Vintereld

vintereld-sara

 

Kunde inte låta bli att försöka placera in mig själv i boken… 

 

Det är något speciellt med böcker som man blir uppslukad av  och den här boken, ja hela serien, är verkligen böcker att uppslukas av. Böcker man vill bli en del av och vill läsa klart fort. Det här den tredje delen av fyra i serien om fyra årstider, Slutet av sommaren, Höstdåd och nu Vintereld, och består befriande nog av, på riktigt fristående böcker, (Kan ha en hel utläggning om böcker som falskt marknadsförs som fristående….) men det finns några tjocka röda trådar som gör att de ändå är väldigt lika.

 

 

*De utspelar sig alla i Skåne

 

*Kontrasten mellan storstad/liten ort. Återvändaren/storstadsbon besöker den lilla orten. Några blev kvar efter tonåren, några stack så fort de kunde

 

*De har (hittills) kvinnliga huvudkaraktärer som alla har saker i sitt förflutna de måste göra upp med/försonas med

 

*Det finns ett mysterium med kopplingar till ett brott i det förflutna

 

*Tonårsnostalgi Mysteriet i det förflutna är kopplat till ett tonårsgäng med en eller flera konflikter/spänningar i gruppen.

 

 

I den här boken tvingas Laura återvända till sin hemort när hon ärver en nedgången stugby efter hennes faster. Stugbyn betyder både lycka och sorg för Laura. Lycka då hon spenderade många fantastiska somrar med sin faster där, sorg för att hennes bästa vän dog där i en brand vid Lucia i tonåren. Branden skadade även Laura och blev upplösningen på fasterns lilla ”Goonies-gäng”. Hon återvänder till begravningen på en blixtvisit och planerar att sälja stugbyn så fort som möjligt men hålls kvar av två saker. Det är något som inte stämmer med fasterns död och så kanske, kanske får hon se sin ungdoms kärlek igen.

 

 

Stilen är som i de andra två böckerna melankolisk och psykologisk vilket kan kännas konstigt om man inte läst de två andra böckerna i serien utan att ha läst någon av hans andra serier som skiljer sig totalt från de här. Geim-serien är (eller var när den kom i alla fall) helt nyskapande och modern med ett ungdomligt talspråk och häftiga huvudkaraktärer. Sen kom UltiMatum och MemoRandom, två stenhårt kokta deckare och sen det här….! Anders de la Motte är sannerligen en allkonstnär. Får se vad han hittar på efter den här serien. Men först ser jag fram emot den avslutande delen lika mycket som årstiden den ska handla om – vår!

 

 

Tanke: Det skulle vara lite kul och spännande om huvudpersonen var en kille i den fjärde boken.

Julkalender: Fråga 16

IMG_0077

16 december

Välkommen till årets julkalender där du har chans att vinna ett bokpaket med böcker av bl.a. (Värde ca 800 kr). Den som svarat rätt på flest frågor mellan 1-24 december vinner. Är det flera som har lika många rätt vinner den som har skickat in det bästa julrimmet på temat deckare och jul. Fråga ett skickas in 1:a december, fråga två 2:a december osv. Julrimmet behöver du bara skicka in första dagen du tävlar oavsett hur många dagar du deltar. Var dock noga med att skicka alla dina svar från samma e-postadress!

 

Fråga 16

Vem har skrivit deckarserien om flyktingen Kouplan och böcker om grammatik?

 

Svaret skickar du till: tavling@deckarhuset.se
(Julrimmet behöver du bara skicka första dagen du deltar)

Efter sommar kommer höst!

Förra året kom den första boken i Anders de la Mottes nya serie ut. I likhet med Mons Kallentoft betar han av de olika årstiderna och nu är det dags för höst. I recensionen av I slutet på sommaren måste jag erkänna att jag kan ha varit en aning orättvis. Det var ett stort stilbyte från Geim-trilogin som det är mer action i och som kändes så nytt och spännande. Jag var nog inte riktigt mogen att släppa den serien då.  Nu har jag insett att det faktiskt är riktigt bra! Geim-serien är också jättebra men har en helt annat stil. (Läs den serien också om ni inte redan gjort det)

 

Höstdåd som är en psykologisk polisroman med pusseldeckarkänsla har många likheter med I slutet på sommaren. Det är en bok om kontrasterna/skillnaderna mellan landsbygd och storstad. Vi befinner oss i Skåne och ett brott i det förflutna spökar i nutid. Det är en kvinnlig huvudperson och det handlar om mänsklig psykologi. Tack och lov har Anders de la Motte valt en ny huvudperson. Det gör nämligen den här boken till något så ovanligt som en äkta fristående kriminalroman i en serie. Den här huvudpersonen passar mig dessutom bättre. Jag kan relatera till henne på ett annat sätt. Visserligen har hon sina problem, det vore inte lika intressant utan problem, men hon är inte överdrivet neurotiskt vilket är befriande.

 

Grunden är ett gammalt fall från 1990 när en av fem ungdomar hittas död vid ett stenbrott. Ungdomarna spenderade en sista sommarkväll ihop innan de skulle skingras efter studenten. Fallet blev aldrig löst men givetvis finns det olika teorier om vad som hände. Dynamiken mellan de olika ungdomarna är väldigt bra skildrat. Fem olika personligheter som hänger ihop av tradition mer än gemensamma intressen. Vad ska det bli av dem efter studenten, vem stannar kvar på orten, vem lämnar, lämnar hen frivilligt eller flyr hen från något. De flesta kan nog känna igen den där bitterljuva känslan av sista natten med gänget när man vet att inget kommer bli som förut.

 

I nutid anländer polisen Anna från Stockholm med sin tonårsdotter efter att hennes exman och pappan till hennes dotter dött. En kombinerad flykt/nysatsning. Det är två trasiga själar som behöver läkas både separat och i sin mamma-dotter-relation. Att komma som polis från storstaden och ta över chefsrollen efter en polischefen som haft järnkoll på sin ort i många år är inte lätt. Inte blir det lättare när Anna börjar nysta i det gamla fallet och det visar sig att den gamla polischefen är pappa till en av de fem ungdomarna. En annan av ungdomarnas föräldrar är kommunens starke man och på en liten ort håller man varandra om ryggen.

 

Mycket läsvärd bok som definitivt är mer en dussindeckare för stunden. Anders de la Motte är en riktigt bra författare med bra språk, fantastiska miljöskildringar, mycket psykologi och härlig stämningsspänning. Jag längtar redan till vintern!