Ett skritt fra døden av Tor Edvin Dahl

Det här är en småtrevlig roman. Kriminalare sägs det, och nog lovar det gott till att börja med. Men det går förfärligt långsamt. På baksidan av boken står det att ”etterforskerparet” är en kvinnlig präst och en transvestit. Det låter skumt, lite udda och spännande. Jag väntade hela boken igenom på att transvestiten skulle lösa någon form av gåta. Förgäves. Han var mest diffust olycklig. Prästen irrar runt i Namibia och går på cocktailpartyn hos den norska befolkningen. Hon är tyvärr ganska intetsägande för att vara präst och deckare. Det är faktiskt mer fart i Miss Marple!  Men trevlig är den iallafall, boken. Jag tycker den är trivsam och lättläst, om än inte en kriminalroman. Nu vill jag ha spänning, så kom igen Dahl! Du har skrivit bättre än så här, förr…

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , , , , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.