Eldnatt av Yrsa Sigurðardóttir

En ny bok i serien om den isländska advokaten Thóra Guðmundsdóttir är äntligen ute! Jag har givetvis sett fram emot en ny del att sätta tänderna i (!).

Handlingen

Ett vårdhem för funktionshindrade blir ett brinnande inferno och kräver livet av alla boende, utom Jakob- en pojke med Downs syndrom. Han blir åtalad och fälld för illdådet och skickad till en psykiatrisk anstalt. Men här tar historian en mycket märklig vändning. En av pojkens medfångar, en rent ut sagt avskyvärd pedofil, anlitar Thóra. Inte för att få sig själv friad utan Jakob. Något mörkt finns i vårdhemmets historia, något som kanske är den egentliga orsaken till branden.

Samtidigt så blir en radiopratare trakasserad och en ung kvinna är övertygad om att det spökar i huset där hon bor med sin make och lille son. Men hur hör detta samman? Thóra har ett ovanligt knivigt och mörkt utredning framför sig. Något som snuddar vid en nästan övernaturlig ondska.

Mina egna tankar

Som vanligt så börjar den här boken väldigt virrigt. Det är liksom spridda trådar som det är faktiskt helt omöjligt för läsaren att själv pussla ihop. Men vad jag har lärt mig är att tålamod är något man måste ha när man läser Yrsa Sigurðardóttirs böcker. Jag får liksom ha det i bakhuvudet hela tiden. De lösa trådarna kommer att knytas samman även om det ibland verkar otroligt långsökt. Fastän jag måste erkänna att jag tyckte det var lite för många trådar ute den här gången. Dessutom är risken när man lägger ut för många trådar att själva upplösningen blir lite ”blaha”. Man liksom förväntar sig en grand finale med fyrverkerier och så kommer den bara en sån där raket som säger ”pjooo” och försvinner.

Märkligast är ändå Jósteinn, pedofilen som anlitar Thóra. För att vara en sådan genomgående obehaglig figur (vi snackar lite Hannibal Lecter vibbar) så får han en väldigt liten plats. Jag får känslan att han kommer att dyka upp i framtida böcker (precis som Hannibal Lecter gjorde efter Röd Drake) men i den här boken kändes han lite överflödig, som han bara finns där för en sorts chockeffekt. Det är egentligen ingen kritik utan snarare en iakttagelse.

Men även om jag har vissa synpunkter på boken så gillar jag den. Den var underhållande och jag hade inga svårigheter i att fortsätta läsa den. Jag var faktiskt nyfiken på vad som skulle hända och för mig är det viktigt när jag läser: jag läser för att bli underhållen. Boken är spännande och som vanligt så flörtas det lite med det övernaturliga. Även om det inte är självklara spöken med så finns den där lite otäcka känslan där. Ovissheten om vad som egentligen försigår. Jag uppskattar den vinkeln eftersom det gör handlingen speciell och den skiljer den åt från den ”vanliga” deckaren, eller thrillern.

 

Kommentering avstängd