Deckarmat: Fridas Banan och Utflyktskaka

Det är ingen hemlighet att jag inte var så förtjust i Mord med sjöutsikt som jag läste för ett par år sedan. Den har dock fått stå kvar i bokhyllan för i slutet av boken finns en receptsamling.

Jag bestämde mig äntligen för att göra Fridas Banan och Utflyktskaka som beskrivs som ”ett måste i Fridas utflyktskorg”. Frida är huvudpersonen Erik Gyllenbergs hushållerska och hon sköter all matlagning åt honom.

Bananer, ägg, smör, socker, mjöl, vaniljsocker, bakpulver, filmjölk, in i ugnen…och voilà – Fridas Banan och Utflyktskaka är klar! Man skulle egentligen ha pudrat över lite florsocker också, men det glömde jag…

Helt bortkastat visade sig inköpet av boken ändå inte vara, då banankakan blev riktigt mumsig. Jag valde att servera den med vaniljglass istället för vispad grädde.

Samtal med Kristina Ohlsson och Malin Persson Giolito

På bokmässan

Vi sitter en stund runt ett bord i det myller av människor som rör sig överallt på bokmässan. Det är stundtals svårt att höra vad som sägs, men vi får helt enkelt höja rösterna och bidra till den matta av sorl som redan är tjockare än vad som är behagligt.

 

Vi pratar om framgångarna med tjejernas nya böcker, och de fina mottaganden som de fått av både läsare och press. Vi på Deckarhuset kan bara buga och gratulera.

 

Att hitta tid till skrivandet  

Tid för skrivande pratar vi också en stund om. Kristina berättar att hon skrivit och jobbat parallellt under en tid, men att hon fann det svårt att gå ihop. Vänner och socialt liv blev lidande, och hon tog nyligen beslutet att lämna sin anställning och skriva böcker på heltid. Hon ler och säger att hon är lycklig nog att redan kunna leva på sitt skrivande, något som inte alla författare är.

 

Malin berättar att hon absolut inte kunnat kombinera skrivandet med arbete och familjeliv. Hon har helt enkelt fått ta time out och koncentrera sig på skrivandet i perioder.

 

Att hålla sig till sanningen

När vi kommer in på vikten av att hålla sig till sanningen, och att göra research har Kristina och Malin ganska lika åsikter.

Malin menar att det är mycket noga med att t ex rättsliga detaljer och straffpåföljder blir korrekta, även om hon i böckerna tvingar ner behandlingstiderna i rätten från kanske 4-6 år till något som fungerar i romanvärlden.

Kristina ser mer pragmatiskt på det hela, och tycker att t ex hennes flygplansdrama i boken Paradisoffer är ett bra exempel på hur en handling fungerar teoretiskt men näppeligen skulle fungera i praktiken. Ett plan fullt med passagerare skulle faktiskt inte kunna försvinna i 10 timmar utan att någon skulle undra vart det blev av. Men vad gör det? Säger Kristina. Och jag är böjd att hålla med. Jag funderade aldrig över just den bristande logiken när jag läste boken.

 

Malin och Kristina måste rusa vidare till nästa punkt i sina fullspäckade program och jag ber härmed att få tacka för att de tog sig tid att i detta kaos sitta ner och prata med Deckarhuset.

 

Vi håller tummarna 

Vi vill också passa på att önska Kristina lycka till med nomineringen i Kristianstadsbladets kultur- och nöjespris. Vi håller tummarna!

  

Bond: Svenska Bondbrudar

Som utlandssvensk förvånas man ibland över vad folk från andra länder vet (eller snarare inte vet) om Sverige, men en sak som faktiskt många känner till är våra svenska Bondbrudar.

Vad är en Bondbrud?

En bondbrud är en kvinnlig rollfigur som har en kortvarad affär med James Bond. Karaktären är oftast en skurk, en agentkollega, eller ett brottsoffer (som självklart räddas av Bond).

Svenska Bondbrudar

Sverige har bidragit med en del Bondbrudar genom åren. Britt Ekland och Maud Adams var de första svenskorna att få äran i filmen ”Mannen med den gyllene pistolen”. Maud Adams är ensam om att ha spelat två olika bondbrudar. Hon spelade också ”Octopussy” i filmen med samma namn. I den filmen fanns dessutom Kristina Wayborn med. Izabella Scorupco fanns med i GoldenEye och i Casino Royale kunde vi se Eva Green.

Jag tycker det börjar bli dags för en svensk bondbrud igen, eller vad tycker ni?

Bond: Live And Let Die

Live And Let Die (Leva och låta dö på svenska) från 1973 är min favorit i serien av Bondfilmer. Den innehåller allt man kan önska; voodoo, Karibien, ormar och alligatorer. Dessutom är det Roger Moores första Bondfilm och han har alltid varit min favorit eftersom han för med ett visst element av humor.

Handlingen

Tre män mördas samtidigt: under ett FN möte i New York, utanför en restaurang i New Orleans och på ön San Monique i Karibien. Alla tre var brittiska agenter och samtliga utredde San Moniques premiärminister Dr Kananga. Bond skickas för att utreda det hela men hamnar istället i klorna på gangstern Mr Big som beordrar att Bond ska dö. Men Bond lyckas fly med hjälp av sin gamle CIA kompis Felix Leiter. Nu är bara frågan: Vad har en karibisk premiärminister för samröre med en gangster från New York?

Bond följer efter Kananga till San Monique där han får hjälp av den smått hopplösa CIA agenter Rosie Carver. Snart finner Bond hemligheten: herointillverkning i en massiv skala. Innan han lämnar ön tar möter han den mystiska Solitaire.

Bond har ett omständligt uppdrag framför sig.

Mina egna tankar

Jag minns inte exakt när jag såg den här filmen första gången men jag minns att mina föräldrar lockade med att det var alligatorer, krokodiler och ormar med i filmen. Det säger litegrann om vad jag tyckte om som liten och vad jag fortfarande tycker väldigt mycket om. Det enda jag verkligen inte gillar är att Bond grillar en orm i sin hotellsvit. Det är inte ok i min bok. Men jag gillar själva storyn och den skulle fungera lika bra nu som på 70-talet. Heroinhandeln är, dessvärre, tidlös än så länge.

Figurerna är också bra i den här filmen. Rent generellt så måste man ha en bra skurk, en bra sidekick till skurken och givetvis en vacker Bondbrud. Jane Seymour är perfekt som Solitaire eftersom hon har den där oskuldsfulla utstrålningen. Hon kanske inte är den mest handlingskraftiga av Bondbrudarna men jag gillar henne ändå. Troligtvis eftersom hon har den där mystiska sidan och hon kan spå i tarotkort. Dessutom har hon extremt cool makeup i delar av filmen. Dessutom är namnet poetiskt, Solitaire som patiens heter på engelska passar ju henne utmärkt. Hon är ganska så ensam och tillbringar sin tid med att lägga kort.

Yaphet Kotto är rent ut sagt brilliant som Kananga (Kananga, eller Cananga, är det latinska namnet för blomman Ylang-Ylang- visste ni det?). Han är ju en otroligt bra skådespelare och som de flesta nog känner igen från första Alien-filmen eller den superba serien Uppdrag: Mord som sändes under 1990-talet på svt. Missade ni den så missade ni förmodligen en av de bästa polisserierna som gjorts. Jag är faktiskt förvånad att han inte varit med i fler storfilmer. Han är otroligt obehaglig som Kananga, kall och beräknelig i vissa avseende och totalt vild och helgalen i andra. Absolut ingen man vill ha att göra med. Hans sidekick är Tee-Hee som spelas av Julius W. Harris som sorgligt nog gick bort 2004. Tee-Hee är en bjässe med en konstgjord arm och en krok istället för en hand. Armen förlorade han till en gammal krokodil på alligator farmen. Inte heller en särskilt trevlig figur.

Baron Samedi, som egentligen är en loa det vill säga en ande från andevärlden inom voodoo-religionen, förekommer också som en av figurerna i Kanangas sällskap. Han är troligtvis en av de mest obehagliga av dem alla.

Avslutningsvis så vill jag verkligen rekommendera den här filmen till alla, främst för storyn för de bra skådespelarna, det bra soundtracket och det coola 70-tals modet.

Bond: Jag erkänner…

… Jag är en Bond-nörd!

Ända sen jag var liten har jag älskat Bondfilmerna. Jag pappa och brorsan brukade bänka oss i Gillestugan hemma och jag har nog sett alla filmer 10 gånger om minst (förutom de allra senaste filmerna). För att inte tala om låtarna. Min cd-spelare gick på högvarv på 90-talet medan jag skrålade med i License to kill och Golden Eye.

 

Appropå Tintin…

Jag vet att Bond-filmerna är långt ifrån politiska korrekta. I alla fall inte de tidigare filmerna. De har en taskig kvinnosyn, är till viss del rasistiska, sterotypiska mm.  På gott och ont har de påverkat samhället. Men precis som Tintin så har de sin plats i vår historia och det går inte att radera deras påverkan eller för den del censurera dem som man försökte med Tintin. Personligen väljer jag att ta det icke-PK med en stor gnutta salt och tröstar mig med att det ändå blir bättre och bättre för varje film. Nu har bondbrudarna inte längre namn som pussy galore eller plenty och de kan (oftast) agera på egen hand. Att M spelas av en kvinna var ett stort lyft.

 

Visste ni att…

Ett tag  brukade jag och min bror ”tävla” i att upptäcka nya saker i bondfilmerna. Till exempel att Sean Connery i Åskbollen har ett cyklop som är svart för att i nästa klipp ha ett cyklop (samma scen) som är blått. Eller när min bror upptäckte att Bonds släktvapen i ”I hennes majestäts hemliga tjänst” blev titeln på en senare film – Gissa vilken? Idag så behöver man inte se filmerna för att hitta missar. Här är en sida med ”Bond-bloopers”

 

Bondvetenskap

Det finns mängder av bond-nördar runtom i världen men också bondologister som verkligen är experter på bond Till exempel de som forskar i ämnet. En bondologist är författaren Umberto Eco (I rosens namn) Han har bland annat skrivit”The Narrative Structure of Fleming” Där han menar att alla Bond-böcker är uppbyggda på samma sätt med 9 olika ”skeenden”. Det enda som skiljer böckerna åt är detaljerna och ordningen de olika skeenderna sker. Jag hittade en bra sida där den som vill kan få en snabb lektion i Bond-veteknskap.

 

Mina favoriter

Film 

 

Bondskådespelare – Sean Connery

Bondbrud – Melina Havelock (Ur dödlig synvinkel)

Manliga huvudskurk – Max Zorin (Levande måltavla)



Kvinnlig skurk – Onatopp (Goldeneye)

Biskurkar – Mr Kidd och Mr Wint (Diamantfeber)


Bondlåt – Goldfinger, For your eyes only, Diamonds are forever


Häftigaste actionscen – Slalomjakten i OHMSS

Bond: ”A Martini. Shaken, Not Stirred”

Vi kan ju inte fira James Bonds 50-års jubileum utan att bjuda er på en utav hans favoritdrinkar. Så här är den.

 

 

”A martini. Shaken, not stirred.” Det amerikanska filminstitutet hedrade filmen Goldfinger och den berömda frasen 2005 då den kom på 90:e plats på deras lista med de bästa filmcitaten under de senaste 100 åren.

 

Skål!

Hur man gör en dry martini (och vad som gör den dry) kan du läsa om här…

Bond: GoldenEye

GoldenEye är kanske inte den bästa Bond-filmen, men den har ändå en speciell plats överst på min lista för den fick mig och många andra i min generation att upptäcka James Bond karaktären. Det var 6 år mellan Timothy Daltons Tid för hämnd (License To Kill), så när Bond förnyades med Pierce Brosnan i rollen var jag i precis rätt ålder (tonåring) för att riktigt uppskatta Bond filmerna. GoldenEye var den perfekta filmen för att få mig fast. Den innehåller alla klassiska Bond drag (häftiga stunt-scener, Bondbrudar, action, etc.). Jag kommer fortfarande ihåg hur jag imponerades av inledningsscenen som börjar med ett bungee jump från en damm, och som slutar med ett base jump utan fallskärm till ett tomt flygplan, som Bond måste få kontroll över för att kunna fly. Den följde också Bond traditionen med en svensk bondbrud, Izabella Scorupco, även om hon spelade en ryska, och det hade också en annan minnesvärd bondbrud, skurken Famke Janssen, vars karriär fick fart efter att hon spelade Xenia Onatopp. Megaskurken Trevelyan spelades av Sean Bean och var en värdig motståndare–en före detta 00 agent som förrådde England och Bond.

“For England James?” frågar Trevelyan.

“No…For me!” svarar Bond när han släpper honom från en gigantisk parabolantenn. Klassiskt.

TV-Spel

Filmen är bra på egen hand, men det finns en bonus–den gav upphov till ett av de mest inflytelserika TV-spelen. GoldenEye ändrade hur folk ser på ” first person shooters”, och gjorde även TV-spel mer sociala. Jag kommer ihåg hur vi brukade träffas hemma hos någon kompis för att spela stora turneringar, och hur man kunde spela fyra åt gången i multi-player läget. I single-player läget kunde man återuppleva större delen av filmens intrig, rädda Natalia och slåss mot Xenia och Trevelyan. Efter att ha sett filmen och spelat TV-spelet, hyrde jag självklart resten av filmerna i serien. Och jag såg så klart alla nya filmer så fort de kom ut på bio.

Skyfall på bio i höst

Den nyare filmen Casino Royale med Daniel Craig förnyade serien igen och var mörkare än tidigare filmer, men efterföljaren, Quantum of Solace, var lite av en besvikelse. Om tittar på trailers för den kommande filmen Skyfall så ser det ut som Bond filmerna är på rätt spår igen. Man ser inte så mycket av honom i trailern, men jag tror att Oscarsvinnaren Javier Barden kommer att bli en lysande Bond skurk och jag ser fram emot att se filmen när den kommer ut på bio i höst.

 

John W. Arterberry

 

Det här inlägget har översatts från engelska.