Det var inte så länge sedan jag läste Skuggsida av Belinda Bauer och tack och lov kom Ni älskar dem inte rätt så snabbt. Det är aldrig skoj att vänta flera år på en fortsättning i en serie som man tycker är spännande. Bauers böcker är en rätt så ny bekantskap för mig men det har varit en överraskning hurpass spännande de är.

Handlingen

Boken tar vid lite mer än ett år efter där Skuggsida slutar. Så om du inte läst Skuggsida så varnar jag för lite spoilers som kan dyka upp.

Lugnet i den lilla byn Shipcott har åter igen rubbats då en trettonårig flicka försvinner utan ett spår från bilen där hon väntar på sin far som är ute med sitt jaktlag. På platsen finns en lapp: ”Ni älskar henne inte.” Handfallna börjar polisen söka efter den försvunna flickan men de har absolut ingen aning vad som skett. Ingen lösensumma begärs: flickan är bara borta. Sen försvinner ytterligare ett barn, en nioårig pojke och polisen börjar frukta det värsta.

Polisen Jonas Holly har på något sätt tagit sig tillbaka till vardagen efter den tragedi som drabbade honom och nästan kostade honom hans liv. Han kastas nu in i utredningen trots sitt bräckliga tillstånd och svär på att finna barnen oskadda. Men hur mår han egentligen? Och är det verkligen en bra idé att han faktiskt fortsätter att jobba som polis. Vad hände egentligen den där dagen för mer än ett år sedan? En såg något och han är övertygad om att Jonas inte kan beskydda byn. Det är snarare tvärtom.

Mina egna tankar

Jag ska försöka undvika att referera till Skuggsida för mycket eftersom jag inte vill förstöra läsupplevelsen för er. Men jag måste snudda vid den eftersom vad skedde i den boken spelar en stor roll för handlingen i Ni älskar dem inte.

Handlingen är spännande och man läser det med en långsamt stigande spänning. Det jag har märkt av Bauer stil är att den är långsamt krypande och man läser med en ganska diffus obehagskänsla i magen. Det är väldigt svårt att peka ut exakt vad den krypande känslan kommer ifrån. Ja, det är ju obehagligt att läsa om hur barn försvinner och det är obehagligt eftersom man inte vet vad som hänt men den där krypande känslan kommer utöver själva handlingen. Man får känslan att det hänger ett sorts domedagsmoln över Shipcott. Det är som en förbannelse ligger över hedarna där seriemördaren Arnold Avery begravde sina unga offer.

Boken är spännande rakt igenom, från första till sista sidan och jag vill inte riktigt att den ska ta slut. Nu måste jag ju vänta tills nästa kommer ut. Jag är övertygad om att det kommer en ny bok i serien även om man givetvis inte kan vara säker. Men det känns som om det finns mer i Shipcott att hämta….

Jag har aldrig läst en bok i serien om Kommissarie Montalbano förut. Det närmaste jag har kommit är att jag sett att det finns en serie som heter så i tv tablån. Jag tror jag inte ens har läst en italiensk deckare förut.

Just den här delen, Utflykten till Tindari, gavs ut 2000 så den har några år på nacken. Inte för att det spelar så stor roll när det handlar om läsupplevelsen men den fick mig att haja till någon gång eftersom, jag dumt nog, antog att den var från häromåret.

Handlingen

En död man hittas utanför porten till sin bostad samtidigt som ett äldre par har försvunnit spårlöst i sammanband med en bussutflykt. Men finns det något som binder ihop fallen? Har dem sicilianska maffian något med detta att göra? Snart visar det sig att det försvunna paret bodde i samma trappuppgång som den döde mannen. Men kan de verkligen vara skyldiga? Eller ligger det något värre bakom?

Kommissarie Montalbano, tillsammans med sina kollegor, börjar nysta i fallet.

Mina egna tankar

Oj, vart ska jag starta? Den här boken gjorde mig lite kluven, å ena sidan så gillar jag det excentriska men det var lite av en ”kulturkrock” för mig. Jag är van vid den engelska, lite sävliga stilen vilket är den totala motsatsen till den italienska eftersom den är eldig och lite vild. Allt är väldigt ”mycket”: personerna, miljöerna och maten. Maten är verkligen central. Det handlar inte om några enkla luncher bestående av en lätt sallad om man säger så.

Själva handlingen är, för mig, lite svår att hänga med i. Inte för att den är dåligt skriven utan snarare för att jag inte är van vid stilen. Men trots det så förstår jag varför böckerna om Montalbano är populära. Det finns en sort svart humor och ändå en värme där. Vi får följa den lite udda kommissarien och hans tankar genom ett fall som inte är helt enkelt. Jag kunde absolut inte lista ut vad som skulle hända eller vad som hade hänt. Vilket i och för sig är uppfriskande.

Och boken har ju det snyggaste omslaget jag sett på senaste tiden!

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN har Giles Blunt gett ut en ny bok i serien om de kanadensiska poliserna John Cardinal och Lise Delorme. Jag har väntat sedan När du läser detta och var lite rädd att det inte skulle bli några fler med tanke på vad som hände i den. Jag vill inte förstöra läsupplevelsen för er som inte har läst böckerna om Cardinal så jag förvarnar er nu om att min text innehåller lite spoilers för vad som har hänt i tidigare böcker.

Det var ett kärt återseende at börja läsa Fader Död, nästan som när man träffar goda vänner som man inte sett på ett tag. Även om omständigheterna kanske är lite mer än något bisarra.

Handlingen

Ett år har gått sedan John Cardinals fru Catherine gick bort och hans liv ser numera ganska annorlunda ut. Huset hand delade med Catherine är sålt och han bor ensam i en liten lägenhet. Han jobbar med gamla ”cold case” fall och umgås mycket med Lise, hans kollega. Men så avbryts lugnet då dubbelmordet av ett ryskt par ute i en öde stuga skakar det lilla samhället. I Algoquin Bay pågår den årliga pälsauktionen så staden är full av besökare. En person har bevittnat mordet och hon är nu jagad.

Förutom morden så rör sig en liten sammansvetsad grupp i skogen runt Algoquin Bay. En grupp som leds av en man som ser sig som gruppens ”pappa”, en man som har ganska storartade planer om hur han ska förändra hela världen. Men finns det något sammanband mellan gruppen och morden? Och isådanafall vad?

Mina egna åsikter

Jag blev absolut inte besviken när jag läste Fader Död och nu håller jag tummarna för att det kommer fler i serien och jag inte behöver vänta 4 år på nästa del. Den är spännande och den håller ett bra tempo rakt igenom. Själva intrigen är inte heller för komplicerad eller för lätt att förutse så den håller hjärnan igång.

Dynamiken och samspelet mellan Lise och Cardinal är något av det jag gillar bäst i den här serien. De har vassa dialoger som inte känns för krystade och den är inte heller full av one-liners (vilket blir tröttsamt ganska så snabbt). Jag är också förtjust i den lite sävliga stilen. Jag vet inte den är typisk kanadensisk, eller vad det är men den skiljer sig väldigt från till exempel amerikanska thrillers.

Det enda som ger mig lite huvudbry, och jag vet att detta är väldigt ytligt, men vem designade omslaget? Ska inte ytan knyta an till själva boken? Jag tycker färgsättningen är jättesnygg men bilden ovan på paret får mig snarare att tro att det handlar om en erotisk historia. Men det är det ju absolut inte. Eller ja, lite relevans har det men varför inte pälsmössor eller ett öde hus i skogen? Men, som sagt, det är ju petitesser och det har ju egentligen inget med boken som sådan att göra. Vad tycker ni? Har omslaget betydelse?