Den vita döden

Björn Hellberg. Jag har inte läst något av Hellberg tidigare, så jag var riktigt nyfiken när jag öppnade den här boken. Handlingen är följande: En sportjournalist vid namn Kim Stockman får i uppdrag att skriva en bok om tennis och samtidigt börjar mystiska saker att hända. Saker som verkar ha koppling till ett tennisläger Kim var på som tonåring…

Jag är inget tennisfreak på något sätt, men trots det tyckte jag att det var kul att läsa om den alldeles egna värld som verkar vara tennisens. Det märks att Hellberg kan sitt ämne och framför allt älskar sitt ämne! Som deckare sedd är den drivande på ett nästan omärkligt sätt. Spontant vill jag beskriva det som en stillsam deckare, men trots det är den aldrig seg eller tråkig: tvärtom kommer jag på mig själv med att vilja läsa vidare även när jag egentligen ska göra annat. Dessutom listade jag ut vem som var mördaren och då känner man sig ju alltid lite duktig.. 🙂

Du har väl inte missat Mis intervju med Björn Hellberg? Den kan du läsa här…

Hela intervjun med Björn Hellberg

Björn Hellberg är författare till en mängd böcker, såväl faktaböcker som skönlitteratur, och framförallt deckare. Hellbergs problemlösare heter Sten Wall och han lever och verkar i Staden. Även Björn och hans fru Inger bor faktiskt i Staden. I Hellborgen…

Har du sett tv-programmet På Spåret har du sett Björn där också. Som enväldig domare.

Nu vill jag gärna veta vilken den gemensamma nämnaren mellan dig, Mozart och Napoleon är!

Ja, det är godsaker, det. Det är faktiskt rätt smickrande att man kan gå och smaka på sig själv! Jag har fått en liten chokladpralin tillägnad mig, en Hellbergare som en chokladbutik här i Laholm har tagit fram. Jag fick själv bestämma smaken, det blev punch.

Du har tagit livet av drygt 50 människor, du. Är det någon av dessa som du ömmar speciellt för?

Jag har hållit på väldigt länge så det har blivit några mördade och några mördare, jag fick mina första refuseringar redan 1960-61, faktiskt.

Man känner alltid med dem som mördats, men jag tänker nu istället på en man som skrev ett rätt så förgrymmat brev till mig och klagade för jag hade använt samma namn som hans på en av mördarna i mina böcker, och nu gick folk och tittade snett på honom och trodde han var mördare! Fast jag skrev tillbaka och tröstade honom lite, och påpekade att namnet stavades en aning annorlunda!

En barnbok- pojken som inte ljög – var i hela världen kom han från?

Jag fick en förfrågan från Bo Sköld som hade ett förlag som gav ut ungdomsbetonad litteratur med lättläst stil. Han bad mig helt enkelt skriva något lämpligt.

Hur står det till med läsandet hos barn och ungdomar idag egentligen?

Jag tror att läsintresset finns där mer än någonsin. Vi måste värna om barnlitteraturen, det är där vi alla kommer in från början. Denna sköna, berikande värld som öppnar sig via litteraturen för den som kan läsa är fantastisk. Jag blir lite nedstämd när jag ibland hör vuxna människor som nästan skryter med att de aldrig öppnar en bok. Speciellt sorgligt är det inom sporten, när våra sportidoler nästan koketterar med att aldrig ha läst en bok i sitt liv. Vi måste förstås själva välja vad vi tycker om att läsa, men att odla läsintresset bland barnen är viktigt. Här har också deckargenren en stor betydelse, som lite lättare litteratur. Den ska inte underskattas. Jag fick själv upp läsintresset via Kalle Blomkvist, av Astrid Lindgren, och sedan Trenters deckare när jag var i femtonårsåldern.

Hur ser du på att sätta deckare i händerna på barnen för att locka dem att läsa, eller ska de läsa det etablissemanget kallar god litteratur ?

Det är en sorglig Von Oben inställning. Det finns god och dålig litteratur inom alla genrer. Det är inte genren i sig som bestämmer vad som är bra eller dåligt, utan kvaliteten på verket i sig. Påbud och måsten när det gäller läsande måste man däremot akta sig för, det kan döda lusten istället.

Jag är lite av en språkfascist –  hur är det med dig och språket?

Jag är också språkvårdare, precis som min fru också. Det finns inget tråkigare än ett slavigt språk. Språket är det instrument man som författare har att tillgå, och då måste man ta vara på det. Det gäller att vara noga med att välja rätt ord, att undvika upprepningar och att så att säga luka rent i rabatterna ordentligt.

Har du några funderingar runt den statusen på deckargenren idag?

Det har blivit ett uppsving för deckaren de senaste tio-femton åren. Det har varit mycket värre för i tiden. I vissa kretsar ansågs det till och med fult att läsa en deckare, det var inte något man skyltade med.  I många andra länder har kriminalromanen väldigt hög status. Nog måste jag ändå säga att det blivit mycket bättre här hemma också. Jag skulle vilja påstå att det är mycket tack vare Trenter och Sjövall/Wahlöö som ryktet förbättrats rejält. Möjligen, i små klickar, lever åsikten att deckaren är skräplitteratur kvar, men nej, det är inte en genre man allmänt ser på över axeln längre, som väl är.

Du är skicklig på att få till ett enkelt språk – du driver historierna framåt med ett vårdat, lättflytande och okomplicerat  språk – hur har du tillägnat dig den färdigheten?

Ja, det är roligt, jag har fått mycket beröm av såväl kritiker som läsare för mitt språk. Viss fallenhet har jag allt, men man måste ändå lära sig och öva mycket. Man måste ha en ödmjuk inställning till språkets förändringar.

I mina öron låter tonårsspråket av idag ungefär som ; ööö döööö  daaa. Jag hur du  får till de ungdomliga dialogerna i dina böcker  så övertygande?

Jag försöker jobba mycket med dialogerna, och det är inte så lätt! Olov Svedelid min gamle vän, hade tagit med bandspelaren och satt sig och spelat in och sedan lyssnat när ungdomar pratade med varandra, men det blev fullständigt oläsbart det han fick fram! En del ungdomar är inte så noga med språket, men många är faktiskt välartikulerade, och hur väl de än formulerar sig blir talspråksdialoger som man lyssnar på ganska omöjliga i en text. Man måste göra om dem till skrivspråk för att det ska bli någon som helst mening i det hela.

Jag hittade en tidning idag, Metro Teknik, och i den finns en artikel om tre IT-entreprenörer som kommit med en ny affärsidé för att sälja fler böcker via nätbokhandel. Deras idé är att lägga ut första kapitlet av varje bok de har till försäljning, så att man kan provläsa eller provlyssna innan köp. Vad tror du om en sådan idé?

Det skulle nog öka försäljningen av vissa böcker, och sänka den för andra… Det är allt jag kan säga. Idén är rolig i och för sig, men jag skulle inte själv vilja läsa lite i en bok innan jag köpte den. Den aptitretaren är jag inte så intresserad av personligen.

Hur väljer du själv dina böcker du ska läsa?

Genre ibland, ibland letar jag efter mina favoritförfattare, men också rekommendationer, faktiskt. Mun-mot-mun metoden är gångbar. Baksidestexter är bra också.

Jag har läst att du fick titeln Bell Frog of the year  1991 –  vill du utveckla det lite?

Den ja. Jo, det var Fredrik Belfrag som instiftade ett pris som han delade ut till den sportjournalist som var mest disträ och gjort den galnaste missen… Jag vann…Fast det var lite fusk kan jag ju erkänna nu – jag odlade aktivt en myt som faktiskt lever än idag… Det var så att jag satte igång ett rykte om att jag lämnat in hunden på dagis istället för sonen, i ren förvirring, och det ryktet spred sig snabbt och tog sig alltså till final och så vann jag! Ett fint diplom fick jag också… Fast det var ju fusk, som sagt…

Hur skulle du beskriva dina egna privata bokhyllor?

Det du minst blir förvånad över är att hitta mycket tennislitteratur, och deckare förstås.

Jag är annars rätt bred i urvalet. Men förvånad… jo, jag har nästan hela produktionen av Gösta Gustaf Jansson!

Har du ett lånekort på biblioteket?

Javisst! Jag är nere på biblioteket så gott som varje dag. Det senaste jag lånade var nog en deckare av Val McDermid, tror jag.

Vilken deckare skulle du ge dig själv i present om du skulle gå ut och handla idag?

Om jag får välja bakåt, så jaa… Graham Greene, även om han kanske inte skriver rena deckare men iallafall i det häradet. Brighton Rock, kanske.

Jag kunde nog tänka mig en Margaret York eller en Ed McBain också faktiskt… Det är viktigt att blanda lite mjukare och lite råare böcker, och sådana med hårda miljöer och andra i mer idyllisk omgivning. Omväxling är viktigt för mig.

Loviken och Staden förekommer ofta i dina böcker, är vi i Loviken eller Staden idag?

Vi är i Staden. Det är Laholm och Kristianstad som är förebilder för Staden.

Med Loviken är det något helt annat. Det är påhittad och betydligt större än Staden. Jag har ägnat så mycket av mitt liv åt fakta, jag har gjort mer än 1700 frågor till Lennart Hylands Godmorgon, Sverige en gång i tiden och även till På Spåret så det gav mig andrum för fantasi och påhitt att inte använda verkliga städer. Att inte behöva bekymra sig om huruvida något jag påstår ligger någonstans verkligen ligger där eller inte. Det var en slags frihetskänsla att inte behöva vara så rigorös i  kontrollen av detaljer. Så jobbar Håkan Nesser också, till exempel.

Vad jobbar du med just nu?

Det är en deckare i tennismiljö, kan jag väl säga. Den vita döden. Den kommer i slutet av februari eller början av mars i år och den är ingen Sten Wall deckare, och inte någon Loviken heller. Den är fristående kan man säga.

Om du fick tipsa mig om nästa intervjuoffer – vem skulle det vara?

Anna Jansson känner jag väl, hon är duktig och trevlig och intressant. Och kanske Val McDermid om det går för sig.

Deckarhuset och jag, Mi,  tackar Björn Hellberg och hans fru Inger som tog emot mig i sitt hem en kulen vinterkväll i Staden. Tusen tack!

Då dagboken dog

Björn Hellbergs kommissarie Sten Wall arbetar med ett fall där spåren går tillbaka trettio år i tiden. Allt verkar bottna i en olycksalig älgjakt.

Idag är det vinter och efter ett blött samkväm tar sig en man hemåt genom de lite skumma kvarteren. Någon förföljer honom i en bil med släckta lyktor, men det märker han inte.  Mannen blir brutalt påkört bakifrån och det står snart klart att det handlar om mord.

En kvinna har sett det hela, mördaren vet, och kvinnan vet att mördaren vet. Det innebär att kvinnan lever farligt…

Då dagboken dog är en lättsmält humoristisk deckare med ett överraskande slut, helt klart värd att lägga några timmar på.
Björn Hellberg är duktig på att skildra såväl karaktärer som miljöer, och han skriver alltid med sin lite torra, speciella, humor. En humor som man antingen älskar eller hatar, skulle jag gissa. Jag hör till dem som älskar den. Hur man kan få ihop spänning och humor i en sådan soppa är för mig en gåta, men Björn, han kan han!