Det blödande hjärtat av Andrew Taylor

Jag har faktiskt aldrig läst något av Andrew Taylor förut och kan för mitt liv inte begripa det. För här snackar vi om en deckare med mycket hög klass. Jag är faktiskt mycket imponerad.

Handlingen

Det är London i mellankrigstiden 1934. Lydia har precis lämnat sin rike men våldsamme make och flyttat in hos sin far i ett sjabbigt hus vid Bleeding Heart Square in centrala London, ett ställe som är omgivet av mysterier. Enligt en gammal legend så fick torget sitt namn efter en rik kvinna som mötte en mystisk man under en tillställning. Hon lämnade festen med honom och morgonen efter återfanns hennes sönderslitna kropp på torget, tillsammans med hennes fortfarande bultande hjärta. Och det är faktiskt en riktig legend som hör ihop med samma ställe i London. Det är lite kuriosa.

Märkliga saker händer på Bleeding heart Square. Varför försvann miss Penhow och varför får Joseph Serridge paket med ruttnande djurhjärtan skickade till sig? Har han något med försvinnandet att göra? Ryktet säger att han var förlovad med miss Penhow innan hon försvann. Rory är där för att undersöka vad som hänt och blir snart bekant med Lydia. Samtidigt är fascistpartiet i full fart att skaffa makt i landet och hotet om ett nytt världskrig cirkulerar.

Narratologi (igen)

För er som inte gillade mitt tidigare inlägg om narratologi kan hoppa över en liten bit nu. Men för er som är intresserade så kan jag berätta att narrationen i den här boken är otroligt intressant. Jag kan faktiskt säga att den gör boken så fantastiskt bra som den är. I den här boken så växlar nämligen berättarperspektivet och det byter även fokus. Vissa kapitel så är det ur Lydias perspektiv och vi som läsare får ta del av hennes tankar enbart medan andra är berättat ur Rorys perspektiv. Det gör att man får en mer allomfattande bild av karaktärerna. De blir liksom mer levande på något sätt. Andra kapitel är tagna ur miss Penhows dagbok och vi får läsa hennes egna tankar. Det går att gå djupare i ämnet narratologi i den här boken för det är mycket fascinerande. Men jag vill inte få er att somna.

Mina sista tankar

Boken är som sagt mycket bra och jag måste bara läsa fler av Andrew Taylor. En mycket speciell bok som kanske inte faller alla på läppen.

 

Norge startade traditionen med påskdeckaren

redan 1923, då en av dagstidningarna hade en jätterubrik på förstasidan sm

löd som så här;

Bergenstorget plundrat inatt

Det handlade egentligen om reklam för en nyutkommen detektivroman och  tricket ledde till att boken sålde som smör och förlagen noterade att Påskdeckare var något att satsa på.

 

Jag som älskar en god krimi på långfredagen säger Tack Norge ! 

Till offer åt Molok av Åsa Larsson

Femte boken om Rebecka Martinsson

 

 

 

Handling

 Jaktlaget i Lainio skjuter en Björn. I björnens mage hittar man en människotumme. Vad betyder det?

Sol-Britt brutalt ihjäl med en grep. Sol-Britt är bara en av många i familjen Uusitalo som mördats eller dött i märkliga olyckor.

Hänger dessa händelser ihop och i så fall hur?

 

 Miljö- och personteckning

 Historien utspelar sig såväl i nutid som dåtid i Kiruna och Kurravaara.

Åsa Larsson är en mästare på att väva in miljöerna på ett mjukt och behagligt sätt.

Händelser, personer och miljöer vävs ihop på ett så naturligt och självklart sätt

att bilder dyker upp i huvudet på mig som läsare utan att jag funderar över saken.

 

De där gubbarna i jaktlaget. Jag känner riktigt hur lössnusen rinner och får skärpa

mig för att inte själv mota bort myggen biter i nacken.

 

Mina åsikter

Om jag gillar Åsa Larssons texter och historier? Jojomensan, visst gör jag det.

Hon har en berättarteknik som gör att känslan av självupplevelse dyker upp.

Jag som läsare befinner mig i händelsernas centrum. Jag lever hennes berättelse.

 

Rekviem i Vilette – en modern pusseldeckare

Det här är Ingrid Hedströms 5:e bok om förundersökningsdomare Martine Poirot som är verksam i den fiktiva staden Villette, Belgien. I den här boken så är en stor del av boken förlagd till Bryssel.

Att Ingrid Hedström vurmar för pusseldeckare, och speciellt detektiven Hercule Poirot. är ingen nyhet. Alla böcker i serien har flera referenser till Poirot. Den här boken är starkt influerad av pusseldeckaren med en vink till ”Whodunnit-genren” 

Upplägg

Bokens första del utspelar sig i dåtid (1983) och berör ett mord. Nutid är 1995. Det finns en handfull misstänkta med olika personligheter, däribland en ung Martine Poirot som studerar juridik. De misstänkta bor alla i ett studenthem. Alla är något av stereotyper men har mycket mer djup än i gamla pusseldeckare. Polisen anar att fallet är kopplat till ”mammamördaren” som hänsynslöst mördar unga blonda kvinnor som har spädbarn. 

Del två börjar 1995 som en traditionell pusseldeckare med en introduktion av en detektiv. Julia Wastia, f.d. notarie för Martine Poirot har precis börjat praktisera på en detektivbyrå i Bryssel när hon får sitt första fall. Därefter är det högt tempo med mängder av fakta och ledtrådar som det var svårt att hålla reda på. Det är tre fall att hålla reda på. Det från 1980-talet, Julias fall och ett trippelmord som Martine undersöker.  Givetvis är de alla tre länkade till varandra…

Härlig härva med mord och mysterier

Jag fick hela tiden bläddra tillbaka för att hitta pusselbitar. Intrigen är inget som Ingrid Hedström kokat ihop på två sekunder det är mängder av pusselbitar som ska ska sättas ihop och bli en helhet. När mördaren presenterades så tänkte jag ”Aha det var väl det jag visste!” men sen insåg jag att jag faktiskt hade misstänkt alla mer eller mindre i olika stadier av boken. Alla ruvade på någon hemlighet och hade något motiv…. precis som det ska vara i en pusseldeckare!

Jag tyckte det var skönt att mordmysteriet för en gångs skull inte hamnade i skuggan av spänningen. Alltför många författare idag kan skriva spännande kriminalromaner men få kan faktiskt knåpa ihop ett komplicerat mordmysterium.

Snudd på full pott

Jag kan tycka att pusselbitarna passade lite väl perfekt på slutet och att en del tillfälligheter inte direkt kändes som tillfälligheter, men så är det väl inte helt realistiskt att tre olika fall är sammanlänkade på det här sättet. Det påverkar dock inte slutbetyget!

Ingrid Hedström kan både knåpa ihop en bra mordgåta och göra det spännande. Dessutom så lyckas hon få till  intressanta karaktärer, fint språk,  en detaljrik miljö i ett kontinentalt Europa som, i alla fall för mig, känns rätt exotiskt och nostalgiglimtar från 1980- och 1990-talet.

Gissa om jag gillar det  här! Rekommenderar starkt att ni läser den här och de första fyra böckerna i serien, om ni inte redan gjort det. Speciellt om ni gillar pusseldeckare.

.
Håll utkik för en ev. intervju med Ingrid Hedström!

Intervju med Sofie Sarenbrant

Fotograf: Lars Trangius

 

Sofie Sarenbrants tredje deckare ”Vila i frid” släpptes nyligen. Tidigare har hon skrivit ”Vecka 36” (2010) och ”I stället för dig” (2011).

Sofie, Välkommen till Deckarhuset!

Hur började din författarkarriär? Och hur gick det till när din första deckare ”Vecka 36” blev publicerad? 

Allt började med att jag var gravid och besökte Brantevik, där mina föräldrar hade köpt sommarhus. Jag gick omkring i idyllen och funderade över vilket stort ansvar jag gick och bar på. Det är mycket man ska tänka på när man väntar barn och jag var orolig för att något skulle gå snett. För att försöka lugna mig, tänkte jag: Vad är det värsta som kan hända? Det brukar ha en lugnande effekt, men problemet var att det blev precis tvärtom. Och där hade jag början på Vecka 36. Men det var först när jag var gravid med andra barnet som jag verkligen började skriva på boken. Sedan tog det ytterligare hundra omskrivningar och några år innan ett förlag äntligen nappade, puh!

Hur lång tid tog det dig att slutföra varje bok och hur mycket av den tiden är research och hur mycket är skrivtid? (Jag misstänker att din research kring ”Vila i frid” som utspelar sig på en spaanläggning måste har varit jobbig :))

Det är jätteolika: andra boken skrev jag på några månader, sedan ägnade jag ungefär lika mycket tid åt redigering – jag har en noggrann redaktör, som kommer med många bra synpunkter. Med Vila i frid krävdes inte så mycket research på Yasuragi (tyvärr!), eftersom jag har varit där så pass mycket att jag kan stället utan och innan. Däremot jobbade jag hårt med polis, läkare osv för att få ihop intrigen på ett trovärdigt sätt. Från idé till färdig bok i handen tog Vila i frid exakt ett år att göra.

Du har sagt att det är en förutsättning att vara en rädd person för att komma på skrämmande scenarier, är det så du får inspiration till dina böcker? Hur växer berättelsen fram från den första idén?

Ja, för mig är det en förutsättning – jag är lättskrämd och fantiserar ofta om otäcka händelseförlopp. Men sedan har jag tyvärr även erfarenhet av fruktansvärda händelser i min nära omgivning, bland annat ett mord på en ung tjej, som hade hela livet framför sig. Det har påverkat mig mycket. Jag har ägnat otaliga timmar åt att fundera på hur de anhöriga orkar gå vidare efter något sådant. Så jag samlar på mig intryck från olika håll. En idé kan växa fram på olika sätt, men jag skriver ner allt som ska hända, dag för dag, och för vem, varför det ens är väsentligt att ha med och hur det för historien framåt. En deckare ska vara spännande rakt igenom, tycker jag. Det bästa är när någon säger att de inte kunde släppa min bok, för precis så vill jag att det ska vara när jag själv läser! Shining-effekter har jag fått höra om Vila i frid också – bara att tacka och ta emot!

Du har en blogg på Amelia och en är en flitig Twitter-användare, hur viktigt är det att nå sina läsare via sociala medier?

Det är nog viktigare för mig än för läsarna, för stora delar av året har jag inga arbetskamrater, så jag tycker att det är jätteroligt att ha kontakt via sociala medier. Varje positiv kommentar jag får gör mig så taggad att fortsätta skriva böcker!

Jag följer bl.a. din och Camilla Läckbergs kommunikation på Twitter, hur viktig är interaktionen med andra författare?

Hehe, ja, då måste du ju verkligen ha blivit allmänbildad vid det här laget, med tanke på den höga litterära nivå Camilla Läckberg och jag håller i vår kommunikation på Twitter … Skämt å sido, jag älskar Twitter för att det var där jag fick kontakt med Camilla, som numera är min mentor. Det är roligt att hålla kontakten med författare, kompisar och läsare. Jag gillar lättillgängligheten jämfört med Facebook, där man måste fråga om man vill bli vän först. Numera har jag skapat en författarsida där man bara kan gå in och gilla och sedan följa uppdateringar. Och så har jag den privata sidan för de jag känner.

Om (eller när) ”Vila i Frid” filmatiseras, vilka skådespelare skulle du vilja se i huvudrollerna?

Jag måste ju ge min man någon roll, med tanke på hans insats som offer i boktrailern. Men Ola Rapace tror jag skulle passa som Peter Berg och jag ser Peder Falk som en potentiell kandidat till vd-posten. Men polisen Emma Sköld vet jag inte. En snygg blondin …

Du och dina syskon verkar alla vara väldigt kreativa, hur uppmuntrades ni att vara kreativa under er uppväxt?

Det var nog snarare så att vi fick hitta på saker själva istället för att få allt serverat hela tiden. Och det ledde kanske till att vi blev kreativa. Vi växte upp på en stor gård mitt i skogen med massor att göra för mamma och pappa, så de var ofta upptagna med jobb. Men jag tror också att kreativiteten finns i blodet. Min morfar var schackmästare och skrev schackböcker, och mina föräldrar jobbar inom media.

Vad har du för tips till våra läsare med författardrömmar?

Ge inte upp, ha sjukt mycket tålamod och var beredd att kämpa hårt! Jag skulle nog söka mig efter en inspirerande skrivkurs, där man får träffa likasinnade och diskutera skrivprocessen och få tips.

Har du något nytt projekt på gång? (Kan du i så fall berätta lite om det?)

Jag ska skriva en fjärde bok, där man får fortsätta följa Emma Sköld. Men än så länge tar jag det lite lugnt med planeringen av boken, jag vill inte tvinga fram något. Just nu är jag redaktör för amelia Baby, men när tidningen lämnas till tryck i mitten av april, ska jag börja skriva!

Eftersom du intervjuar folk för Amelias räkning så undrar jag vilken fråga du skulle ställa till dig själv som ingen har frågat ännu, och vad du skulle svara på den frågan?

Haha, bra fråga! Jag skulle fråga hur det känns att ha en sådan framgångsrik, snygg modellsyster som Tyra, som driver en av Sveriges största bloggar – om jag verkligen inte är lite avis på henne, trots allt? Och svaret skulle bli: Vad tror du att vi gick i syskonterapi för (jo, vi har gjort det!)? Skämt å sido – svaret är nej. Även om jag också bloggar, så är det inte huvudfokus, utan det är mitt författarskap jag satsar på. Jag är stolt och imponerad av allt som Tyra tar sig för och som hon lyckas med. Så jag ser henne snarare som en källa till inspiration!

Tusen tack för att du tog dig tid att svara på våra frågor och lycka till med kommande projekt!

Drakens år av Thomas Kanger

Drakens år utspelar sig i Sverige, Asien och USA under 2012 och under Vietnamkriget. Det känns som om jag läser tre böcker samtidigt. En handlar om ett mord på en väktare utanför IKEA i Västerås. En annan handlar om en vietnamesisk kvinna som får barn med en amerikansk officer under kriget i Vietnam. En tredje handlar om advokaten Auster Fogg vars son dödas i krigets Afghanistan. De två första är skrivna i tredje person, medan den tredje är skriven i första person. Visst knyts historierna samman till slut, men lite väl sent.

Ändå läsvärd

Författaren vill mycket med boken, kanske lite för mycket. Jag önskar att författaren faktiskt hade skrivit tre böcker för alla historierna fångar mitt intresse var för sig, men när de ska knytas samman känns det nästan påtvingat. 

Jag läste boken samma vecka som jag fick reda på att en god väns son skadats allvarligt i Afghanistan. Det tog krigsaspekten till en helt annan nivå och det blev nästan för mycket för mig.