I hemlighet begravd – Jubileumsbok!

Med boken I hemlighet begravd firar Viveca Sten 10-årsjubileum med sin Morden i Sandham-serie. I 10 böcker har vi fått följa åklagaren Nora Linde och polisen Thomas Andreasson som löser brott i Stockholms skärgård. Det är en mycket populär serie och Viveca ska ha en applåd för att hon lyckats skapa en fin serie som även blivit TV-serie.

 

I första hand följer jag serien för att följa karaktärerna, man vill helt enkelt veta vad som händer med Nora och Thomas. Sen är det lite så med långa serier att det lätt kan bli lite samma visa om igen men jag tycker ändå att Viveca försöker lite nytt, vilket är nödvändigt för att det inte ska bli slentrian. I den här boken använder hon ett Cold Case. En kropp hittas samtidigt som vi får följa två kvinnor från det förflutna. Vem av dem, om någon? är det som begravdes av sin mördare på Telegrafholmen mitt emot Sandhamn?

 

Nora lider av post-traumatisk stress vilket gör henne irrationell och väldigt irriterande. Jag blev stundtals lika galen på hennes agerande som Thomas och ville bara skrika ”skärp dig!” Är även lite tveksam till hur trovärdigt det är att hon får agera som hon gör men, nåja, det är ju trots allt bara fiktion.

 

Stort grattis till Viveca för 10 fina böcker i serien. Nu måste hon bara skriva ett par till så jag kan försonas med Nora!

Viveca Sten: The devil is in the details

Viveca Sten belägrar Deckarhuset: Viveca Sten har skrivit de s.k. Sandhamnsdeckarna som också filmatiserats. Viveca debuterade 2008 med ”I det lugnaste vatten” och är just nu aktuell med deckaren ”I stundens hetta”. Läs Lindas recension av den här…

 

The devil is in the details

Det är detaljerna som gör det, säger man ibland.

 

Jag kan bara hålla med, eftersom jag är en sådan som lätt retar upp mig när fakta är fel i en bok eller i en film.

 

Som deckarälskare kan jag faktiskt förvånas över att så många ger sig på att skildra polis och rättsväsende utan att beskrivningen är korrekt.

 

Alldeles för många gånger förekommer det att svenska poliser arresterar en misstänkt brottsling (i Sverige anhåller man någon), eller låter försvarsadvokaten köpslå med åklagaren om vilket straff som ska yrkas (detta är inte tillåtet i Sverige).

 

Ett annat exempel är den oerhört framgångsrika Milleniumtrilogin. I Luftslottet som sprängdes låter Stieg Larsson domaren på eget bevåg upphäva Lisbeth Salanders förmyndarskap – mitt i en brottmålsrättegång. Detta skulle i verkliga livet utgöra rättegångsfel och är inte möjligt i en svensk domstol.

 

Ytterligare ett exempel: en framstående författarkollega lät sin huvudperson vara delägare i en stor advokatbyrå – vid tjugotre års ålder! Ett sådant delägarskap kräver advokattitel, vilket enligt Advokatsamfundets stadgar förutsätter dels fem års juridiskt arbete (varav minst två vid domstol), och dels fyra och ett halvt års juridikstudier. Så personen ifråga måste ha börjat vid universitetet då han var tolv!

 

Hmmm.

 

När jag började skriva mina deckare i Sandhamnsserien insåg jag att det krävdes en del hjälp för att ha torrt på fötterna. Därför byggde jag tidigt upp ett kontaktnät med poliser, kriminaltekniker och rättsmedicinare som jag regelbundet plågar med tusen frågor varje gång jag ska skriva en ny bok.

 

Genom årens lopp har det bl a låtit så här:

– Om en död medelålders kvinna hittas i sin säng på Sandhamn – skulle man skicka dit en rättsläkare eller nöja sig med enbart en tekniker och en kriminalinspektör?

 

– Vad väger ordningspolisens standardutrustning?

 

– Hur snabbt kallnar en kropp utomhus om det är ca 14 grader på natten?

 

– Hur ser ett blåmärke efter ett brännbollsträ ut om det används för att trycka ner någon i ett badkar?

 

Är det verkligen så viktigt att vara noga med fakta?

 

Ja – vill jag påstå. Därför att slarv med fakta riskerar att överskugga läsupplevelsen. Om läsaren sitter och irriterar sig över småsaker så tappar hon en del av magin. Och varför ska man tillåta det när det trots allt är ganska lätt att kontrollera sådant?

 

The devil is in the details, som det så vackert heter.

 

 

Viveca Sten

 

I grunden utan skuld av Viveca Sten

En höstkväll försvinner en ung tjej spårlöst på väg hem från en kompis. Kompisen antyder att hon kan ha begått självmord, och så småningom avbryter polisen letandet. Några månader senare hittar några barn en arm begravd i snön. Det visar sig vara den försvunna tjejens arm och polisen tar itu med fallet igen.

Parrallellt med nutidens mordgåta får vi följa en familj på Sandhamn i början av 1900-talet, och kapitlen växlar mellan nutid och dåtid. Personliga relationer spelar en stor roll i bägge historierna och att de skulle flätas samman på slutet var knappast förvånande, men hur de hängde ihop lyckades jag inte lista ut.

I grunden utan skuld är Viveca Stens tredje deckare i  Sandhamnserien. På något sätt har jag missat de andra två, men nu kommer jag definitivt hålla utkik efter kommande böcker. Som jag nämnt tidigare är det vanligt för deckarförfattare att blandar nutid och dåtid och jag tycker författaren lyckas bra med det i den här boken.