Hela intervjun med Ann Rosman

Hej Ann Rosman, hur känns det att få sin debutroman utgiven?

Fantastiskt! Böcker och att läsa är något av det bästa jag vet. Jag älskar att gå in i en bokhandel eller på ett bibliotek. Alla fantastiska historier och fakta som finns samlade där mellan pärmarna. Att få ge ut sin egen bok känns stort.

Var befann du dig när du insåg att du behövde skriva en kriminalroman ?

Jag hade gått på mammaledighet 2005 och stod med barnvagnen och tittade ut över Marstrandsfjorden. I vanliga fall brukar fyren Pater Nosters silhuett avteckna sig mot horisonten men nu såg det kalt ut eftersom fyren var på renovering, faktiskt på min arbetsplats. Fyrar har alltid fascinerat mig, inte minst människorna som bodde på fyrplatserna. Vad hade inte kunnat hända på en sådan otillgänglig plats som frimärksstora ön Hamneskär … och vad skulle man inte kunna gömma där utan att någon någonsin skulle få reda på det?

Hur ser dina kollegor inom IT världen på ditt författande?

De blev förvånade men tycker det är jätteroligt. Jag får uppmuntrande mail och vi skall ses nu i dagarna. Någon påminde mig om att jag ibland på luncherna kunde peka på någon som vi inte kände och säga ”Han som sitter där borta … ni kommer inte tro det men han har … ” och dra värsta historien.


Det skulle vara intressant att höra lite om själva skrivproceduren, vill du berätta?

Ja, du. Hur skriver man en bok egentligen? Jag hade ingen aning och det var rätt kämpigt att hitta ett arbetssätt och få någon slags struktur. Berättelsen kom i fragment och jag skrev det som dök upp i huvudet utan att fundera så mycket. Det är ju helt ok precis när man gör det men i nästa steg blir det ett evinnerligt pusslande för att se hur allt kan tänkas hänga ihop. Där satt jag med minneslappar och A4-papper vid köksbordet hemma där jag lagt i alla extraskivorna för att få det att räcka till. Så drog jag ut tre meter av sonens ritpapper på rulle och försökte strukturera upp historien tillsammans med en tidsaxel. Flyttade runt ett stort antal färgkodade post-it lappar. Man blir nyfiken på historien själv och vill ju veta hur det slutar. Så printade jag allt jag hade, läste och försökte se om det fanns några hål i historien. Näst sista steget var att låta goda vänner läsa och sist men inte minst lovade mig själv att nästa gång skall jag göra på ett bättre, enklare sätt …

Kommer du ihåg vilken som var den första boken du läste alldeles själv?

Jag har alltid läst mycket, men kan inte komma ihåg vad jag började med direkt… Sherlock Holmes läste jag tidigt. Jag älskar hans observationsförmåga och finurliga sätt. Lite av den känslan med Londons dunkla gränder kring sekelskiftet kan man återfinna här i Marstrand när det är dimma och skymningen sänker sig över den gamla trästaden.


Jag är, precis som du, en ”yachtie”(seglare) –och  på båten läser jag mycket. Hur är det med dig, har du kanske skrivit delar av ditt manus vid navigeringsbordet?

Absolut! Få ställen är väl så inspirerande som att sitta ombord på en båt. Tankarna går i andra banor när jag kommer ombord, som om man ser världen på ett lite annorlunda sätt. Det är något visst att se över förtöjningarna för kvällen och sedan luta sig tillbaka i sittbrunnen och se solen gå ned, eller att sitta inne i fotogenlampans sken och höra regnet som smattrar mot däcket. Jag har alltid anteckningsboken till hands och skriver ned allt, försöker beskriva stämningar, dofter.

När du lagt till i udda hamnar i världen, och bytt böcker med andra ”yachtisar” så som man gör, vilket har varit det bästa bytet?

”Den keltiska ringen” av Björn Larsson. Fick en engelsk version av den i min hand i Lerwick på Shetlandsöarna. Året efter seglade jag i bokens fotspår genom Caledonien Canal där man korsar legendariska Loch Ness. Kanalen som har 29 slussar går från Inverness på Skottlands ostkust till Fort William på dess västkust. Skotska västkusten med Inre och Yttre Hebriderna är fantastisk men det är inte så mycket semestersegling eftersom man är styrd av tidvattnet som bestämmer när man kan ge sig av. I boken ”Den keltiska ringen” seglar huvudpersonen från Dragör till dessa skotska farvatten ledd av en loggbok som han kommit över.


Om du får ta med dig en enda bok på nästa långsegling, vilken skulle du ta med dig?

Oj, det var en svår fråga. Och där är ju problemet med en båt. Den ständiga platsbristen och att man måste välja antingen eller istället för både och. Jag får nog säga en bra kombinerad seglings- och historiebeskrivning över de farvatten man skall vistas i. Att få veta historiken kring en plats är berikande och ger så mycket mer när man kommer dit som besökare. Hade jag befunnit mig i Bohuslän hade jag rekommenderat Ted Knapps ”Längs kusten i Bohuslän”. Den innehåller många anekdoter och berättelser om öarna längs Bohuskusten. Sådant som sätter fantasin i rörelse och räcker länge.

När använde du ditt lånekort på  biblioteket senast?

Förra veckan, men bibliotekarien på Marstrands lilla bibliotek har så bra koll på sina låntagare att man inte behöver ha med sig kortet. Äldste sonen och jag var där och lånade böcker. Han fick lämna fram sitt lånekort, mest för att det var spännande. Jag tycker mycket om bibliotek och är där ofta.


Varför säljs det så mycket kriminalromaner idag?

Jag tror att man som läsare tycker om att lägga pusslet. Att man inte vet utgången och hela tiden får omvärdera berättelsen och karaktärerna allteftersom nya fakta dyker upp. Kanske kan det också ha att göra med att vi har funderingar kring vår egen dödlighet.

Kriminalromanens status i litteraturen är, trots läsarnas begeistring, inget vidare. Vad skulle kunna ligga bakom synen hos förståsigpåarna?

Vem är det som är förståsigpåare egentligen? Jag tror att det viktigaste är att läsa sådant som man känner att man tycker om, som berikar en. Var och en känner väl sig själv bäst! Var din egen förståsigpåare! I Storbritannien har kriminalromaner en helt annan status och säg den som inte njuter av en bra engelsk deckare!


Om du skulle ge dig själv en kriminalroman i present, vilken skulle det vara och varför?

Jag måste säga Stieg Larssons trilogi. Jag tycker att den har en dimension utöver det vanliga och önskar att han hade fått finnas kvar och skriva mer.

Vill du berätta lite för oss om vad du jobbar med just nu?

Lägger sista handen vid Själakistan som är en fristående fortsättning på Fyrmästarens dotter.

Kontrollerar att alla trådarna löper samman som de skall. Har även börjat skissa på bok tre, samtidigt som jag försöker ta mig tid att prata med Hembygdsföreningens ordförande. Han är en äldre man och jag imponeras över hans minne. Efter en timma med honom ser man på husen och gränderna med nya ögon, man lär sig alltid något nytt. Det finns också många spännande fastigheter på Marstrand som jag vill utforska ytterligare. Marstrand har en mörk och brokig historia som jag gärna skulle vilja teckna ned, men det är ett enormt projekt. Vart man än vänder sig här finns det historia och historier!


Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”, en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur, vem skulle det bli?

Det skulle nog bli Björn Larsson som skrivit ”Den keltiska ringen”. Jag vet att han har många strängar på sin lyra, och är professor i fransk litteratur.

Vilken fråga vill du ställa till denna person?

Finns det planer på någon mer kriminalroman?

Vi på Deckarhuset tackar för att du ville prata med oss om ditt skrivande, och vi önskar lycka till med boken!

Läs även En bok – fyrmästarens dotter…