Det är inte så ofta man läser-om en deckare men för att skriva den här recensionen var jag tvungen att läsa om Stieg Trenters ”Farlig fåfänga”. Det var den första Trenterdeckare jag läste och som sen fick mig att läsa alla de följande. Det är också den första boken där vi får möta fotografen Harry Friberg, huvudpersonen i de flesta av Trenters deckare.

Böckerna utspelar sig nästan alltid i någon välkänd Stockholmsmiljö med kortare utflykter ut i Södertörnsskogarna och någon gång även till Italien där Trenter trivdes.

Den här boken utspelar sig som namnet antyder uppe på Fåfängan på Söder, ”den besynnerligt omotiverade topplatån som med sina klippta lindar, noggrant rättade i fyrkantig formering, såg ut som en gammal fästning, fast med gröna murar”. Trenters deckare har sin storhet i skildringen av ett Stockholm som fanns när jag växte upp med spårvagnar och trådbussar; kvinnor i vackra klänningar och män i trenchcoats. Han beskriver inte bara miljön utan återger också själva tidskänslan på ett mästerligt sätt. Snart har min från början skummande läsning övergått i en mer intensiv dito.

Vinden blåser envist runt huvudet där Harry Friberg stretade uppför den branta backarna upp till Fåfängan. Intrigen blir allt mer invecklad och jag är snart lika förvirrad som den stackars hjälten men kan likt honom inte låta bli att rota i historien, där varje kapitel slutar med en klurig cliffhanger som får mig att jaga vidare – och snart ÄR jag Harry Friberg.

Till min hjälp får jag den sympatiske kriminalkommissarie Lind. Vi träffar fala damer, äter kalvhjärna på Cattelin och dinerar på Oxtorgskällaren, går på konstsalong och ser historien få sin upplösning på samma plats som den började. Och nu när Lind samlat oss minns jag plötsligt vem som är mördaren! Men det spelar ingen roll. Jag har fått en härlig nostalgitripp till min barndoms Stockholm och vill ha mer – är redan på väg ut på Djurgården för att undersöka ett mystiskt ljussken som rapporterats utanför Blockhusudden…