Intervju med Michael Simon

Hej Michael Simon och välkommen till Deckarhuset! Skulle du vilja presentera dig för de av våra läsare som inte är bekant med dina böcker?

Jag är författare. Mestadels deckarförfattare. Ibland en skådespelare. Tidigare akademiker. Och jag börjar aldrig en intervju i Sverige utan att nämna er hjältemodiga räddning av tusentals danska judar från de nazistiska förföljelserna i slutet av 1943. Tack för det.

När insåg du först att du ville bli författare?

Jag har skrivit korta saker sedan jag var ett barn. Essäer, korta pjäser. Min bror och jag skrev en pjäs som producerades i New York. En litterär agent mötte oss och kände doften av pengar. Hon övertygade oss att thrillers var vägen till berömmelse, rikedom, och det mest viktiga av allt, odödlighet.

Var det deckar-, eller kriminalgenren som intresserade dig mest?

Jag har alltid varit intresserad av både deckare och kriminal fiktion. Skillnaden är, så vitt jag kan säga, är att huvudpersonen antingen är detektiv (kriminalpolis red.anm.) eller kriminell. I mina thrillers är min huvudkaraktär en kriminalpolis, men det finns flera karaktärer, olika perspektiv, som i en film. Många av dessa karaktärer är kriminella. Det som är spännande är inte ”Vem gjorde det?” utan ”Vad kommer att hända härnäst?”.

Läser du mycket och vilka sorts böcker föredrar du? Har du några favoritförfattare?

Jag har en benägenhet att läsa sådant jag inte ska. Litterär fiktion när jag skriver kriminalfiktion. Några av mina favoritförfattare, utan någon innebörders ordning: Grace Paley, Vladimir Nabokov, Raymond Chandler, Dashiell Hammett, William Kennedy, Richard Russo, David Sedaris, Damon Runyon. Jag skulle kunna fortsätta. Jag föredrar nog det jag kallar ”lättare litterär fiktion”. Värd att läsa om, med lite humor.

Från vad jag förstått så har du arbetat som en övervakare (”parole officer” red.anm.) i Texas. Tror du att det har inspirerat dig?

Jag var en frivårdsinspektör (”probation officer” red.anm.) vilket är likt övervakare med skillnad att klienterna inte varit i häkte eller fängelse än. Det var mitt första möte med brottsbekämpning. (Min akademiska bakgrund var inom teater och litteratur.) Så när min första agent föreslog att jag skulle skriva thrillers så tittade jag tillbaks på min korta tid som F.I. och tänkte att jag skulle skriva kriminalthrillers.

Dina fyra böcker om Reles utspelar sig i slutet av 1980 eller tidigare 1990-talet. Hur kommer det sig att du valde just denna tidsperiod?

Med hänvisning till din förra fråga: Jag började skriva den första boken, DIRTY SALLY, i New York under, tror jag, tidiga 1998. Jag bestämde mig för att förlägga tid och plats där jag började arbeta som frivårdsinspektör: Austin, Texas. Tidiga september, 1988.

En av mina absoluta favoritkaraktärer från Sweet Virginia (jag tror hon är med i Dirty Sally också men eftersom jag inte kan hitta boken så kan jag inte säga helt säkert) är den kvinnliga ”yrkesmördaren” Anything, Debbie Kubasik, främst för att hon inte liknar någon annan femme fatale som vanligen figurerar i litteraturen. Hur fann du inspirationen?

Du kan vara den första som frågar mig om Anything. Tack för att du frågade. Hon är en av mina favoritkaraktärer. Hon verkar inte ha några anknytningar. Hon är sexuellt förförisk, men inte på det traditionella sättet. (Hon är kort och knubbig.) Och hon har en ovanlig moraluppsättning.

Jag var på en inspelningsplats för en independent film i Austin 1987. En kvinna som arbetade där gav mig sitt visitkort. Det visade bara hennes namn, telefonnummer och orden ”Jag är inte stolt.” Hon menade att hon inte var för stolt eller egoistisk för att acceptera olika typer av jobb som andra kanske tycker är förödmjukande. Hon tänkte att detta var ett bra sätt att ta sig in i filmbranschen. Jag tror jag kom att tänka på henne när jag skapade Anything, vars visitkort var en lapp med ordet ”anything” klottrat över ett telefonnummer. Fastän i det senare fallet så betyder ”anything” vanligtvis att tömma någons lungor på luft.

Eftersom vi pratar om sina karaktärer. Jag skulle vilja veta inspirationen bakom Dan Reles och James Torbett.

Huvudkaraktärer är alltid svårt. De måste vara övertygande, mångfacetterande, och dynamiska. Med Dan, så startade jag med en enkel karaktär, sen så tillförde jag och ändrade: ”Längre. Lägg på 34 kg muskler. Tänk om han tränade som en boxare? Varför? Hans pappa var en boxare. Och sen då? Hans pappa boxades för maffian, var tvungen till en läggmatch, och blev sen en genomdrivare för maffian. Men hans mor då? Han har inte någon. Varför? Hon stack.” Och så vidare. Fortsätt att ställa frågor och besvara dem tills du har en karaktär du tror på.

Torbett började som en av flera bifigurer. Det är ok att låna vissa karaktärsdrag från olika personer till en karaktär, men inte en hel personlighet. Fysiskt sett så gestaltade jag honom efter den Afrikan Amerikanska skådespelaren Joe Morton, som den svenska publiken kanske inte känner till. Och åter igen började jag ställa frågor. Eftersom han är runt 39 1988, så växte han upp i ett segregerat Texas under 1950- och 1960-talet. Polisen var inte vänner med Afrikan Amerikaner då, eller för den delen, säger många, inte heller 1988. Så det är en daglig kamp för honom.

Dina böcker håller ett högt tempo och jag har märkt att så fort jag börjar läsa dem så har jag svårt att sluta eftersom det är nonstop action. Föredrar du att skriva böcker med det tempot?

Ett högt tempo hört till det som definierar thrillers. Jag följer reglerna till ett särskilt spel.

Eftersom dina böcker är actionspäckade, tror du att någon av dem kommer att filmatiseras i framtiden?

Jag hoppas verkligen det. Det är självklart att filmer har influerat litteraturen. Thrillers är filmiska, speciellt mina.

Och på tal om framtiden: hur ser framtiden ut för dig?

Jag håller på att avsluta min senaste bok, i en annan genre. Mer om det när det blir aktuellt.

Last Jew Standing av Michael Simon

Last Jew Standing är den senaste boken i serien om inspektör Dan Reles från Austinpolisen i Texas. Den här boken utspelar sig strax efter boken Little Faith. Det är nu mitten på 1990-talet och Dan bor med sin fru Rachel och sin lille son i ett nytt hus. Just när de tror att allt börjar bli lugnt omkring dem och de kan leva ett normalt liv så dyker Dans pappa upp. Han har inte haft kontakt med sin far på tjugo år och mötet är inte direkt efterlängtat. Och fadern kommer inte ensam: med sig har han en ung prostituerad kvinna.

Reles för med sig stora bekymmer eftersom kvinnan han har med sig ”ägs” av en maffia boss från New York. Zelig, bossen, vill ha tillbaks den här kvinnan till varje pris och om han så ska ödelägga hela Austin för att få henne tillbaks så gör han det utan att tveka. Jakten är igång.

Ett högt tempo

Som vanligt så är tempot mycket högt och det är aktionspäckat från sida till sida. Det var faktiskt jättesvårt för mig att lägga ifrån mig boken för jag ville bara veta vad som skulle hända härnäst. Men trots att farten ligger på 250 så är det en lättläst bok. Jag kan faktiskt inte begripa varför inte ett svenskt bokförlag har gett ut Michael Simons senaste två böcker för jag tror verkligen att de skulle göra succé.

Några sista tankar

Jag hoppas verkligen inte att detta är den sista boken om Dan Reles eftersom jag verkligen gillar både honom och Torbett, som var hans partner i de första två böckerna. Jag har nämnt det förut och jag kommer att nämna det igen men jag gillar verkligen karaktärer som är mer humana, som inte är perfekta, som begår misstag och gör en så irriterad att man bara vill kasta iväg boken. För det är precis så karaktärerna i de här böckerna är. Det gör att det är enklare att relatera till karaktärerna och det förhöjer själva läsupplevelsen och gör den på sätt och vis mer intensiv.

Little Faith av Michael Simon

Av någon anledning har inte Michael Simons böcker fått mycket uppmärksamhet här i Sverige. Hans första två böcker; Dirty Sally och Sweet Virginina (Body Scissors är originaltiteln) finns på svenska. Jag hittade dem av ren tur på mitt lokala bibliotek och jag blev helt uppslukad så fort jag började läsa dem. De har en mörk ton i sig och mest intressant är att handlingen utspelar sig på 1980-talet.

Handlingen

Little Faith utspelar sig några år efter Sweet Virginia. Det är 1995 i Texas, USA, och Dan Reles (från de förra böckerna) utreder mordet på den före detta barnstjärna, Faith Copeland. Dan Reles är lite av kårens ”svarta får”; han är född i New York och judisk, så han står ut som ett moln på en klarblå himmel. Faith är en flicka med stora bekymmer. Eftersom hon är en numera avdankad barnstjärna så står hon utan inkomst och framtidsvisioner. Hon är inte längre söt utan en mer vardaglig 16-åring.

Storyn är actionfylld och mycket spännande. Det är inte lätt att räkna ut vad som kommer att hända härnäst och som ni förstår så gillar jag det. Det är mycket som händer till höger och vänster men det blir ändå inte rörigt. Det kan underlätta om man har läst Dirty Sally och Sweet Virginia tidigare eftersom lite av händelserna som utspelades i dem omnämns i Little Faith.

Berättarteknik

Men vad är det här? Jo, jag tänkte att det kanske skulle vara intressant för er att läsa lite om narratologi eftersom just den biten är intressant i den här boken. Narratologi handlar alltså om ”berättarrösten” i boken. Jag vet inte hur många av er som tänker på hur en handling berättas, jag vet att jag sällan reflekterade över det innan jag började ta kurser i litteraturvetenskap. Den vanligaste varianten är att en berättelse berättas från en tredje persons synvinkel, någon som ser och hör allt, även karaktärernas känslor och tankar. Det andra är första person perspektivet; ”Jag gick på gatan när…” I Little Faith hittar vi båda varianterna; vissa kapitel berättas ur ett tredje persons perspektiv medan andra kapitel berättas av Reles själv. Jag gillar den här kombinationen eftersom det ger texten mer dimensioner.

Det här kan ju vara lite onödig information men det kan vara intressant för er som gillar att verkligen dissekera texter.

Mina slutliga tankar

Jag gillade verkligen Little Faith och jag måste verkligen läsa om Dirty Sally och Sweet Virginia. Men först ska jag ge mig i kast med Last Jew Standing som är Michael Simons fjärde bok i samma serie.

Stilen är som sagt mycket mörk och den påminner om Dennis Lehane (en annan författare vars böcker jag också verkligen gillar). Det finns ett sorts mörker i dem, ett gäckande ”noir”. Karaktärerna är inte perfekta utan de har sina svagheter och fel. Men på något sätt så gör det att läsaren har lättare att sympatisera med dem.

 Uppdaterat med bild!