Kanske är förhoppningen att boken ska kunna få någon att vakna upp och inse vilket hot vi lever under och vem vet, någon kanske får ett wake-up call.

 

Rent storymässigt är den helt klart spännande och det är obehagligt med bränder, speciellt då de nämner San Fransisco som ett ställe där det brinner när man ser på nyheter och i tidningar hur det ser ut där just nu…. Huvudpersonen Lily har flytt från Stockholm till lilla Nynäshamn av personliga skäl som avslöjas allt eftersom. Det är sommar, varmt och alldeles för torrt. Bränder är ett ständigt hot då minsta gnista kan sprida sig och få katastrofala följder. En hängiven brandman börjar misstänka att en brand kanske inte var en olycka och drar med Lily. Är det en pyroman eller någon mördare som använder sig av eld?

 

Helt ok spännande deckare men jag hade önskat lite klurigare lösning, gissade rätt fort vem som kunde ligga bakom vilket är synd. Spänning går före mysteriet vilket kanske är skillnaden mellan en klassisk deckare och spänningsroman men det bästa är ju om det är både spännande och ett klurigt mysterium. Det här är bok nr 1 i en serie om Lily.

Öga för öga

Yey! Leona är tillbaka med del 5 i Jenny Rognebys serie om den minst sagt speciella polisen Leona Lindberg. Del 4 – Ur aska i eld slutade med två rejäla cliffhangers.

 

Leonas pappa är försvunnen något som Leona egentligen inte sörjer men som irriterar henne och hon är ordentligt nyfiken på vad som hänt hennes far. Tyvärr får hon inte delta i utredningen men sådant har aldrig stoppat Leona. Dessutom är Olivia tillbaka. 7-åringen som nu är 14 spelade en stor roll i första boken. Hur Leona ska hantera henne vet hon först inte men något som liknar ansvarskänsla/medkänsla/kärlek? väcks i henne.

 

I den här boken får vi ännu mer förklaringar till varför Leona är som hon är. Vi får ännu fler tillbakablickar till hennes barndom och en stor familjehemlighet avslöjas. Vad det är var inte svårt att gissa men det blir allt mer tillskruvat och förvirrande ju mer man läser att man, precis som Leona, till slut inte riktigt litar på sig själv.

 

Om mäns grymhet mot kvinnor är ett huvudtema i den här boken så är ungdomars internetvanor och baksidan av nätet ett annat stort tema i boken. Darknet och ett så kallat Red Room har en stor roll i den här boken och det är läskigt på riktigt eftersom det faktiskt existerar. Johan Brännström precis deckardebuterat med Feber skriver också om detta i sin bok.

 

Fick lite ångest på slutet när det hintas om att det här är sista delen i serien!? Men så kan det väl inte vara…? Hoppas inte det för jag är helt fast i den här serien och vill ha mer!

Feber

 

Johan Brännström har arbetat i mediabranschen och skrivit manus för film. Nu debuterar han med den här spänningsromanen. Temat är ungdomars surfande och baksidan av internet. Vilket verkar ligga helt rätt i tiden. Läste precis Jenny Rogneby senaste deckare där Darknet också har en stor roll i storyn.

 

Mikaela Sköld är en ensamstående förälder som arbetar på en kvällstidning och som ständigt har dåligt samvete för att hon arbetar för mycket och det finns likheter med Liza Marklunds Annika Bengtsson. Nu är 12-åriga dottern sjuk och då får man inte vabba längre. Dottern spenderar mycket tid framför telefonen/surfplattan Plötsligt försvinner dottern med pågående körtelfeber och polisen kopplas in. Hennes misstankar dras genast till dotterns pappa som misshandlade Mikaela men han vet ju inte ens om att hon dottern finns? Eller? Mikaela tvingas konfrontera sin expojkvän och måste välja om hon ska lite på honom eller inte för tiden rinner iväg och spåren leder till varje föräldrars mardröm och något de flesta inte ens vet existerar. Ett så kallat Red Room på Darknet – varsågod och googla.

 

Boken är uppbyggd som en bladvändare med skräckinslag och det är läskigt, speciellt när man vet att det här faktiskt förekommer på riktigt. När Mikaela själv får feber blir hennes tankar och skräck allt mer hallucinatoriskt och gör henne allt mer förvirrad. Själv kan jag inte låta bli att bli lite irriterad på henne men poängen är väl att man kan reagera orationellt i trängda lägen.

 

Även om det här är lite extremt fungerar det utmärkt som Wake up call/skräckexempel för varje förälder med tonårsbarn eller annalkande tonår både gällande sociala medier men också psykisk ohälsa. Vad vet vi om våra barns liv? Spännande, absolut även om det var en aning segt i början. Osäker på om det är början på en serie men det känns upplagt för det.

 

Fick ett recensionsex och skulle lägga upp en tjusig bild men boken är borta så det fick bli en nätbild. Misstänker starkt min 2,5 åriga son….