Vintereld

vintereld-sara

 

Kunde inte låta bli att försöka placera in mig själv i boken… 

 

Det är något speciellt med böcker som man blir uppslukad av  och den här boken, ja hela serien, är verkligen böcker att uppslukas av. Böcker man vill bli en del av och vill läsa klart fort. Det här den tredje delen av fyra i serien om fyra årstider, Slutet av sommaren, Höstdåd och nu Vintereld, och består befriande nog av, på riktigt fristående böcker, (Kan ha en hel utläggning om böcker som falskt marknadsförs som fristående….) men det finns några tjocka röda trådar som gör att de ändå är väldigt lika.

 

 

*De utspelar sig alla i Skåne

 

*Kontrasten mellan storstad/liten ort. Återvändaren/storstadsbon besöker den lilla orten. Några blev kvar efter tonåren, några stack så fort de kunde

 

*De har (hittills) kvinnliga huvudkaraktärer som alla har saker i sitt förflutna de måste göra upp med/försonas med

 

*Det finns ett mysterium med kopplingar till ett brott i det förflutna

 

*Tonårsnostalgi Mysteriet i det förflutna är kopplat till ett tonårsgäng med en eller flera konflikter/spänningar i gruppen.

 

 

I den här boken tvingas Laura återvända till sin hemort när hon ärver en nedgången stugby efter hennes faster. Stugbyn betyder både lycka och sorg för Laura. Lycka då hon spenderade många fantastiska somrar med sin faster där, sorg för att hennes bästa vän dog där i en brand vid Lucia i tonåren. Branden skadade även Laura och blev upplösningen på fasterns lilla ”Goonies-gäng”. Hon återvänder till begravningen på en blixtvisit och planerar att sälja stugbyn så fort som möjligt men hålls kvar av två saker. Det är något som inte stämmer med fasterns död och så kanske, kanske får hon se sin ungdoms kärlek igen.

 

 

Stilen är som i de andra två böckerna melankolisk och psykologisk vilket kan kännas konstigt om man inte läst de två andra böckerna i serien utan att ha läst någon av hans andra serier som skiljer sig totalt från de här. Geim-serien är (eller var när den kom i alla fall) helt nyskapande och modern med ett ungdomligt talspråk och häftiga huvudkaraktärer. Sen kom UltiMatum och MemoRandom, två stenhårt kokta deckare och sen det här….! Anders de la Motte är sannerligen en allkonstnär. Får se vad han hittar på efter den här serien. Men först ser jag fram emot den avslutande delen lika mycket som årstiden den ska handla om – vår!

 

 

Tanke: Det skulle vara lite kul och spännande om huvudpersonen var en kille i den fjärde boken.

UltiMatum

Ultimatum

Hårdkokt

Anders de La Motte blev känd genom Geim-trilogin, Somvar en nyskapande med högt tempo och rappt språk. Därefter kom MemoRandom som är första delen i en ny serie som är mycket mer Hårdkokt.  UltiMatum är nr 2 och det borde bli en nr 3.

Först och främst…

Blir jag galen när bokförlag lanserar böcker som fristående när de inte är det, eller ja,  självklart kan man läsa den här boken separat men klok blir man inte, antagligen mest förvirrad. Böckerna hör definitivt ihop! Ni ska alltså läsa MemoRandom först då blir allt mer begripligt.

Maktspel, förräderi och buisness

Det är det det handlar om. Vad folk är beredda att göra för att nå makt, pakter som sluts och omförhandlas och ibland bryts genom förräderi. I den kriminella världen är det buisness som gäller. Vinna eller försvinna, visar du minsta svaghet är du ute. Polis, politiker eller gangster spelar ingen roll. Alla spelar spelet och vem som är på vilken sida är förhandlingsbart.

Kvinnornas återtåg

Jag klagade lite på att kvinnorna fick en blek roll i MemoRandom, speciellt jämfört med Geim-trilogin där kvinnor fick bra med utrymme. Här är det lite bättre igen. Både karaktären Natalie och polisen Julia får allt större utrymme även om man blir smått irriterad på Julias duktighet och ”jag är bäst i klassen” syndrom. Ett annat önskemål uppfylldes också. Gangstern med det goda hjärtat, Atif, får en allt större roll i den här boken.

Klar favorit

Med Geim-trilogin och de två senaste böckerna visar Anders de La Motte att han är att räkna med på den svenska deckarhimlen. Det tog några kapitel att komma in i boken och färska upp minnet från föregående bok, det är många trådar att hålla reda på, men sen flöt det på och den härliga och samtidigt sorgsna känslan som uppstår när en bok är riktigt bra infann sig. Den där man är upprymd och vill ha mer men inser att det dröjer kanske ett år tills fortsättningen kommer… Det ska bli oerhört spännande att se hur han knyter ihop säcken med en tredje bok (En trilogi räcker, ingen evighets-serie tack). Sen vill jag veta vad som kommer härnäst? Mer hårdkokt? Något nyskapande igen eller något i en annan deckargenre? Bring it on!