Skuggorna ruva…

skuggornaruvaDet känns lite fel att läsa den här boken nu i september… Boken utspelar sig i smällkalla Norrland med minus 30 grader i december. Jag har knappt hunnit vänja mig vid att det är höst och har ingen lust att bli påmind om mörkare tider. Ni ser ju själva, omslaget passar inte till vår gröna gräsmatta! Nåja, läsvärd är den helt klart och man kan ju alltid bunkra upp och spara den lagom tills lucia.

 

Jonas Moström har ju skrivit ganska många böcker och de flesta av dem med polisen Johan Axberg. De senaste fyra  (det här är den femte) böckerna har han haft lite fokus på en annan karaktär – Nathalie Svensson – en kvinnlig läkare/psykolog som precis som Johan Axberg ingår i Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp. Jag gillar Johan men kan identifiera mig lite mer med Nathalie som jag gillar skarpt!  Annars kan jag tycka de andra karaktärerna i gruppen är lite klichéartade. Den stela rättsläkaren, den tuffa kvinnliga polisen, datageniet osv. De funkar  men känns inte så nyskapande.

 

Den här gången hamnar gruppen i jämtländska Svartviken, en håla i Norrlands inland. En tonårstjej har försvunnit på väg till sin egen kröning som ortens Lucia och det är något hon inte skulle ha missat för allt i världen.  På en liten ort känner alla alla och det verkar som om någon tog lagen i egna händer när flickans lärare, känd för att tafsa på tjejerna, hittas mördad någon dag efter försvinnandet. Till detta lägger vi två skilda föräldrar, en asylsökande pojkvän, en försmådd ex-pojkvän, flickans ärkerival i klassen, en karriärdriven journalist, byns ufo och en lokal polis som håller sina vänner bakom ryggen.

 

Det här är trivsam (om man nu kan kalla läsning om mord för trivsam) läsning för stunden. Det är lagom spännande och man påminns om den ibland otäcka dynamiken och hierarkin i en klass. Att vara tonåring är inte alltid en dans på rosor. Man kan ha tur eller otur med sin klass och sin roll i den. Det kan vara grupperingar, avundsjuka och stenhård konkurrens. Sen tillkommer lite rasism på det som givetvis är obehagligt. Annars är det alltid lika trevligt att följa Johan och Nathalie. Trots att Johan har sin flickvän där hemma kan jag inte låta bli att hoppas att de ska få till det under bokens gång.

 

Stort plus för de snygga omslagsbilderna som varit de senaste fem böckerna! Intervju med Jonas är på gång!

 

 

 

Ripper-time i London

The Yard

Är amerikanska Alex Grecians första historiska deckare. Boken utspelar sig i London 1889 strax efter att Jack the Ripper slutat mörda prostituerade. The Ripper är inte med i boken men han finns där som ett kollektivt medvetande bland London-borna och har förändrat staden på så sätt att invånarna förväntar sig det värsta. 

En eller två mördare?

Två obehagliga mord upptäcks. I det ena fallet hittar man en detektiv från Scotland Yard uppstyckad i en koffert med munnen ihopsydd. I det andra fallet har en man med skägg fått sin hals avskuren. Walter Day, som är ny i tjänsten, får uppdraget att hitta mördaren/mördaren. Hans kollegor är varken imponerade eller hjälpsamma men i konstapel Hammersmith hittar han en lojal hårt arbetande polis som hjälper honom med fallen. Day får också hjälp av Dr Kingsley som arbetar som rättsläkare i egen tjänst. Kingsley visar sig vara ovärderlig då han visar dem nya tekniker som kan hjälpa dem i sökandet. (fingeravtryck mm)

Upplägg

Grecian växlar mellan Day, Smith, Kingsley och mördaren vars tankar vi får ta del av i kursiv stil. Om Jack the Ripper är en mystisk figur så är den här mördaren mer verklig. En psykiskt sjuk man som desperat försöker skapa en familj samtidigt som han måste hålla upp en fasad som respektabel företagare.

Stämningen

Är dyster.. Vi befinner oss i en tid där det, i vissa delar, var oerhört fattigt smutsigt och eländigt. Prostitution, hemlösa, fyllon. I jakt på överlevnad eller bara ren girighet utnyttjar folk andra av olika anledningar och på olika sätt. Polisyrket känns allt annat än glamouröst. Stanken hänger bokstavligen med inomhus. Vi håller oss hela tiden på den lägre skalan av samhället, på sin höjd lägre medelklass.Det finns ingen romantisk dimma även om det finns hopp bland människorna.

Om man jämför

med andra historiska kriminalhistoriska deckare så får den ett medelbetyg. Den är aningen rörig och man får kämpa lite för att hänga med i svängarna. Karaktärerna känns inte banbrytande, snarare på gränsen till stereotypa men är  lätta att tycka om. Viktigast av allt är ändå att den är spännande och ger en visuell, om än obehaglig, bild av London under den viktorianska eran.

Glasdockorna av Jorun Thørring

Glasdockorna är en klassisk polisroman. Den utspelar sig på våren i arktiska Tromsø där den samiske kriminalinspektören Aslak Eira utreder flera mord på kvinnliga unga studenter.

Eira är en mycket annorlunda polis, som snidar samiska knivar som hobby och fortfarande har ärr efter sin svåra uppväxt i en minoritetsfolkgrupp. Just hans uppväxt och känslan av att ha varit oälskad, gör att denne upptagne mordutredare hela tiden sätter sin tonårsson i första rummet. Han ger sig varje kväll hemåt för laga mat åt sonen till precis klockan sex, samtidigt som han grubblar över seriemördaren.

Han har hjälp av den från söder inflyttade, och ständigt för tunt klädda, Kine Berger. Hon gnäller en del och han uppskattar kanske därför den hjälp han får av psykiatern Mona Lie mer. Eira tar nämligen emot råd och idéer från sin omgivning.

Jag känner när jag läser att jag hela tiden ligger lite före Eira när han rotar efter ledtrådar. Det gör inget, jag störs inte av det. Jag har fullt upp med att längta till Tromsø!

Historien är riktigt spännande, inte för att det skvätter blod utan för att jag får en möjlighet fylla i så mycket med egen fantasi. Jorun har skickligt skildrat en grymt sadistisk mördare och hennes sätt att skriva, enkelt och rättframt, vinner i längden.

Denna stad och dess omgivningar, det dåliga vädret med det myckna regnandet och de hårda vindarna från Atlanten lockar mig. Jag hade ingen aning om att det var dit jag skulle på semester, men nu vet jag…

The Valentine’s Day Murder…

Huvudpersonen i denna deckare är Christine Bennett, före detta nunna och nu hemmafru och privatdetektiv. Inte mycket av historien fokuserar på hennes privatliv utan det är själva mysteriet som står i fokus hela tiden. Det är riktigt uppfriskande med en författare som håller mysteriet i första rummet genom hela boken.
Den här historien handlar om en man och hans två vänner som mot allt sunt förnuft ger sig ut på Lake Eires isar en sen kväll den 14 februari. På Alla Hjärtans Dag. Männens låsta bil hittas dagen därpå nära sjön, men själva har de inte kommit tillbaka. Polisen tillkallas och undersöker det hela. Vittnen har kvällen innan, på en närbelägen restaurang, hört männen tala om sin isvandring och skriver av historien som en tragisk drunkningsolycka. Männens respektive fruar hanterar tragedin var och en på sitt eget sätt. Val’s fru, Carlotta, vägrar tro att det handlar om en olycka. När våren kommer och endast två kroppar flyter iland ber Carlotta Christine att titta närmare på fallet. Den ena kroppen har kulhål i sig och Carlottas man saknas. Nu handlar det om mord! Christine börjar systematiskt gräva i vad som egentligen hände där ute på isen.  Polisen betraktar Val som misstänkt för mord på sina två kamrater.

Pusslet är åter igen så gott som komplett i polisens ögon men bit för bit plockar Christine ner det igen, för att se om det går att lägga pusselbitarna på något annat sätt. Hon upptäcker det ena märkliga efter det andra vad gäller Vals liv, vid sina undersökningar. Saker som varken hans fru Carlotta, hans affärspartner eller någon annan haft en aning om.

 

Inte mycket i form av ledtrådar avslöjas för läsaren under historiens gång, man får lita till sin magkänsla helt enkelt. Det är en intressant teknik, och romanen är så underhållande att det inte gör något att man som läsare hålls i mörkret ända fram till slutet!

Jag var lite tveksam till en nunna som problemlösare till att börja med, men Lee Harris har lyckats – det är helt klart godkänt. Jag kommer att läsa fler Christine Bennett mysterier!

Kvinnorna på 10:e våningen

När jag sätter tänderna i Kvinnan på 10:e våningen har jag ingen aning om att det är Karins andra thriller. Jag vet inte vem hon är, så enkelt är det. Sådana småsaker hindrar mig ingalunda från att läsa en bok. Jag är alltid lika nyfiken när jag slår upp första sidan.

Ganska snart inser jag att boken är annorlunda. Jag brukar ägna mig åt att kartlägga intrigen när jag läser en bok. Jag glömde helt bort det den här gången. Handlingen är så absurd att jag bara läste och läste. Om Ellen Elg, en svensk biståndsläkare på ett sjukhus i Vietnam. Ellen drar på sig sin cykelhjälm och trampar genom Hanoi till sjukhuset. En arbetsplats där personalen är hyfsat skum. Chefsläkaren och översköterskan uppför sig mycket märkligt, och de håller noggrant Ellen på en armlängds avstånd. Ellen noterar att så gott som varenda födelse där hon inte själv är med vid förlossningen,  resulterat i ett dödfött barn. Ellen misstänker hygienproblem, men tillåts inte undersöka saken.

När en svensk man ramlar ner för en hotellbalkong, en svårt blödande ung flicka avvisas från sjukhuset av översköterskan och en gammal cigarettförsäljerska bevittnar hur en kvinna vid en parkbänk om och om igen lämnar över spädbarn i sportbagar till västerlänningar tätnar mystiken. Och jag undrar hur det står till med världen.  Är jag lika naiv som Ellen Elg? Svenskt dum och naiv?  Boken känns väldigt dokumentär, det är det som är det ruggiga. Väl medveten om att den inte är det, men faktiskt bygger på en verklig problematik, (som Fru Marklund kunde sagt) vänder det sig i magen flera gånger.  Men hallååå…. Hohooo… Kan det vara såhär?  Jag känner att jag per omgående bör ta mig till Hanoi och ta tag i problemet. Man kan anta att det är just den känslan Karin Alfredsson velat uppnå hos oss läsare. GRATTIS! Du lyckades med mig.

 Boken är läsvärd – har du inte redan gjort bekantskap med Karins andra thriller, så har du den upplevelsen framför dig.  Själv bara måste jag försöka få tag i hennes debutbok ”80° från varmvattnet”.