Åsa Larsson – ”Solstorm” och ”Det blod som spillts”

I jobbets bokbytarhylla hittade jag två Åsa Larsson deckare Den första – Solstorm – är också den första med juristen Rebecka Martinsson i huvudrollen. En enveten klass två förkylning propsade på ett par dagars kurerande hemma i soffan och nu kom böckerna väl till pass. (Bokbytarhyllan är förresten en raffinerad form av fildelning då nästan alla författare skriver på datorer nu för tiden. Att det därmed skulle vara olagligt ska jag låta vara osagt. Förmodligen något Rebecka Martinsson skulle kunna ge svar på.)

Hon – Rebecka – kommer ifrån Kiruna men arbetar på en stor advoktabyrå i Stockholm. När en barndomsvän tvingar henne tillbaka till hemstaden ramlar hon huvudstupa in i utredningen kring mordet på Kristallkyrkans andlige ledare Viktor Strandgård.

Snabbt dras man in i handlingen och myllret av personer som alla pockar på sin del av berättelsen och uppmärksamheten: Polisinspektörerna Anna-Maria Mella och Sven-Erik Stålnacke, alla kyrkans män och Rebeckas åldrande granne ”Sivving” för att nämna några.

Historien tätnar alltmer och den norrländska vinternatten sluter läsaren och Rebecka Martinsson i ett järngrepp tills det inte går att lägga ifrån sig boken förrän den nått sin våldsamma upplösning.

Men vad hände sen. Boken tar slut alldeles för fort och man läser håglöst igenom författarens tack till alla som hjälpt henne med bakgrund och detaljer.

Men visst ja, jag hade ju en till: Det blod som spillts. Jo där får man reda på att Rebecka tvingats till en tids konvalescents och inte riktigt kommit igång med arbetet igen. Innan vi vet ordet av är hon tillbaka i Kiruna ovetandes om att ännu en präst bragts om livet – men denna gång en kvinnlig, den kontroversiella Mildred Nilsson.

Åter får vi möta ett myller av människor och därtill en varg som vandrar i bygden och bokens utmarker. Liksom i den första boken stegras spänningen och otåligheten och mot slutet tvingas jag hoppa över alla utvikningar och sidospår för att inte förgås av spänning, och tröstar mig med att jag kan gå tillbaka och läsa dem sen…

Än en gång kändes det som jag skulle vilja veta mer – hur gick det sen? Men efter tack och tack samma tomhet. Men vänta nu. Den första boken kom 2003 den andra 2004 och nu skriver vi 2010. Det måste finnas fler. Förkylningen känns bättre och det är bara tre minuters promenad till Akademibokhandeln i Skrapan.

Jajamensan där var den: Svart stig – utkom 2006.

Missa inte heller ”Till dess din vrede upphör” som utkom 2008!

Lysande landning

Fyndade en DVD med Stieg Trenters Lysande landning på No 1 härom veckan. Man spelade in ett antal Trenter på 80-talet med Stig Grybe som Vesper Johnson och Örjan Ramberg – en mycket ung och charmig Örjan Ramberg – som Harry Friberg. Perfect casting! Skådespelarna gör verkligen sitt för att lyfta den här historien till en riktigt hyfsad nivå. Eva Carlsson, (vart tog hon vägen, hon var het på 80-talet?) och Marie Richardson är lika härliga som bitchiga kring den stilige flygaren som…

Själva storyn är som vanligt så skruvad att man har väldigt svårt att hänga med i svängarna och att lista ut vem som är mördaren, och lite väl pratigt blir det. Men det känns nästan som om det måste bli så om man ska filmatisera en Trenter. Eller?

Det kanske finns någon hugad regissör därute som tar upp den kastade handsken…

Läs mer om filmen och skådisarna här…

Farlig fåfänga

Det är inte så ofta man läser-om en deckare men för att skriva den här recensionen var jag tvungen att läsa om Stieg Trenters ”Farlig fåfänga”. Det var den första Trenterdeckare jag läste och som sen fick mig att läsa alla de följande. Det är också den första boken där vi får möta fotografen Harry Friberg, huvudpersonen i de flesta av Trenters deckare.

Böckerna utspelar sig nästan alltid i någon välkänd Stockholmsmiljö med kortare utflykter ut i Södertörnsskogarna och någon gång även till Italien där Trenter trivdes.

Den här boken utspelar sig som namnet antyder uppe på Fåfängan på Söder, ”den besynnerligt omotiverade topplatån som med sina klippta lindar, noggrant rättade i fyrkantig formering, såg ut som en gammal fästning, fast med gröna murar”. Trenters deckare har sin storhet i skildringen av ett Stockholm som fanns när jag växte upp med spårvagnar och trådbussar; kvinnor i vackra klänningar och män i trenchcoats. Han beskriver inte bara miljön utan återger också själva tidskänslan på ett mästerligt sätt. Snart har min från början skummande läsning övergått i en mer intensiv dito.

Vinden blåser envist runt huvudet där Harry Friberg stretade uppför den branta backarna upp till Fåfängan. Intrigen blir allt mer invecklad och jag är snart lika förvirrad som den stackars hjälten men kan likt honom inte låta bli att rota i historien, där varje kapitel slutar med en klurig cliffhanger som får mig att jaga vidare – och snart ÄR jag Harry Friberg.

Till min hjälp får jag den sympatiske kriminalkommissarie Lind. Vi träffar fala damer, äter kalvhjärna på Cattelin och dinerar på Oxtorgskällaren, går på konstsalong och ser historien få sin upplösning på samma plats som den började. Och nu när Lind samlat oss minns jag plötsligt vem som är mördaren! Men det spelar ingen roll. Jag har fått en härlig nostalgitripp till min barndoms Stockholm och vill ha mer – är redan på väg ut på Djurgården för att undersöka ett mystiskt ljussken som rapporterats utanför Blockhusudden…