Tokyo år noll

 

 

Hårdkokt experimentell efterkrigsskildring

David Peace är en engelsk kriminalförfattare bosatt i Japan. Han har tidigare skrivit the Red riding-trilogin (tyvärr ej översatt till svenska) som också har filmatiserats. Jag visste att det skulle bli hårdkokt men jag var inte riktigt beredd på det här. Boken skildrar en poliskommissarie i Tokyo 1946 som får ett svårt mordfall på halsen. Mordfallet ska tydligen ska vara baserad på en verklig mordgåta.

Störande element eller stilistiskt genialiskt?

Den här boken har hyllats av många på grund av den stilistiska stilen. Själv måste jag erkänna att jag har väldigt svårt för stilen som är oerhört krävande. Låt mig ge er ett exempel ur boken.

”Två mycket unga män från stationen i Atago väntar på oss i illasittande och skitiga uniformer. De bugar sig och gör honnör, de hälsar på oss och ursäktar sig, men jag hör inte ett ord av vad de säger –

Ton-ton. Ton-ton, Ton-ton, Ton-ton. Ton-ton…(ska översättas till dunk dunk på svenska)
Konstaplarna lleder oss av vägen bort från hamrandet och in på tempelområdet –

Jättelika svedda träd, med rötterna mot himlen….
Det återstår inte mycket av Zojojitemplet sedan det brann efter majbombningarna i fjol – ´
Förkolnade grenar och fällda löv…”

Dunkandet, som är oerhört enerverande som läsare, finns där hela tiden. Medan vi följer hans handlingar får vi också hans lösryckta tankar serverade.Huvudpersonen bär på en hemlighet som sakta sakta avslöjas för oss via hans tankar. Det är krävande och jobbigt eftersom handlingsflödet hela tiden avbryts. Samtidgt ger boken andra dimensioner än i vanliga kriminalromaner eftersom huvudpersonens inre frustration och huvudvärk  och paranoia överförs förmedlas på ett unikt sätt.

Hårdkokt realism

Den här boken är så långt från Agatha Christie-deckare man kan komma. Jag är chockad över hur tillvaron såg ut för den japanska befolkningen efter andra världskriget. Red riding-trilogin är visserligen hårdkokt men det här är en dimension värre. Det är skitigt, fattigt, smutsigt, korrupt och alldeles, alldeles….hemskt….

Hata eller älska

Det är antingen eller, antingen gillar man det här eller så gör man det inte. Jag gillar det inte men å andra sidan så är den hårdkokta genren inte min favoritgenre. Jag har svårt att förlika mig med den förfärliga kvinnosynen, eller snarare kvinnans icke-roll i handlingen. Det här är en mans värld. Trots det måste jag nog ändå läsa klart den bara för att få veta hur det går. Stort plus för kartan över Tokyo och ordlistan på slutet.

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , , , , , av Sara. Bokmärk permalänken.

Om Sara

Om mig: Jag är i 30-års åldern och kommer ursprungligen från Göteborg men bor för tillfället i Örebro. Till vardags arbetar jag som Kultursekreterare i Hallsbergs kommun men är nu föräldraledig med vår son. Har läst litteraturvetenskap och filmvetenskap med fokus på kriminallitteratur/filmer.

Gillar: Det mesta när det gäller kriminallitteratur kriminalserier och kriminalfilmer men det jag efterlyser är en modern deckare som är stilistiskt vacker, spännande, intressanta karaktärer och ett mord som är så magnifik uttänkt att man sitter och gapar av förundran när allt avslöjas. Väntar fortfarande på ”Den”.

Roll: På Deckarhuset lägger jag upp recensioner intervjuer och lite annat blandat. Jag har även hållt ett par föreläsningar om kriminallitteratur för deckarhusets räkning.

Favorit: (Bok) Givetvis svårt att välja men Jussi Adler Olsens och Leif GW Perssons böcker (med Bäckström) får mig att skratta. Andra favoriter är Anders de la Motte, Malin Persson Giolito och Ingrid Hedström men har också en stor kärlek till historiska deckare som Maisie Dobbs serien och Niklas Natt och dags 1793. När det gäller kriminalfilmer och kriminalserier gillar jag bl a klassiska Hitchcock-filmer, 7en, Vidocque och serier skapade av Lynda La Plante.