Vad läser ni i jul?

För något år sedan läste jag ”Hercule Poirots jul” som var mycket bra och ”stämningsfull”. Året efter läste jag John Grishams ”Julfritt” som ju inte hade någonting med brott, mysterier eller ond bråd död att göra, annat än att det skrevs av en av genrens giganter. Egentligen handlade den inte ens om att tycka om jul, utan snarare om följderna av att försöka undvika julen…

Det är inte lätt att hitta en bra mordgåta som utspelar sig i juletid.

Jag läste snabbt ut Cristie-novellen ”The Adventure of the Christmas Pudding”, en glad liten historia där Poirot spenderar julen på traditionellt engelskt vis och återbördar en rubin till dess rättmätige ägare.

Då jag som bäst gick och funderade över om det finns ytterligare något trevligt julmysterium att ägna sig åt fick jag syn på denna lilla novellsamling i föreningens bytesrum. ”Mord på önskelistan”, en fantastiskt klyschig titel på en samling, men vad sjutton, är inte hela julen lite överdriven? Om man inte gillar glöggdrickande tomtar och gnistrande snö kan man ju vara lite vild och galen och läsa en midsommardeckare istället.

 

Vad har ni för tips på julläsning?

 

Julklappstips: Sandmannen

Julen närmar sig och det börjar bli dags att våndas över vad man ska lägga under granen. Det kan vara värt att hålla i minnet att hårda paket är roligare än mjuka och funderar du på att ge bort en bok i julklapp kan jag varmt rekommendera ”Sandmannen” till deckarfantasten.

Handlingen

I den fjärde boken om stockholmspolisen Joona Linna får vi stifta närmare bekantskap med Jurek Walter, en av Sveriges värsta men också mest okända seriemördare. Han har suttit inspärrad och isolerad utan medfångar eller kontakt med yttervärlden sedan Joona tog honom på bar gärning för 13 år sedan. Att Jurek är en farlig man råder ingen tvekan om. Han kan konsten att döda utan att lyfta ett finger. Personalen på inrättningen gör bäst i att använda öronproppar då de vistas i samma rum som honom – i annat fall riskerar de att släppa in Jurek i sitt sinne, något som kan vara ödesdigert.

En ung man hittas vinglande på tågspåren. Han befinner sig i ett bedrövligt skick och det visar sig vara Mikael Kohler-Frost, försvunnen och dödförklarad sedan sju år tillbaks som ett av Jureks offer. Mikaels återkomst till de levandes värld rör om i grytan och det verkar som om Jureks ondska kan nå utanför isoleringen. Även Mikaels syster, försvunnen vid samma tillfälle, misstänks kunna finnas vid liv, vilket får polisen att ta till extrema åtgärder. Trots vetskapen om Jureks förmågor går polisen Saga Bauer med på att låta sig placeras på samma avdelning som Jurek under en täckmantel som farlig och psykotisk ung kvinna. Målet är att få seriemördaren att öppna sig för den nya medfången och avslöja något som kan leda polisen till den plats där flickan hålls fången.

 

Vilken upplevelse!

Berättelsen har vissa brister i detaljerna, och den är inte heeelt realistisk, men det är jag beredd att ha överseende med. De inledande kapitlen ger mig rysningar på en nivå jag inte känt sedan jag som tonåring läste ”Tio små negerpojkar” för första gången.

 

 

Hercule Poirots jul

Simeon Lee, grinig gammal gubbe med miljoner på banken, bjuder in sina barn att fira jul med honom på Gorston Hall. Alla tackar ja, och det är första gången på 20 år som hela familjen är samlad. Av 4 söner, 3 svärdöttrar och en dotterdotter är det endast en som faktiskt verkar tycka bra om gubben, de övriga håller god min och tänker på det kommande arvet. Efter att den gamle rört om i grytan genom att låta familjen veta att han avser att ändra sitt testamente sker det oundvikliga: gubben mördas.

.

De små grå cellerna rycker in

Men attans osis för mördaren, Hercule Poirot är nämligen gäst hos polismästaren i trakten och bjuds självklart in i ”dödshuset” för att ta sig en titta på mysteriet. Och sedan går det ju som det går då Poirot är i farten – skurken hamnar bakom lås och bom och alla andra lever lyckliga i alla sina dar.

.

Oväntad upplösning

Mord och familjebråk är kanske inte den bästa uppvärmningen inför en fridfull jul, men det är ett bra recept på en Agatha Christie deckare. Jag, som ju läst nästan allt Christie skrivit, visste ju hur det skulle sluta. Ända tills de sista sidorna, då det visade sig att jag blandat ihop den här boken med en annan och rörde till det ordentligt för mig själv i jakten på mördaren. Grundlurad, igen!