Jussi Adler-Olsens första bok – Alfabethuset

Alfabethuset

Är Jussi-Adler Olsens första bok och gavs ut 1997 i Danmark och 2001 i Sverige. Nu släpps den igen, vilket antagligen beror på den enorma succé han fick med Q-serien.

Del 1

Boken handlar om soldater som under 2:a världskriget simulerade sinnessjukdom för att, av olika anledningar, undkomma krigstjänst. Första delen handlar således om två engelska soldater som blir nedskjutna över tysk mark. De lyckas ta sig ombord på ett tåg med skadade och ser en möjlighet att undkomma genom att ta över två tyskars identiteter som dött av sina skador. Dag och natt måste de spela lagom sinnessjuka, låta bli att tala, speciellt i sömnen, och undvika synlig kontakt med varandra. De är dock inte ensamma om att simulera sjukdom. Frågan är bara vilka som är sjuka på riktigt och vem man kan lita på.

Del 2

Utspelar sig 30 år senare. Utan att avslöja för mycket så har det gått bra för den ena och mindre bra för den andra. Den det har gått bra för kan inte låta bli att försöka ta reda på vad som hänt med sin kamrat och återvänder till Tyskland för att göra efterforskningar och göra upp med sitt förflutna.

Som två olika berättelser men ändå inte…

Jag måste erkänna att jag var nära att ge upp under första delen. Boken är säkerligen helt fantastisk om man är en sådan som älskar alla skildringar som har med 2:a världskriget att göra, och visst, det är naturligtvis psykologiskt spännande att se vad som händer med människor som simulerar sinnesjukdom, kan man spela galen en längre period utan att bli galen? Tyvärr blev det lite för segt för min del. Kanske beror det på att jag hade en vag tanke om att boken skulle ha liknelser med Q-serien som både är rolig, allvarlig och spännande. Någon humor finns överhuvudtaget inte i den här boken och jämförelsen med Q-serien kan man glömma, men… Så läste jag ändå del 2 och då hände det grejer!  Nu kommer konsekvenserna från del 1. Hemligheter avslöjas, karaktärerna får mer djup och grävandet i det mänskliga psyket får helt nya dimensioner. Nu känner jag igen Jussi-Adler Olsens briljans och del 1 känns helt plötsligt fullkomligt  självklar. Första delen tog över en vecka att ta mig igenom eftersom det bara blev några sidor/gång. Del två slukade jag på en kväll. Kanske är det så att formatet med köra hela ”dåtiden” i sträck och sen ”nutid” i sträck känns konstigt då de flesta deckarförfattare idag tenderar till att baka in lite återblickar i ”nutid”. Men då får man ju komma ihåg att det här vara hans debutbok.

Alltså

Alfabethuset är inte en tidig bok i Q-serien utan en helt fristående bok som framförallt handlar om krig och vad som händer med människor under stor psykisk press. Förvänta er ingen humor. Första delen kan vara seg, i alla fall tyckte jag det, men det är värt att kämpa på lite för del två är väldigt bra och sammantaget så är det en bok väl värd att läsa!