Anders de la Mottes trilogi…

 

… är nu avslutad och jag har drabbats av en mild variant av ”post spelet depression”. Tre böcker har det blivit [geim], [buzz] och [bubble] som för mig har symboliserat den moderna kriminalromanen, steget efter Stieg Larssons Millenniumserie. Jag kommer att recensera trilogin som en helhet för man ska inte läsa den sista boken [bubble] utan att ha läst de två första.

Seriens huvudpersoner

Serien har två huvudpersoner. HP är en ung kille full av självförtroende och visioner men inte så mycket att backa upp dem med. Han är småkriminell men definitivt inte elak eller helt utan moral. Fast att säga att han har ett hjärta av guld är att säga för mycket… Som motpol har vi hans äldre syster Rebecca som är en typisk prestationsprinsessa. Hon arbetar på SÄPO, är driftig och satsar helhjärtat på sin karriär på bekostnad av kärlekslivet.

[geim]

I första boken hittar HP en telefon på ett säte i tunnelbanan som han givetvis norpar åt sig. Men så kommer det ett meddelande på telefonen som är riktat till honom! Han får ett erbjudande han inte kan motstå. Vill han vara med på ett ”spel”? Ja eller nej? Via spelet får han uppdrag som han ska utföra och för det får han poäng men uppdragen blir svårare och av allt mer tvivelaktig karaktär. Geim var verkligen en total överraskning för min del även om jag hade blivit tipsad av flera andra. Jag verkligen sögs in i spänningen och spelet! 

[buzz]

Utan att avslöja för mycket så fick den här boken mig verkligen att gå igång på olika konspirationsteorier ännu mer än geim. Den ändrade helt min syn på olika bloggar och sidor på nätet. En utmärkt uppföljare och min favorit i trilogin.

[bubble]

Det är såklart ännu svårare att berätta om den sista boken utan att avslöja för mycket men det är många frågor som får sitt svar och trådar som löses upp. Det är inte den bästa boken i trilogin men det är ändå en spännande resa. Jag hade inte kunnat gissa mig till slutet, det hade kunnat sluta precis hur som helst. Det enda problemet är att jag kanske förväntade mig ännu mer. Hur det skulle ha gått till vet jag faktiskt inte men ironiskt nog kan man likna det vid en bubbla av förväntan som byggdes upp till gigantiska proportioner. Den sprack inte men det blev ändå en liten pyspunka som man trots allt lyckades reparera till en ok nivå. Som helhet spelar det dock ingen roll för trilogin är bland det bästa som hänt sen Stieg Larssons Millenniumtrilogi!

Vad handlar serien om egentligen?

Säkerhetsfrågor. Anders de La Motte har tidigare arbetat inom säkerhetsbranschen och det märks. Vad händer med allt material vi producerar på nätet, var hamnar all information? och vad händer om informationen hamnar i fel händer? Det är högaktuella frågor som berör dig och mig som individer (integritetsfrågor) men det är också nationella och globala frågor. Efter att ha läst böckerna kan man lätt bli konspirationstokig för det som händer i böckerna skulle kunna hända på riktigt, eller ja, kanske inte lika dramatiskt, eller?…

Generationen ”Varför?”

Jag nämnde tidigare att serien känns modern och det beror på att Anders de la Motte har lyckats fångat den moderna livsstilen. Karaktären HP är präglad av den ständiga uppkopplingen på nätet, filmer och TV vilket Anders de La Motte på ett klockrent sätt fångar i HPs språk som är fullt av svordomar, slang, ”nätord” och film/tv-serie referenser. HP har också ett konstant bekräftelsebehov och, framförallt, han tillhör Generation ”Why?”. Emma Pihl har skrivit boken ”Att leda nästa generation” Där beskriver hon 80- och 90-talisterna som egocentriska och bortskämda. De kräver ”Största möjliga utlopp för sina talanger och applåder för sina resultat” och ”funderar konstant på om en mer utmanande arbetsplats väntar runt hörnet. De kallas Why generationen eller den ifrågasättande generationen. De gör helt enkelt inte saker bara för att någon säger till dem att de ska göra det. De vill veta varför de ska göra det och vad de själva får ut av det. Läs gärna Emmas bok eller den här artikeln om henne av Anette Lind där citaten ovan är tagna ifrån.

Framtiden

Jag anar en öppning till bok nr 4 då det fanns några trådar som aldrig riktigt löstes upp. Och varför skulle Anders de la Motte sluta nu? Trilogin har blivit en stor framgång, ska filmatiseras och är såld till ett flertal länder. Han vore dum om han inte fortsatte. Dessutom är jag nog inte den enda som inte är riktigt redo att släppa HP och spelet…

Anders de la Motte: Faran med reseachöverskott eller – ingen blir någonsin oskyldigt arresterad i Sverige.

Anders de la Motte är f.d. polis och säkerhetschef samt författare till thrillrarna [geim] [buzz] och snart utkomna [bubble] en serie som  vi på deckarhuset älskar! Läs till exempel Joachims recension av [buzz] här… Trilogin är såld till över 25 länder och en filmatisering är planerad.

 

Faran med reseachöverskott eller – ingen blir någonsin oskyldigt arresterad i Sverige.

Det kan vara farligt att som författare veta för mycket om ett ämne. Missförstå mig inte nu, jag menar inte ”vakna upp med ett hästhuvud i sängen” farligt –utan snarare farligt för själva berättandet.

 

Har man skaffat sig gedigna kunskaper om ett ämne, antingen genom praktiskt erfarenhet eller genom omfattade research, är det helt naturligt att man vill väva in detta i sin berättelse för att göra den mer autentisk.

 

Men ju mer man känner för ett ämne, desto svårare blir det också att avgöra var i berättelsen man måste prioritera läsupplevelsen framför sitt eget kunnande. Som läsare förväntar sig de flesta av er att en deckare först och främst är spännande, inte nödvändigtvis korrekt in i minsta tekniska detalj. Att berättelsen känns realistisk är med andra ord viktigare än att den faktiskt är det.

 

Mitt researchöverskott ligger huvudsakligen inom svenskt polisarbete, vilket kan ha både sina för- och nackdelar.

Polisiärt arbete innehåller nämligen extremt sällan – för att inte säga aldrig – moment som ”slita åt sig en mobiltelefon med dålig laddning för att ensam ge sig ut i skogen mitt under en storm för att jaga en seriemördare.”

 

Istället finns det ett överflöd av ”lägga ett kuvert i internposten och lira lite innebandy medan vi väntar tre veckor på svar från SKL” ögonblick. Ni ser problemet? Det finns helt enkelt inte tillräckligt många riktiga seriemördare för att räcka åt alla berättelser…

 

Alltså handlar det om hitta en balans, att kombinera faktiskt realism med uppfattad sådan. Att smyga in tillräckligt med autentiska detaljer för att de mindre autentiska inslagen ska fungera. Majoriteten av alla bra deckare därute är trots allt inte skrivna av personer med praktisk erfarenhet av brottsutredningar utan av författare med en säker känsla för att konstruera en bra berättelse.

 

Här tänkte jag i vilket fall ösa ut mitt eget researchöverskott och bjuda på några autentiska detaljer som, använda i rätt sammanhang, kan hjälpa till att göra en berättelse mer verklighetstrogen.

 

Vi kan väl börja med rättsordningen:

Gången för frihetsberövande i Sverige är: gripande (polisen), anhållande (åklagaren) och häktning (rätten). Inget annat, oavsett vad som ibland står i tidningarna, jag lovar! Därtill följer ytterligare några polisiära tvångsåtgärder som omhändertagande (av drogpåverkad eller psykiskt sjuk), hämtning eller medtagande (till förhör eller kroppsbesiktning/provtagning) och avlägsnande (för att förhindra ordningsstörning). Arresterad blir man alltså inte i Sverige, varken skyldigt eller oskyldigt.

 

En polisman, oavsett grad, beslutar själv om husrannsakan vid ”fara i dröjsmål” (dvs. brådskande fall)

 

Det betyder att man till skillnad från de amerikanska kollegorna slipper ringa upp en trilskande domare mitt i natten för att för att begära skriftligt tillstånd, lika lite som man behöver läsa upp den frihetsberövades rättigheter och förklara att han har the right to remain silence… In med dörren och på med handfängseln bara, åtminstone så länge du i efterhand kan dokumentera att ditt ingripande varit lagenligt och proportionerligt. Den amerikanska rättspraxisen kring ”fruit of the poisonous tree” finns inte heller. I Sverige är bevis alltid bevis, oavsett om de införskaffats på ett lagstridigt sätt.

 

Fanns liket i bagaget går föraren av bilen inte fri, även om polismannen som bänt upp luckan gjort något formellt fel. (Däremot riskerar polismannen att fällas för tjänstefel, men det är en annan historia.)

 

En målad polisbil kallas radiobil – detta för att då man i tidernas begynnelse började övergå till bilburen patrullering hade bilar både med- och utan kommunikationsradio. De som hade radio kallades radiobilar och det begreppet har sedan dess bitit sig fast. Nummerbeteckningen på sidan/taket av bilen visar vilket polisområde bilen tillhör, vilken avdelning (trafikpolisen, närpolisen, utryckningen m.m.) samt om bilen innehåller ett befäl som t.ex. Yttre befäl och i de större städerna även: Yttre kommissarie. Föraren av en polisbil väljer själv om han vill köra med både blåljus och siren vid utryckningskörning. Båda signalerna beordrar samtliga andra trafikanter att lämna fri väg. (även fotgängare på obevakat övergångsställe, zebralagen går inte före!)

 

Några polisiära rotlar existerar i stort sett inte längre. Numera har de nästan överallt – i alla fall på pappret – ersatts av enheter. För en polisdeckare är dock ordet rotel betydligt mer effektfullt och ger läsaren en omedelbar känsla av autenticitet. Det är bara att känna efter själv:

Våldsroteln eller våldsenheten?

 

Just det lilla ordet rotel kan väl tjäna som ett utmärkt avslutande exempel på hur, enligt min mening, en berättelses autenticitet inte huvudsakligen ligger i hur verklighetsnära den egentligen är – utan hur trovärdig den uppfattas av läsaren.

För trots alla våra författarmässiga researchöverskott är det i slutändan ni som bestämmer vad som känns verkligt och äkta för er!

 

Anders de la Motte

 

[geim] av Anders de la Motte

Nina och Joachim har redan lovordat [geim] här på sidan och jag hade därför höga förväntningar på boken. Jag blev inte besviken, men vet däremot inte om jag skulle utse den till årets deckare.

Spelet kan börja

Vi får följa Henrik ”HP” Pettersson, en slacker som hittar en ny mobiltelefon på ett säte i tunnelbanan. Hans första tanken är att tjäna lite snabba pengar på den, men när telefonen skickar ett meddelande och frågar honom om han vill spela ett spel kan han inte motstå utan svarar ”ja”. Spelet bjuder in honom till uppdrag efter uppdrag och HP tar allt större risker för att få fortsätta spela. Parallellt får vi följa Rebecca Normén jobbar för Säpo som livvakt och det dröjer inte länge förrän deras vägar korsas.

Nutida kriminalroman

[geim] är Anders de la Mottes debutroman. Den är en annorlunda kriminalroman, lättläst, spännande och med högt tempo. Författaren använder datorspråk, uttryck från spelvärlden samt en hel del engelska och slang. Han väver också in sms, mail och chatkonversationer i texten, vilket får den att kännas väldigt nutida. Konspirationsteorierna kopplar boken till en rad verkliga händelser vilket jag gillar. Och vem kan motstå omslaget? Boken är väl värd några timmar av din tid.

Blir film

Tyckte verkligen att boken skulle göra sig bra som film och blev därför inte det minsta förvånad då jag läste att SF har köpt filmrättigheterna.

Intervju med Anders de la Motte