Etikettarkiv: hårdkokt

Falco – hårdkokt polisdeckare

Publicerat av

falco

 

Falco är femte serien i Herkulesserien som är löst baserad på Herkules 12 stordåd.  Eftersom det handlar om fåglar gissar jag att den här boken är baserad på det 6:e stordådet – De Stymfaliska fåglarna. Författare till de första fyra böckerna är Mons Kallentoft och Markus Lutteman. Den här boken har Mons skrivit ihop med Anna Karolina som är deckarförfattare och f.d. polis.

 

Zack hamnar mitt i ett terrordåd, träffar en gåtfull kvinna och någon verkar vilja sätta dit honom. En poliskollega och tidigare klasskamrat har försvunnit När de hittar honom mördad med rituella förtecken behöver de inte bara hitta hans mördare, de måste också ta reda på identiteten på informatören han var hanterare för.

 

Det här är en rätt klassisk hårdkokt deckarserie med femme fatals, grovt och klichéaktigt språk, machokultur, gangstervärld och så Zack – den stökiga hjälten som ensamvarg. Första sidorna imponerade inte men sen så körde det igång med en smäll! och jag sögs in i handlingen. Det går inte komma ifrån att det är väldigt spännande och bitvis mycket otäckt. Både morden och terrorhoten. Det är läskigt att tänka att vem som helst kan bli radikaliserad…. och att terrorhot nu är en del av vår vardag (speciellt om man bor i en  större stad). Anna Karolina verkar ha gjort ett bra jobb på så sätt att jag inte märker någon större skillnad i stil om man jämför med bok 1-4. Kan tänka mig att hon bidragit en hel del med information om polisvärlden.

 

Boken passar perfekt som present till en pojkvän eller vän som gillar hårdkokta böcker i stil med Jens Lapidus Snabba cash. Jag blev själv definitivt underhållen för stunden men hårdkokt är inte min favoritgenre och jag föredrar Mons Kallentofts Malin Forss-serie.

UltiMatum

Publicerat av

Ultimatum

Hårdkokt

Anders de La Motte blev känd genom Geim-trilogin, Somvar en nyskapande med högt tempo och rappt språk. Därefter kom MemoRandom som är första delen i en ny serie som är mycket mer Hårdkokt.  UltiMatum är nr 2 och det borde bli en nr 3.

Först och främst…

Blir jag galen när bokförlag lanserar böcker som fristående när de inte är det, eller ja,  självklart kan man läsa den här boken separat men klok blir man inte, antagligen mest förvirrad. Böckerna hör definitivt ihop! Ni ska alltså läsa MemoRandom först då blir allt mer begripligt.

Maktspel, förräderi och buisness

Det är det det handlar om. Vad folk är beredda att göra för att nå makt, pakter som sluts och omförhandlas och ibland bryts genom förräderi. I den kriminella världen är det buisness som gäller. Vinna eller försvinna, visar du minsta svaghet är du ute. Polis, politiker eller gangster spelar ingen roll. Alla spelar spelet och vem som är på vilken sida är förhandlingsbart.

Kvinnornas återtåg

Jag klagade lite på att kvinnorna fick en blek roll i MemoRandom, speciellt jämfört med Geim-trilogin där kvinnor fick bra med utrymme. Här är det lite bättre igen. Både karaktären Natalie och polisen Julia får allt större utrymme även om man blir smått irriterad på Julias duktighet och ”jag är bäst i klassen” syndrom. Ett annat önskemål uppfylldes också. Gangstern med det goda hjärtat, Atif, får en allt större roll i den här boken.

Klar favorit

Med Geim-trilogin och de två senaste böckerna visar Anders de La Motte att han är att räkna med på den svenska deckarhimlen. Det tog några kapitel att komma in i boken och färska upp minnet från föregående bok, det är många trådar att hålla reda på, men sen flöt det på och den härliga och samtidigt sorgsna känslan som uppstår när en bok är riktigt bra infann sig. Den där man är upprymd och vill ha mer men inser att det dröjer kanske ett år tills fortsättningen kommer… Det ska bli oerhört spännande att se hur han knyter ihop säcken med en tredje bok (En trilogi räcker, ingen evighets-serie tack). Sen vill jag veta vad som kommer härnäst? Mer hårdkokt? Något nyskapande igen eller något i en annan deckargenre? Bring it on!

 

 

Tokyo år noll

Publicerat av

 

 

Hårdkokt experimentell efterkrigsskildring

David Peace är en engelsk kriminalförfattare bosatt i Japan. Han har tidigare skrivit the Red riding-trilogin (tyvärr ej översatt till svenska) som också har filmatiserats. Jag visste att det skulle bli hårdkokt men jag var inte riktigt beredd på det här. Boken skildrar en poliskommissarie i Tokyo 1946 som får ett svårt mordfall på halsen. Mordfallet ska tydligen ska vara baserad på en verklig mordgåta.

Störande element eller stilistiskt genialiskt?

Den här boken har hyllats av många på grund av den stilistiska stilen. Själv måste jag erkänna att jag har väldigt svårt för stilen som är oerhört krävande. Låt mig ge er ett exempel ur boken.

”Två mycket unga män från stationen i Atago väntar på oss i illasittande och skitiga uniformer. De bugar sig och gör honnör, de hälsar på oss och ursäktar sig, men jag hör inte ett ord av vad de säger –

Ton-ton. Ton-ton, Ton-ton, Ton-ton. Ton-ton…(ska översättas till dunk dunk på svenska)
Konstaplarna lleder oss av vägen bort från hamrandet och in på tempelområdet –

Jättelika svedda träd, med rötterna mot himlen….
Det återstår inte mycket av Zojojitemplet sedan det brann efter majbombningarna i fjol – ´
Förkolnade grenar och fällda löv…”

Dunkandet, som är oerhört enerverande som läsare, finns där hela tiden. Medan vi följer hans handlingar får vi också hans lösryckta tankar serverade.Huvudpersonen bär på en hemlighet som sakta sakta avslöjas för oss via hans tankar. Det är krävande och jobbigt eftersom handlingsflödet hela tiden avbryts. Samtidgt ger boken andra dimensioner än i vanliga kriminalromaner eftersom huvudpersonens inre frustration och huvudvärk  och paranoia överförs förmedlas på ett unikt sätt.

Hårdkokt realism

Den här boken är så långt från Agatha Christie-deckare man kan komma. Jag är chockad över hur tillvaron såg ut för den japanska befolkningen efter andra världskriget. Red riding-trilogin är visserligen hårdkokt men det här är en dimension värre. Det är skitigt, fattigt, smutsigt, korrupt och alldeles, alldeles….hemskt….

Hata eller älska

Det är antingen eller, antingen gillar man det här eller så gör man det inte. Jag gillar det inte men å andra sidan så är den hårdkokta genren inte min favoritgenre. Jag har svårt att förlika mig med den förfärliga kvinnosynen, eller snarare kvinnans icke-roll i handlingen. Det här är en mans värld. Trots det måste jag nog ändå läsa klart den bara för att få veta hur det går. Stort plus för kartan över Tokyo och ordlistan på slutet.