Etikettarkiv: svenska deckarakademin

Skumtimmen och Nattfåk av Johan Theorin

Publicerat av

Jag har äntligen läst de två första böckerna av Johan Theorin: Skumtimmen och Nattfåk. Hade hört så mycket bra om böckerna innan och var därför lite orolig över om de skulle leva upp till mina förväntningar. Oron var helt ogrundad, då jag älskade de här böckerna och den andra boken var till och med bättre än den första. Sorg och saknad går som en röd tråd genom bägge böckerna och författaren blandar nutid med historia, kriminalroman med spökhistoria och resultatet är fenomenalt. 

I början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke spårlöst på det Öländska alvaret. I Skumtimmen får vi följa pojkens mamma Julia som tjugo år senare börjar forska om försvinnandet tillsammans med sin far sjökaptenen Gerlof Davidsson. Nils Kant, en gång bygdens rötägg, spelar också en central roll i boken trots att han dog långt innan pojken försvann. Det sägs att han fortfarande kan ses på alvaret i skumtimmen.

I Nattfåk har familjen Westin nyligen flyttat från Stockholm till en gammal fyrvaktargård på norra Öland. Det sägs att huset är byggt av gamla skeppsrester, och det dröjer inte länge förrän de får höra spökhistorier om platsen. När svårförklarliga saker börja hända frågar de sig om det ligger någon sanning bakom historierna. Samtidigt drar fåken in över Öland med snö, is och dimma.

Med Skumtimmen vann Johan Theorin Svenska Deckarakademins debutantpris 2007 och Nattfåk fick priset Bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin 2008. Han planerar att skriva ytterligare två böcker som utspelar sig på våren respektive sommaren för att komplettera sin Ölandskvartett, där varje bok representar en årstid. Ni kan räkna med att jag kommer att läsa dem också.

Tidigare om Johan Theorin på Deckarhuset:

Sydafrikansk hårdkokt deckare

Publicerat av

Jag har precis läst ut Deon Meyers bok ”Död i Gryningen” Deon Meyer är en sydafrikansk deckarförfattare. Stilen är thriller/modern hårkokt deckare.

Zapotek van Heerden är en f.d. polis som dekat ned sig och numera försörjer sig som privatdetektiv. Det är uppenbart att något har hänt i hans förflutna som har gjort honom till en alkoholist och mycket cynisk man. Exakt vad som har hänt får vi dock inte reda på förrän i slutet.

Boken har två berättelser, dels ett fall Zapotek blir anlitad till att lösa, och dels mysteriet Zapotek van Herdeen. Halva boken berättar Zapotek om sig själv från början till det ”hemska inträffade” och halva boken får vi följa hans fall.

En antikvitetshandlare blir torterad och mördad och hans kassaskåp länsat. Problemet är att det där låg ett testamente som nu är försvunnet. Fallet är mycket spännande och obehagligt och man vill hela tiden veta mer fast man avbryts av Zapoteks egna berättelse. Det skulle ha kunnat vara ett problem, jag har läst många deckare där minnen och spår av huvudpersonens förflutna enbart har stoppat upp handlingen, men inte här. Det är lika spännande med båda berättelserna vilket gör att man hela tiden vill läsa vidare utan att bli frustrerad av att bli avbruten av den andra berättelsen. Det är som om man får lite av en vanlig roman som bonus till denna annars hårdkokta deckare.

Jag har alltid efterlyst fler deckarförfattare som inte är från Europa eller USA och det här blir något mittemellan. Visst, det är Sydafrika och till viss del är det väldigt annorlunda än Europa men Deon Meyer är en vit sydafrikan och har som så många andra sydafrikaner rötter i Europa. De vita umgås främst med vita och svarta med svarta. Så även Zapotek. Det här är verklighetens Sydafrika men bara en del av den. Jag vet inte om jag hade orkat med det uppenbara alternativet, som är rasmotsättningar men jag hade velat se en annan bild också. En svart poliskommissarie?

Nåja det är inte Deon Meyers fel, han gör ett fantastiskt jobb och jag ska definitivt läsa hans andra bok ”Jägarens hjärta” Jag får hoppas på fler afrikanska deckarförfattare, då gärna en svart. Jag kan nämligen inte låta bli att tycka att det är typiskt att de två mest kända deckarförfattare, i alla fall i Sverige, som skriver om Afrika (Förutom Deon Meyer tänker jag på Alexander McCall Smith, som inte ens är afrikan utan engelsman) är vita.

Tummer upp för ”Död i gryningen”. Det tyckte även Svenska deckarakademin som nominerade boken till bästa översatta utländska deckare 2009